Författare: Bodil Z

I Salongen för vi just nu en kamp(anj) för att nå en förläggare som är beredd att ge ut Else Lasker-Schülers dikter på svenska. Bra översättare finns. Det som saknas är ett förlag som vågar sig på den här uppgiften. Else Lasker-Schüler är hittills översatt till minst 21 språk. Är det inte dags för svenskan nu – drygt hundra år efter att hennes första diktsamling kom ut?

Till er som är intresserade av att läsa om Else Lasker-Schüler men tycker att Salongstexten verkar väl lång, kan jag rekommendera den här texten hos Jelena.

Men nu störtar vi oss ut över branten och rakt ner i dikten ”Eros” ur den första diktsamlingen ”Styx” (1902):

O, ich liebte ihn endlos!
Lag vor seinen Knien
Und klagte Eros
Meine Sehnsucht.
O, ich liebte ihn fassungslos.
Wie eine Sommernacht
Sank mein Kopf
Blutschwarz auf seinen Schoß
Und meine Arme umloderten ihn.
Nie schürte sich so mein Blut zu Bränden,
Gab mein Leben hin seinen Händen,
Und er hob mich aus schwerem Dämmerweh.
Und alle Sonnen sangen Feuerlieder
Und meine Glieder
Glichen
Irrgewordene Lilien.

I slutet av gårdagens text om Ferrara finns en bild av Via Mazzini, huvudstråket i den judiska delen av staden. Här svänger vi in och följer efter Giorgio Bassani – på ett lagom avvägt avstånd – på hans dagliga promenad. Vi ser honom ta av in på Via delle Vecchie – cyklarna och de bortvända gatskyltarna är detaljer som ramlat in från vår tid på Bassanis promenadväg.

Bassani tar av till höger där Via delle Vecchie mynnar ut på Via Savonarola. Vi går sakta längs gatan för det är en mycket het dag. När vi står utanför en mäktig tegelbyggnad med ett ensamt marmoremblem – ensamt i en vidsträckt tegelvärld – ovanför porten ser vi Bassani avteckna sig som en lite avlång punkt på väg in i Via Cisterna del Follo.

I den här tegelbyggnaden finns idag universitetets litteraturvetenskapliga institution inrymd. Vi hasar in genom porten in i portvalvet för att svalka oss lite. När vi tittar ut på gatan igen är Bassani försvunnen. Var det bara inbillning alltsammans?

Vi går tillbaka igen längs Via Savonarola, Via delle Vecchie, Via Mazzini ut på Piazza Trento Trieste. Vid katedralen svänger vi åt höger.

Vi följer Via Martiri della Libertà med Castello estenses tunga dunkla huskropp på vänster sida:

Vi korsar Viale Cavour och går sedan längs Corso Ercole I D’Este förbi Palazzo dei Diamanti, vars väggar under vissa ljusförhållanden (inte de här) skimrar i rosa och guld:

Men vart är vi på väg? Jag vill föra er in i Bassanis romanvärld för den finns i alla fall kvar här, även om han själv kanske är borta. ”Il romanzo di Ferrara” denna mäktiga romancykel lever kvar här i gator och gränder och trädgårdar och dess höjdpunkt och kärna är ”Il giardino dei Finzi-Contini” (”Den förlorade trädgården” som ni kan läsa om här). Som Bassani själv var familjen Finzi-Contini judar och huvuddelen av romanen utspelar sig i slutet av trettiotalet just när raslagarna trätt i kraft. Huvudpersonen, som är Bassani själv eller i alla fall hans alter ego, upplever sin första stora kärlek här och det är Micòl Finzi-Contini han älskar, men hans känslor besvaras inte eller bara på ett vagt och undanglidande sätt. Familjen Finzi-Continis trädgård blir till ett slags slutet lyckorike, dit Giorgio bara har sporadiskt tillträde. Och det är den här trädgården jag vill söka upp. Bakom den höga tegelmuren som löper längs Corso Ercole I D’Este, tror jag den finns:

Här är vi nu djupt inne i trädgården och där bakom de mörkröda jalusierna är Micòls rum: