Stressen och den allmänna överbelastningen tvingar fram min vilja till motstånd och min lust att visa en bild från den ljusa sidan, där inget av det otäcka jagandet syns. Jag bryr mig inte om någonting annat än att drömma och vandra genom parkerna, skämta och prata med vänner eller sitta på Cooltura och dricka kaffe med Vesna och Miki. Allt annat är bara undersidan av vår farkost som forsar fram på ytan av de mörka floderna av brådska, maktlöshet och bekymmer. Miki och jag skrattar åt att det är så svårt och arbetsamt. Och vi tror att ”kromp” har upphört att existera. Det enda som finns är frihet och glädje.
