Noć muzeja – 2

Fredagnattens Noć muzeja fortsatte med fotografen Tošo Dabac’ verk. Först gick vi i iskylan – Draženka och jag – till utomhusutställningen vid den lilla gatan Tomićeva som sträcker sig från Ilica till bergbanan som för upp till Gradec och tornet Lotrščak. Fotografiet nedan avbildar just denna gata:

Den här bilden fanns också med bland det som visades upp utomhus. Det är stora torget, Trg bana Jelačića, sett uppifrån, kanske från någon hög våning i Gradska kavana:

Trots att vi hade skaffat oss varsin mugg ”kuhano vino” stod vi inte ut länge i kölden för en vass vind smög sig innan för kläderna. Vi gick ner till Ilica, korsade gatan och gick in i en illa belyst, sjavig och skräpig gång, men det var rätt nummer, så vi följde den och till slut nådde vi en krökt trappa som vi klev uppför. Och så stod vi utanför en dörr som verkade vara den rätta. Efter en stund öppnades och vi kunde gå runt och titta på flera bilder av Tošo Dabac. Många av dem föreställer lidande, människors mest men också djurs. De är mycket vackra, men svåra att titta. Och farliga på det sättet att man inte kan bli av med dem. De ligger kvar och skrapar mot ögats innersta.

°°°°°°°°°°
°°°°°°°°
°°°°°°

Noć muzeja – 1

Igår kväll och natt var det Noć muzeja här i Zagreb. En rad museer hade öppet till långt in på natten, inträdet var fritt och på många ställen serverades kaffe eller ”kuhano vino”. Draženka och jag gjorde en rundvandring till några av stadens museer. Vi började uppe i Gradec i Galerija Klovićevi dvori, där man visade en utställning om Jugoslavien 1945-55.

Grunddragen i utställningen bestod, efter vad jag kunde se, i en ofta heroiserande skildring av uppbyggnaden av en stat och en hyllning av Tito. Jag kände en viss ambivalens inför det jag såg: Titos uniformer och jaktäventyr kunde knappast entusiasmera mig, men många av målningarna som skildrade järnvägs- och vägbyggen och andra stora projekt förmedlade något av en framtidstro som måste ha funnits under den perioden, låt vara sida vid sida med den ena eller andra formen av repression. Draženka delade nog inte min ambivalens eller hade den annorlunda lokaliserad. Hon berättade lite om kollektiviserningen av jordbruket som inletts men avslutats ganska snart, eftersom man (till skillnad från hur det var i de flesta andra östeuropeiska kommunstländerna) insåg att ett sådant tilltag inte är förenligt med människans grundläggande drag. Att det skulle ha medfört alltför mycket lidande och osämja.

Jag vill visa er på av tavlorna som skildrar uppbyggnadsarbetet. Den första föreställer arbetet med en väg som idag heter Ulica Grada Vukovara och alltså är den Vukovarska som jag så ofta korsar eller åker spårvagn längs. Jag fascineras av den landsbygd som bilden återger:


målning av Nasta Rojc, 1946

Och här en återgivning av ett annat stort byggnadsprojekt i Zagreb. Det finns ett varmt, vackert ljus och en stark närvarokänsla i tavlan.


målning av Fedor Malančec, inget årtal angivet

Den nya kappan

Rutiner innehåller gärna många små steg som man oftast knappt eller inte alls lägger märke till. Jag vill ge er ett exempel. När jag ska gå ut och det är en sådan här småfuktig halvvinter, tar jag på mig en kappa som både tål regn, är lite varm och dessutom är rätt snygg. Det är en kappa som jag tänker på som ”den nya kappan” fastän jag haft den i över fyra år. Men egentligen betraktar jag den nog ännu mer som ”kappan jag köpte efter Olyckan”. Och det är här detta med de omärkliga momenten i rutinerna kommer in. Sedan igår är jag nästan säker på att jag tänker på att det här är kappan jag köpte efter Olyckan varje gång jag tar den på eller av mig. Varje gång. Vädigt ofta har jag tänkt på det utan att tänka på eller lägga märke till att jag tänkte på det. Men sedan igår vet jag, för jag stannade upp mitt i en tanke och kände igen den från tusen gånger och jag förstod att jag inte kan ta på mig kappan utan att jag samtidigt tar på mig minnet av stunden då jag köpte den. Och av dagen och natten som föregick den där stunden i kappaffären.

Det var i Lund en dag i mitten av december 2008. Det var dagen efter Olyckan. Londi och jag hade sovit i ett rum för rökare på ett hotell någonstans mitt i stan. (I Sverige kombineras nämligen hundar med rökning på hotell.) R. låg kvar på sjukhuset och vi visste ännu inte hur det skulle gå. Efter att man konstaterat mina två kotkompressioner släpptes jag drogad och förvirrad ut från sjukhuset. Och Londi släpptes oskadd ut från djursjukhuset, fast ingen vet något om vad hon kan ha gått igenom under tiden från smällen och fram tills jag hämtade henne.

När ambulansen hade kommit och hämtat R. och mig hade som första åtgärd mina kläder raskt klippts sönder, för det är så man gör med människor som (man tror) är svårt skadade. Så jag hade plötsligt ingen jacka eller kappa och det blev efter att jag kommit på fri fot ett av mina första mål att skaffa mig en kappa. Även om hjärnan gick på tomgång medan Londi och jag knatade utmed de lundensiska smågatorna, bestämde min autopilot sig för att köpa en dyr, hållbar och snygg kappa, helst ”av något märke”. Vi gick in en affär som hade sådana. Egentligen hade jag för ont i ryggen för att prova kappor och det ytligt sett klokaste hade väl varit att i stället köpa en rymlig billig sak som det gick lätt att ta sig in i. Men nej, jag kände att om jag alls skulle ta på mig en kappa så måste den ge mig åtminstone lite glädje. Så jag provade mig sammanbitet igenom en rad av ”snygga varaktiga kappor”. Jag stod stel och rak och en expedit trädde på och av den ena kappan efter den andra. Jag var i trans men samtidigt fastklamrat närvarande. Till sist valde jag en svart, fuktavvisande av god kvalitet och med rätt form, lite som en engelsk jaktrock och kanske var det också en engelsk jaktrock eller ja, den är väl ännu det i så fall. Och den var – och är – av ett visst märke. Jag betalade (flera tusen) och Londi och jag lämnade affären. När vi kom ut på gatan kände jag mig på ett abstrakt och opersonligt sätt nöjd. Jag hade gjort det jag skulle, även om det varit mycket svårt och liksom obegripligt, detta att köpa rätt kläder när man nyss varit död.

Och det är naturligtvis därför denna kappa, så länge vi lever tilllsammans, kommer att vara den nya kappan. Och det är också därför jag aldrig kommer att kunna ta den på – eller av – mig utan att jag åtminstone undermedvetet repeterar min sinnesstämning från den dagen då jag gjorde inköpet. Olyckan och tankarna och stämningarna som följde i dess spår finns inristade i kappans varje detalj, särskilt i dess sätt att vara när den blir på- eller avtagen.

°°
Två texter som kom till några dagar efter Olyckan:

Meddelande

Efter smällen

Vårkänning

Solsken, plusgrader, takdropp, istappar som tappar taget och snö som bara låtsas vara fast och kall. Sätter man foten på den, så sjunker den ihop och blir till ”en våt fläck”. Kanske är det inte vår på allvar, men nog kan man kalla det förvår eller vårkänning. Även om det säkert snart snöar igen. Men vi tror inte på vintern längre.

När Londi trycker ner nosen i snön, når hon raskt botten och jorden och allt det där andra som gömts.

Från taken hasar de vita täckena och blir till små obetydliga skynken och gräset och örterna tittar grönt och självsäkert upp mellan snötrasorna.

Jag tänker på Elsa Beskows Olles Skidfärd från min barndom och jag vet att nu släpper Farbror Rimfrost greppet och Gumman Tö stormar in med kvasten.

Baranja

Ända sedan första gången jag hörde namnet har jag varit fascinerad av det: Baranja. Ännu mer lockande blev det sedan jag fått veta att betoningen ligger på första stavelsen. Kanske kan någon tycka att en betoning på andra stavelsen vore vackrare, men jag vill nog säga ”snarfagrare” då. Det blir ett djupare sug med en betoning på ”Bar-”. Men var ligger detta område? Det är en del av Kroatiens östligaste region Slavonien och Baranja, men det är inte många kartor som vill avslöja exakt var gränsen mellan Slavonien och Baranja går. Också detta har något lockande över sig. Baranja ligger ”längst bort”. På andra sidan den ena gränsen ligger det ungerska systerlandskapet Baranya.


lånad vacker bild

Här odlar man vin har en av mina studenter berättat. Hon har också sagt att ”Baranja” betyder ”vinets moder” på ungerska: ”bor” är ”vin” och ”anya” är ”mor”. Jag har läst om andra möjliga betydelser eller etymologier, men den här vill jag tro på för dess skönhets skull.

En gång vill jag vandra bland vinodlingarna i Baranja.

Baranja i sin ”gränsfrihet” är för mig också ett slags mytiskt eller ursprungligt Ungern – betydelsefullt i dessa dagar, då man annars mest hör stöveltramp från det hållet.