Författare: Bodil Z

Ute är det kattider. Plötsligt tar katterna mycket mer plats och de syns och hörs långt mer än under vintern. En del ser ganska luggslitna ut efter den kalla magra tidens umbäranden, men många av dem ser ändå ut som starka vilddjur. De flesta jag träffar har inget egentligt människohem, men till deras matplatser kommer varje dag nytt att äta. Jag ser ”kattgummorna” komma och gå med sina påsar. En del av dem lever nog själva inte så mycket luxuösare. Och katterna har ett rätt stort urval av uthus att ta skydd i när det behövs.

I den här trädgården samlas ofta ganska många till hemliga eller helt öppna möten, det är svårt att avgöra. Jag vet inte om vi ser alla katterna som finns inneslutna i bilden här:

Från kattbalkongen ser livet kanske annorlunda ut. Katterna där har överblick över tillvaron och verkar också värdesätta och förstå sig på detta. Men hur är det? Kommer de någonsin ut från sin balkong med vidhängande lägenhet? Är de kanske innekatter, där de ligger och ser så oberoende ut på sin balkongkarm?

Förra helgen såg jag två dokumentärfilmer av den unge serbiske filmaren Srđan Keča. Den ena handlade om Dubai och visade bland annat afrikanska och asiatiska gästarbetares plågsamma miserabla liv. De arbetar från tidigt på morgonen till långt in i natten och bor i trånga utrymmen i något som mest påminner om fängelser.

Mitt inne i filmen suckar en helt uppgiven ung pakistanier som är på väg att förlora fotfästet i tillvaron något på urdu (tror jag) och detta något dyker upp i den kroatiska textremsan som ”nemam kamo”. Det betyder ungefär ”jag har ingenstans att ta vägen”. Dessa ord stannar i mitt minne och blir till en symbol för hela filmen. De öppnar en avgrund och är samtidigt så hisnande vackra, de bildar en monumentalskulptur, en till tyngdpunkternas tyngdpunkt förtätad dikt om förtvivlan. Lyssna och se:

NEMAM KAMO.

”Jag har inte vart.”

Ett klädstreck – eller säger jag egentligen ”tvättlina”? – i solskenet behängt med enkla färgglada kläder befinner sig i den mänskliga tillvarons mitt. Så är det. Titta själva:

När Londi och jag för inte så länge sedan gick där i solskenet och drog benen efter oss längs Lopudska, drogs min blick in i trädgården till hus nummer 10. Där inne såg jag det förnöjt strävsamma livet. Jag la märke till hur klokt och rutinerat plaggen hängde på linan, inte för hårt sträckta utan med lagom slappa tygbågar mellan tvättnypsparen, så att det fanns plats för minst en omgång tvätt till. Och solen värmde och snön såg mild och medgörlig ut med sydländska plantor uppstickande ur sig. Kanske kan man snart sitta och dricka kaffe däruppe på balkongen?