Kategori: Berättelser ur livet

Den tredje söndagen i advent bjöd på sol, mest en blek sådan men ändå. Miki och jag åkte in till stan för att träffa Gabi för en promenad i Gornji grad. Folkvimlet blev en plåga för Miki som kände sig för liten bland alla de stora människofötterna, så vi gjorde vårt bästa för att välja vägar som de flesta inte tog, men var hittar man sådana en dag som denna? Miki försökte gång på gång smyga sig av från gator eller trappor och ibland lyckades han, som kort efter att den här bilden togs. Då var han plötsligt under trätrappan, borta från vimlets yra på jakt efter katt och råtta.

Men jag fiskade upp honom igen och så travade vi på. Jag åt en Germknödel (som hette ”germknodel”) med vallmo (mak) och släppte ner några bitar till Miki. Då lugnade han sig. För stunden i alla fall. Sedan fortsatte kampen som egentligen inte var så hård och solen sken med ens lite varmare och vi såg – åtminstone Gabi och jag – det blå vertikala tåget ( vår uspinjača) sakta sänka sig mot Donji grad.

I utsikten verkade allt mycket grönt och jag tänkte att det är det här som kallas ”vintergröna” och det spelar nog ingen roll vad jag menar med det eller om jag har rätt eller fel.

Vi bor i ett bra kvarter. Sigečica har en själ, en omisskännligt hjärtlig och lite råbarkad själ. Här finns baren Simpa med Ivans plötsliga grillfester med gratis kött till alla, här finns Cooltura med sin moderna estetik som ändå tillåter hundar på fåtöljerna och rökning utan att förlora det minsta av sin elegans och så finns adventsfesten. Miki och jag var där med Vesna och hennes barnbarn Istok. Ut ur den fula neonupplysta lokalen strömmade musiken och för tjugo kuna fick man så mycket man ville av grillat kött och kuhano vino. Och pengarna gick till Sigečicas fattiga utan att någon behövde känna sig som annat än deltagare i festen. Miki fick sina köttbitar och hittade andra i dunklet mellan sopsäckarna. Och vi hälsade på hundar och människor, tuggade och svalde och kölden fjärmade sig och försvann ut i buskarna bakom gränsen mellan flackande ljus och djupaste mörker.

Här i Zagreb är det sedan någon vecka 2019, ja, vi ligger på en speciellt snabb tidsvåg, alltid först, vem vill eller vågar tävla med oss? Så är det varje år och man känner sig väldigt snabb.

Och ikväll var det Babylon igen för hundrade eller sjuttiotolfte gången. Vi var många runt de tunga smala borden, nio med Miki och de flesta av oss drack Nikšićko, detta utländska, montenegrinska öl och stämningen var god och hög. Vi talade mycket om Danmark och vi sa saker på danska på prov. Josip talar ju danska, så vi andra låg lite i lä. Vi talade om annat också till exempel om vin och sedan dök ortnamn som Märsta och Drniš och Našice upp. En bra kväll och nu är Miki och jag hemma i boet.

Och så finns hela tiden bakom allt stort, våmligt och platskrävande den där lilla världen som envist och trofast i ett släktskap med evigheten kretsar kring skenbara obetydligheter. Dagar läggs vid dagar och nätterna buktar ut eller in däremellan. Ingen vet egentligen vad som är viktigt eller vad det betyder att något är viktigt. Nästan varje dag går Miki och jag till Marijans grönsaksaffär för det är alltid något som är uppätet och jag äter hellre färskt än gammalt – tycker kanske att det är viktigt fastän jag är osäker på vad det betyder. Miki är inte så intresserad av grönsakerna men han går gärna med. Imorse när vi kom till affären var hundkroken upptagen av Nera (ja, hon har svarta ögon), så jag tänkte att det var bäst att vänta lite, men så kom hennes husse ut och sa att inte bits hon och jag svarade att jag inte hade trott det, men att jag ändå inte visste hur de skulle trivas med kopplen fästa vid samma krok. Han skrattade till svar så jag band Mikis koppel bredvid Neras och de två hundarna såg ut som om de visste exakt hur man gör när man väntar utanför en affär. Här finns inget mer att veta.

Sedan någon gång igår vid middagstid och fram till för kanske en timme sedan har jag levt i en skriande kris på grund av ”kromp”. ”Kromp" är ett samlingsnamn för allt det där som kan dränera en människa på kraft och fylla alla kanaler som leder inåt med panik. Kromp rör otäcka upplevelser med försäkringar-skatt-datorer-internet-elektricitet-lagar-hierarkier-statsgränser. Jag kommer aldrig mer att plocka ut någon av deluppenbarelserna ur kromp, för då sänker jag garden för mycket och huggen träffar från alla håll. Kromp kommer i fortsättningen alltid hållas strängt och oisärtagbart hopbuntad till just kromp.

Kanske är jag inte fri än, kanske hugger kromp snart tillbaka igen, men just nu verkar det som om jag kommit förbi slukhålet. Jag flåsar tungt lättad. Och låter Miki blänka med vitögat i mitt ställe.