Inre kaos (dålig text)

Jag har, efter en euforisk påsk som jag tillbringade med en väninna från en avlägsen epok av mitt liv, hamnat i ett inre kaos. Nej, inte på grund av euforin eller ens dess slut, utan utan grund. Tankarna stör varandra i huvudet – ute har våren äntligen kommit så det är inte det fuktgråa täcket som pinar mig och gör mig knäpp – jag drömmer ”arbetsdrömmar”, ni vet sådana där drömmar då man inte vilar utan i stället gräver fram och tar itu med problem efter problem. Jag funderar över vad jag gör ”egentligen”, lever jag här eller befinner jag mig i en egen låda utanför alla världar? Är jag död? Blir min nya kurs Kulturk(r)amp vad jag hoppades och drömde? Det första steget på en ny väg för kultur och humaniora i Europa. Gränslöst förmätet, eller hur? Men hur långt är ett steg? Och hur ska det gå med Herr Sleeman kommer, kommer vi att hålla ut? Kommer pjäsen att spelas i vår-sommar? Vad blir det av den internationella kulturfestivalen här? En tott? Jag har försökt följa debatten kring REVA i Sverige och nu känner jag mig illamående av vissa texter jag läst. Det här slappa slängandet med tillmälet ”rasist” retar mig och gör mig samtidigt nedstämd. Jag tycker att om man vill använda den beteckningen på någon, måste man först definiera vad man menar med ordet och sedan måste man på punkt för punkt klargöra varför personen i fråga kan kallas ”rasist”. Och nyss lyssande jag via datorn till en föreläsning av Noam Chomsky under titeln ”Education For Whom and For What?” Mycket i det han sa kunde jag hålla med om, men så dök det upp underligheter som till exempel hans förklaring till varför USA inte är en del av Tredje världen. Och jag kom på mig själv med detta att jag skulle vilja kunna lita helt på någons omdöme, nej, det behöver verkligen inte vara Chomsky, som jag för övrigt har haft problem med förr, men någon. Jag inser förstås att detta är en naiv och korkad sida hos mig, en vilja att vara barn, att lägga över ansvaret på någon annan, någon jag kan fråga om allt, någon jag kan luta mig mot. Jag skäms över min brist på självständighet och försöker sammanbitet att bygga min egen världsbild, men så kommer jag att tänka på Coetzees The Lives of Animals igen och då rasar byggstenarna och det blir grusigt runt fötterna på mig.

Förlåt denna blandning av skrivklåda och skrivkramp. Jag letar efter någon detalj som jag på mitt vanliga sätt kan blänga på och rota i och dikta kring. Hindret är att allt rullar över mig i en ojämn ström. Kaos.

Vi läser Stiernhielm

Härom dagen läste jag några avsnitt ur Stiernhielms Herkules tillsammans med en studentgrupp. Först läste vi om Fru Lusta som trippade fram ”blomerad i margfals-färgade kläder”, ”fyllig och frodig” och med ”gull-gåhl-blänkiandes håår” och funderade lite över hur hon kunde se ut. Sedan läste vi ett tyngre avsnitt om tidens gång:

Sidst du wille betrackta den aldrig-hwilande Tijden.

Ungdomens åhr uti brunst rasa fort, som en ijlande hwirfvel,

Åldren i miugg, omärckt, sacht-smijlande, smyger i ställe.
Hwarföre gif god acht opå glaset, at Tijden i hwimsku,

Ey löper hän: men Lär, och Gör hwad gott är i tijda.

Jag sa något kanske rätt självklart om att tiden förstås ser annorlunda ut för dem som är unga än för diktaren här eller för mig som är i en helt annan ålder. Men då hände något märkligt bortom det banala eller självklara; vi liksom stannade upp och såg på tiden från olika punkter i livet och vi visste att de varken ville eller kunde veta hur det såg ut från min plats, men de anade ändå något om att den ser annorlunda ut och rinner fortare. Och jag mindes. Det var inget mekaniskt över detta, utan det var ett djupt känt anande. Inte hos alla förstås, men hos några och detta skapade några sekunder av magi och kanske ett stråk av medlidande.

°°

Det kommer att vara lite stilla här under pausträdet några dagar, men snart kommer andra tider.

Snödans i natten

Underliga tider. De yttersta? Ja, vi lever sedan alltid (depuis toujours) i de yttersta tiderna. Det är alltid idag som står ytterst i raden av dagar. Och då väntar förstås något märkligt, aldrig tidigare sett, om hörnet, just idag.

I natten som föregick denna dag dansade hundarna vilda och lyckliga i den djupa vårsnön.

Varför vill våren vara vit?

En torr och kall vår gör sommaren kort

och vintrens föda fördriver.

Gud hjälpe, som rår, si våren går bort

och liten glädje oss giver.

Sol varma, förbarma!

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.


°°

Ja, en tillfällighet vill att vi ska läsa Wivallius’ Klagevisa just idag.

membran en roman

Wien ligger ju egentligen ganska nära Zagreb, men jag åker aldrig dit och jag planerar aldrig någon resa dit, mer än möjligen som en etapp på en sommarresa mot Sverige. Kanske inbillar jag mig att jag redan känner till Wien och att resor dit inte skulle ge något nytt. Å andra sidan känner jag väl vid det här laget till både Ljubljana och Trieste och tycker ändå att dessa städer fortfarande lockar. Det är något ologiskt i detta, men kanske beror det på att jag inte vill resa norrut, att jag tycker att jag varit så övermycket i norr. (Ljubljana är mer väst än norr.) Och ändå är det något särskilt med Wien och jag skulle gärna vara där en stund då och då. Wien är en stad som för mig finns i litteraturen på ett liknande, men kanske lite grumligare, sätt som Trieste. Och Wien har något labyrintiskt över sig i rummet men kanske ännu mera i tiden. Man kan plötsligt halka bakåt.

Nyligen fick jag mig en roman hitsänd från Wien. Det är Herbert J. Wimmer som skrivit den och den heter ”membran” för sin genomsläpplighets skull, läser jag på baksidan i en helt annan formulering.

Jag tycker särskilt om texterna om de wienska kaféerna. Här är två:

ins café hawelka geht man wie in eine alte wohnung, man trifft alte bekannte und lange schon unbekannte, die touristen schauen alle gleich wie touristen aus, fluktuation und beharrung bilden wirbel in den bewegungsmustern. bald wird der duft frisch gebackener buchteln durchs kaffeehaus ziehen. drinnen sitzen die nichtraucher, draussen rauchen die raucher; der schanigarten hat eine neue funktion bekommen.

°°

der zarte zuckerstoss in form eines tortenstücks, das rasch im mundraum verschwindet, beruhigt. dass einströmende touristen alle besucher (auch die anderen touristen) als bestandteile des historischen ambientes wahrnehmen, gehört zur lebendigen histoire des wohlrestaurierten ambientes. die geschmacksrezeptoren melden für den augenblick dobos-creme und biskuit-duft. zwischen säulen improvisiert ein klavierspieler stücke aus unvergessbaren melodien, die beim tortengenuss unter die wahrnehmungsschwelle sinken.

Det finns också ett längre stycke om Sachertorte och om kriget om sachertortsoriginalet, men det får klibba kvar mellan bokens pärmar.