Året föds i mörkret. Här på det norra halvklotet ligger årets början djupt inborrad i den mörka tiden. För årets första dag väljer jag en bild av Canal Grande härom kvällen. Den vita plastbåten är en delfin som ska växa sig stor som världen.
Fast hur vet vi att detta som är nu är så där avgörande nytt? Nyare än igår går väl inte att motsäga, men nytt på något allvarligare sätt, det undrar jag, och plumsar ner i det svarta vattnet och slår en volt kring tiden eller året. Plask!
Miki Manojlović är en stor jugoslavisk-serbisk skådespelare och kanske har min lille krushårige ružmarin-sträve Miki fått sitt namn efter honom från början. Han hade ju namnet med sig när han kom hit från Slavonien, så jag har inget finger med i historien. En del av mina vänner kallar honom Manojlović och när jag tittar på bilder på skådespelaren, så tänker jag på likheten. Samma hår och samma lite slitet kärva uppsyn och båda så vackra på det där vilda sättet.
Till Corvara åkte Miki och jag med tåg till Opicina – med stopp för övernattning i Ljubljana. I Opicina satte den bereste Miki för första gången sina tassar på italiensk mark, om än i ett ganska slovenskt Italien. Vi steg lite prövande av tåget och gick sedan in emot byns centrum, där Alexandra och Federico strax därpå dök upp med bil och lät oss kliva på. Ja, och så for vi ner till Trieste för att äta på Buffet Da Pepi innan vi gav oss av mot de snöklädda bergen i Alto Adige.
Nu är vi tillbaka i Trieste och denna gång drar vi ut på tiden här. Vi bor hos Alessandra och Piero både en och två nätter och upplever staden och havet i ett lite lugnare tempo. Jag visar honom mina platser och vi går längs havet och spanar mot Molo Audace och Miki luktar på marken och havet men blöter inte en tass.
Och vi går flera varv runt Canal Grande och jag låter Miki stå på den där ”fotoplatsen” vid räcket med blick bort mot allt det där som jag har nämnt tiotals gånger här.
Dagen har varit grå och Triestes leende kärvt.
God Jul från Corvara in Badia! Nej, vi åker inte skidor Miki och jag, men vi går över snön. Vad vi gör i övrigt får ni försöka gissa – om ni har lust. Runt omkring oss talar man ladino – och tyska och italienska.
Stressen och den allmänna överbelastningen tvingar fram min vilja till motstånd och min lust att visa en bild från den ljusa sidan, där inget av det otäcka jagandet syns. Jag bryr mig inte om någonting annat än att drömma och vandra genom parkerna, skämta och prata med vänner eller sitta på Cooltura och dricka kaffe med Vesna och Miki. Allt annat är bara undersidan av vår farkost som forsar fram på ytan av de mörka floderna av brådska, maktlöshet och bekymmer. Miki och jag skrattar åt att det är så svårt och arbetsamt. Och vi tror att ”kromp” har upphört att existera. Det enda som finns är frihet och glädje.
