Ungaretti – Non saprete mai

Jag läser Ungaretti igen; sannolikt finns det ganska många Ungaretti-dikter under pausträdet vid det här laget. Nej, jag tittar inte efter nu. Här är några rader ur Giorno per giorno (Dag för dag) 1940-1946, som jag vill låta er läsa:

Mai, non saprete mai come m’illumina
L’ombra che mi si pone a lato, timida,
Quando non spero più…

pict0205

Ljuset har en särskild plats hos Ungaretti, ljusets styrka; ibland lyser till och med skuggan… Jag gör på försök en tolkning av de tre raderna:

Aldrig, aldrig kommer ni att veta vilket ljus jag får
Av skuggan, som blygt slår sig ned vid min sida
När jag inte längre hoppas…

Det blev visst både för mångordigt och för långradigt, men kan kanske ändå vara till hjälp för dem av er som inte kan italienska.

Ännu en årstid med Bichsel

En novemberdag för ett drygt år sedan hade jag en liten novembertext av Peter Bichsel här. Idag är det en snödag, så jag vill passa på att läsa en snötext av samme författare, men först lite snö:

p1060739

Erklärung

Am Morgen lag Schnee.
Man hätte sich freuen können. Man hätte Schneehütten bauen können oder Schneemänner, man hätte sie als Wächter vor dem Haus getürmt.
Der Schnee ist tröstlich, das ist alles, was er ist – und er halte varm, sagt man, wenn man sich in ihn eingrabe.
Aber er dringt in die Schuhe, blockiert die Autos, bringt Eisenbahnen zum Entgleisen und macht entlegene Dörfer einsam.

På svenska blir det ungefär så här:

Tillkännagivande

På morgonen låg det snö.
Man hade kunnat glädja sig. Man hade kunnat göra snöhyddor eller snögubbar, man kunde ha ställt upp dem som väktare framför huset.
Snön är trösterik, det är allt den är – och den håller en varm, säger man, om man gräver in sig i den.
Men den tränger in i skorna, blockerar bilarna, får tågen att spåra ur och avskärmar avlägsna byar från världen.

Bichsel säger ungefär det jag tänker om snön: Vad bra att jag kan åka skidor idag igen, men egentligen tycker jag det är otäckt att inte se marken.

Sedan kan man förstås applicera den här lilla formeln på allt möjligt annat i tillvaron…

Liet annat av Bichsel.

Jelinek i Romanowskas salonger

n421361020505_3817Den sista januari klockan sju på kvällen kan den som vill – än finns det platser kvar – vara med om ett evenemang som fritt rör sig i och kring Elfriede Jelineks texter och som låter dessa mötas med sekvenser ur Höga Visan. Platsen är Julia Romanowskas salong vid Torbjörn Klockares Gata 14 i Stockholm. Här följer ett udrag ur presentationstexten:

Schibbolet-föreställningen ”Jag är sjuk av kärlek” är ett lyrisk-episkt flätverk som bygger på texter ur ”Lust” av Elfriede Jelinek sammanfogade med sekvenser ur Höga Visan. Textfloden interfolieras med musik.

En Schibbolet-föreställning är ett slags litterär och musikalisk installation – ett collage av text och musik – som gestaltas sceniskt av två läsröster, en manlig och en kvinnlig. Lyrik, prosa, dokumentära texter och kommentarer binds samman med musik; från konstmusik till populärmusik, från medeltida musik till avantgarde. I ett intensivt samspel eller motspel strömmar musikstycken och textfraser i ett polyfoniskt flöde, med ständiga växlingar mellan olika genrer.

image
Chagall: Salomos Höga Visa (1958)

Här finns lite till att läsa från scensalongens hemsida. Och några praktiska upplysningar.

I sammanhanget passar det kanske med en text om Elfriede Jelinek från en annan salong.

Den svenska konstdebatten vid ruta ett igen – Jessica Kempes Kampf

Under en hästbild av den kände bayerske expressionisten Franz Marc skrev Jessica Kempe igår om ”Konstens nationella identitet” av Andrea Kollnitz. Vi ska strax se lite närmare på något av det hon skriver där.

Jag tänker också tala under en bild av Franz Marc, eftersom jag sedan alltid är en stor Franz Marc-beundrare. Den målning jag har valt föreställer även den några hästar och som så ofta annars hos Marc är de här hästarna blå, men den här bilden hör nog till de mer sällan visade blåa Marc-hästarna. Det är något särskilt med den och det särskilda är att den ser ut att vara målad av Franz Marcs nära vän, den stora poeten Else Lasker-Schüler, eller nej, den ser ut att vara målad av dem båda. Se här:

388px-franz_marc_028

Och här under bilden vill jag placera början av en prosadikt av Else Lasker-Schüler till minne av vännen Franz Marc:

Der blaue Reiter ist gefallen, ein Großbiblischer, an dem der Duft Edens hing. Über die Landschaft warf er einen blauen Schatten. Er war der, welcher die Tiere noch reden hörte; und er verklärte ihre unverstandenen Seelen.

Och till sist sätter jag in en länk till min presentation av Else Lasker-Schüler, där också Franz Marc har en roll.

Då kan vi börja.

Någon gång i september förra året skrev jag en text om två svenska konstkritikers nazianklagelser mot några nordiska målare från olika tider. Två av de anklagade var Carl Wilhelmson och Christopher Rådlund. En av dem som anklagade var Jessica Kempe. Så här skrev jag om henne – med infällda citat av henne:

"Nu är dags mata in Carl Wilhelmsons måleri i nazikvarnen. Jessica Kempe tittar på målningarna på en utställning på Waldemarsudde och skriver så här i DN:

Porträtten av kvinnor, döttrar och äldre i arbete vid fönstrens dagsljus och kritvita spetsgardiner tycks lika verkliggjorda som önsketänkta. Alla på plats, alla överens, långbenta kvinnor raka som furor, inga leenden, ingen klagan. Samma samförstånd hos fiskarna på havet.

Och lite längre ner fortsätter hon:

Det är både vackert, grumligt rasbiologiskt och häpnadsväckande djärvt."

Här är en länk till hela inlägget Vart är svensk konstkritik på väg?

Och vad sa då Kempe i DN igår? Jag väljer att gå in i det stycke där jag kopplas samman med det föregivna citatet ”rasbiologiska beskyllningar”. Var har jag yttrat detta, undrar jag. Och om jag har sagt det, vad är det som omger de två orden? Här är stycket i Kempes text:

I ljuset av Kollnitz undersökning är denna omvända historieskrivning lika vedervärdig som historieförnekande. Kollnitz källforskning fyller inte endast ett outforskat tomrum. Den utgör även ett stoppargument i debatten med dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik som förklarar bort den europeiska och svenska konstens rasteoretiska historia som ”rasbiologiska beskyllningar” (Bodil Zaleskys blogg), ”förvillelser” (Axess blogg) eller ”svammel” (Inga Magnussons blogg).

Vad står det annars i det här avsnittet? Att ”Kollnitz källforskning fyller […] ett outforskat tomrum”. Det är något oskarpt med formuleringen, men sådant händer. Jag ska inte hänga upp mig där, för det finns annat att titta närmare på. Det står att Kollnitz bok ”utgör […] ett stoppargument” (vad är ett ”stoppargument”?) ”i debatten med dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik”. Jag ser att jag räknas in i det här nationalistiska tillsammans med Axess och Inga Magnusson. Nu frågar jag mig – eller för all del Kempe – om hon räknar mig som nationalist, för att jag inte tycker att Wilhelmsons målningar innehåller ”grumligt rasbiologiskt” (Kempes ord) stoff? Eller kanske för att jag inte tycker att Rådlunds ”Winterreise” har sina rötter i en naziestetik?

Här kan den som vill läsa hela Kempes Kollnitz-"recension".

Och här finns till sist två andra pausträdstexter som rör den svenska konstdebattens rundgångar under den gångna hösten:

Christopher Rådlunds ”Winterreise” och ett sidospår till en ”Herbstreise”

Ana Maria Narti – om realismen och socialrealismen

PS Om någon skulle irritera sig på den vulgära rubriken till inlägget, så kan jag tala om att den vill sätta ett finger på Kempes språk(miss)bruk.

Tillägg 16.1: I Anna Brodow Inzainas blogg Brodows blandning kan man läsa något av det Jessica Kempe knappast skrev om i sin "recension" av Andrea Kollnitz avhandling, nämligen om avhandlingens innehåll.

Reiner Kunze: Sensible Wege

Reiner Kunze har jag snuddat vid tidigare här, dels med den lilla underfundiga dikten Nashorn, dels med några utdrag ur prosaboken Die wunderbaren Jahre. Idag vill jag läsa en Kunze-dikt igen:

p1060658

Sensible Wege

Sensibel
ist die erde über den quellen: kein baum darf
gefällt, keine wurzel
gerodet werden

Die quellen könnten
versiegen

Wie viele bäume werden
gefällt, wie viele wurzeln
gerodet

in uns

Jag försöker mig på en översättning:

Ömtåliga vägar

Ömtålig
är jorden över källorna: inget träd får
fällas, ingen rot
dras upp

Källorna kunde
sina

Hur många träd
fälls, hur många rötter
dras upp

i oss