Författare: Bodil Z

Mitt Zagreb – Ana Mastelić

Bodil Z 3 kommentarer

Andraårsstudenterna har just skrivit om sina hemstäder och jag har valt en som jag vill låta er läsa:

Mitt Zagreb

Att växa upp och leva 100 meter från Sava är inte alltid lätt, men det ger verkligen en utomordentlig känsla. Zagreb är en stad som är både liten och stor, sofistikerad och lurig, mild och grov. Man blir förälskad i honom med tiden. För mig är Zagreb en person. På vintern promenerar min stad och jag på Strossmayers promenad. Allt är vitt och natten kommer tidigt. Stadens ljus reflekteras i snön. På sommaren promenarar vi genom Maksimir, vi ligger i gräset eller åker båt runt sjön. Zagreb var med mig när jag var kär första gången. Han köpte en söt björn åt mig till Alla hjärtans dag och han gillade Beatles-låten „Yesterday“. Det kommer jag ihåg. Nu studerar han i New York. Zagreb var med mig när jag gick på min första konsert i Tvornica Kulture, en av Zagrebs bästa rock’n’roll-klubbar för avantgarde. Jag och mina vänner var 14 år gamla och vi tyckte att hela världen var vår. Många gånger på våren går vi till Bundek. Vi ligger på stranden eller grillar. Våren är kanske den vackraste årstiden. Staden och naturen vaknar, människor kommer och ligger på gräset i parken Zrinjevac igen. Många dagar har vi tillbringat i Zrinjevac med musik, vin och blommor. När Cinestar öppnades, började alla gå på bio ganska ofta. Att gå på bio var tradition för mig och mina föräldrar när jag var liten. Jag gillade Cinestar så mycket. Ilica var alltid reserverad för shopping. Men sedan öppnades City Center, Arena Zagreb, Avenue Mall… Cvjetni trg fick sitt komplex av glas. H&M, Zara, Bershka… Zagreb blev en riktig europeisk stad. Varje år kommer mer och mer turister för att besöka honom.

Jag vet inte var jag ska leva senare i livet. Kanske är det inte så viktigt nu. Men aldrig ska jag glömma vissa trasiga gator, blixtarna från den våta järnvägen, den första spårvagnen genom Utrine eller den varma glansen i mina vänners ögon.

text & bild: Ana Mastelić

Till Adamovec

Bodil Z

Igår var Londi och jag på landet, äntligen igen. Vi är väl vid närmare eftertanke lite lantliga av oss, båda två. Med några vänner for vi till byn Adamovec lite nordost om Zagreb. Där hälsade vi på hunden Maks och hans nya familj. Han har alltså blivit adopterad av dem.

Först satt vi ganska länge och drack öl runt den öppna spisen i det fantastiska huset, där själva bostadsytan utgörs av ett loft ovanpå en verkstad. De tre hundarna for omkring med glad kraft.

Sedan gick vi upp på vinberget alla tio, sju människor och tre hundar. Först följde vi ett slags väg och sedan pulsade vi i mer än knädjup smörig snö:

Landskapet omkring oss var som en dröm:

Lijepe oči

Bodil Z 3 kommentarer

En dag när jag stod i kön till en av kassorna på Mercator med bland annat två grishjärtan till Londi i korgen, fastnade min blick på ett äldre par ett stycke framför mig i kön bredvid. Ja, egentligen var det mannen som fångade min uppmärksamhet, fast eftersom de stod ganska nära varandra och var inbegripna i ett samtal, tittade jag på båda. De pratade nog om något vardagligt, kanske funderade de på att lägga ytterligare någon vara i vagnen, kanske var det något om dagens måltider de avhandlade. Han såg ut att vara så där 65-70 och han hade breda liksom tunga axlar – som äldre män ofta har här – under den gråaktiga en aning slitna jackan och benen stod lite stabbigt i de fula mjukisbyxorna. Ansiktets drag var kantiga med en kraftigt markerad haken, håret ganska uttunnat och hjässan sken brun igenom. Medan han pratade såg jag att tänderna var en svag punkt. Han såg lite trött ut och liksom desillusionerat samlad. Då och då under samtalet lät han blicken glida över människovimlet. En gång tittade han åt mitt håll – inte på mig men åt mitt håll – och då såg jag det. Hans ögon var strålande vackra, alldeles mörka omgivna av ögonfransar som ännu var lika långa, täta och svarta som i ungdomen. Men jag såg också en annan sak, jag såg att han hade glömt, att han inte längre visste detta att han hade så vackra ögon och det gav en sådan morgonfrisk oskuld åt de bländande ögonkasten. Han fick mig att tänka på ett skönögt barn som ännu inte har upptäckt sina ögons trollkraft.

Poesifestival i Zagreb

Bodil Z

Det är poesifestival i Zagreb i dessa dagar.

Igår kväll var jag och lyssnade på poesi av Branko Maleš ur samlingen Vertigo framfört av en hel ensemble bestående av recitatöre, sångare, dansare och musiker. Han själv satt i auditoriet, ja, han satt strax bakom mig faktiskt.

Förstod jag något, undrar kanske någon nu. Ja, något. Men ni som har följt mig ett tag vet kanske också att jag har en speciell talang för att inte förstå. Med det menar jag att jag tycker om att lyssna på vackra eller kraftfulla eller överraskande ordflöden på språk jag inte förstår eller bara delvis förstår. I Sverige brukade jag när tillfälle gavs gå på poesiuppläsningar på rumänska, vitryska, litauiska eller andra språk jag inte förstod/förstår. Det är väl överflödigt att säga att jag också gärna lyssnar på poesi på språk jag förstår? Men jag är säker på att man hör själva klangerna bättre när man inte förstår. Med kroatiska är det nu så att jag både förstår och inte förstår, så stundtals kom orden helt begripliga till mig, jag minns till exempel sekvensen Ima Boga, nema Boga, ima Boga, nema Boga… (Gud finns, Gud finns inte…) som slog mig på skallen i sin övertydlighet. Men emellan det för mig begripliga strömmade ljuden och klangerna av detta starka, vackra, ibland lite tunga språk. Och jag lyssnade på tonerna från instrumenten och följde dansarnas rörelser med blicken.

Rummet låg större delen av tiden i halvmörker och publiken satt vid små oregelbundet grupperade bord och drack diverse. Recitatören, som har en underbart stark och bärande röst, ”läste” från alla möjliga vinklar och positioner. Då och då uppstod det dialog mellan honom och publiken och några hade ganska mycket att säga, men inte för mycket, formen sprängdes inte utan evenemanget förblev en enhet.

Ja, detta ter sig kanske lite som den läsande analfabetens beskrivning av läsandet, men så småningom – kanske ganska snart – kommer jag att ha läst dikter av Maleš och jag kommer då att visa någon dikt här – i original och i min försöksvisa tolkning.

Inćun och ”lavorare all’uncinetto”

Bodil Z 2 kommentarer

Härom dagen fick jag en glasburk med ”inćun” av en väninna som köpt dem på ett ”särskilt ställe” i Split ”där de är godast”. Inćun är, vet jag nu, ansjovis.

Goda är de här små fiskarna och jag har till och med gjort en kroatisk variant av Janssons frestelse för att visa mig riktigt svensk. Men det var inte det jag ville tala om, nej, det jag vill tala om är något mycket löjligare och pinsammare. När jag hörde ordet ”inćun” kom jag plötsligt att tänka på det italienska ordet för ”virknål”, nämligen ”uncinetto” och det är väl inget att skämmas för egentligen? Nej, men det som smög sig upp på min inre projiceringsyta var hur jag en gång lärde mig detta ord. Eller rättare sagt hur det var innan jag lärde mig det. Jag vet inte säkert om det var i en roman av Moravia jag stötte på ordet för första gången, men det är möjligt. Kanske var det i Racconti romani. Jag tycker mig ännu minnas en mening som löd så här ungefär: ”La sera lavorava all’uncinetto.” Jag förstod allt utom ”uncinetto” som ju var det enda ordet som egentligen berättade något. Jag kände till ordet ”ungere” som betyder ”smörja (in)” eller ”olja” och ”unto” som är ”flottig”, ”oljig”. Jag tyckte mig se ett samband mellan ”uncinetto” och ”ungere” och jag var för lat för att slå upp ordet eller möjligen hade jag ingenstans att slå upp det. Kan meningen betyda ”På kvällarna arbetade hon vid den lilla oljemaskinen”? funderade jag. Eller ”vid den lilla smörjapparaten”? Efter någon tvekan godtog jag båda förslagen och tänkte något svepande i stil med ”varför skulle inte något sådant kunna finnas?” Och det kom att ta år innan jag nådde fram till uttryckets verkliga betydelse och under tiden hann jag komma i flera situationer där någon sa ”lavora all’uncinetto” eller till och med ”lavoro all’uncinetto” alltså ”jag arbetar vid den lilla…” Varje gång jag hörde något sådant, kände jag att jag fick ett lite stelt uttryck i ansiktet och jag försökte liksom att inte låtsas om vad jag hade hört. Nå, en dag – jag minns inte länge hur – nådde jag så fram till vetandet om att kvinnan i den där romanen brukade virka om kvällarna. Men jag minns att jag blev lite besviken, arbetet vid den där lilla smörjapparaten var allt bra mycket märkligare och liksom mera ödesmättat…

PS ”Uncino” betyder ”krok”, ”uncinello” ”liten krok” och ”uncinetto” ”virknål”.
PPS Bilden föreställer på sätt och vis också ett slags "fantasi-uncinetto".