En fotbollsmatch?

Igår kväll spelades en fotbollsmatch mellan Serbien och Kroatien här på Maksimirstadion. Redan veckor innan hade en obehaglig aggressiv stämning byggts upp och en del av mina vänner lämnade staden inför matchen. Jag hoppades att kroaterna skulle vinna för att jag trodde att det kunde urarta till våld om serberna vann här i Zagreb. Bara därför, i övrigt var det mig ”wurscht” vem som vann.

När Londi och jag gick vår eftermiddagspromenad såg vi mängder av ”fans” susa omkring vrålande och stönande från flaggprydda bilar. Jag bestämde mig för att inte ta några bilder, men så tog jag ändå till sist några på ett gäng kroater som kommit hit från München för att se och skrika. Här återvänder några av dem till bilen efter att ha kissat på trädstammarna vid vägkanten bakom besinmacken.

Under kvällen hörde jag brölandet från baren mitt emot blandade med ylandet från polissirenerna som dök upp och försvann.

Här är ett utdrag från BBC:s rapport om ”evenemanget”:

The Serbian national anthem was booed at the start of the game, and the home fans in Zagreb continued with abusive chants against their fierce rivals.

At one stage a chorus of "Kill a Serb" echoed round the stadium. Serbian supporters were barred from attending the match

Och här är en länk till hela.

Ganska många känner sorg inför detta att hatet är så levande, men långt ifrån alla. Och jag ser folk svänga flaggor idag också med rödbrusiga ansikten över rutiga tröjor.

Dva se draga

För några månader sedan satte jag med Amras hjälp ihop ett slags provöversättning av en sevdalinka jag tycker mycket om. Nu har jag under några sena kvällar försökt göra denna text till något som liknar poesi. Jag vet förstås att det egentligen inte går, men också det omöjliga måste någon gång försökas. Och detta är inte min slutliga version, utan jag tänker mig den som en början på den som en dag ska komma.


en kanske alltför nordlig melankoli…

Här är först originalet:

Dva se draga vrlo milovala
Na jednoj se vodi umivala
O jedan se peškir otirala
Jedno ljeto niko ih ne znade
Drugo ljeto svako ih saznade
Saznade ih i otac i majka
Majka ne da da se ljube dragi
Pa rastavi i milo i drago

Dragi dragoj po zvijezdi poruči
Umri draga dockan u subotu
Ja ću, junak, rano u nedelju
Što rekoše, to i učiniše
Draga umrije dockan u subotu
Dragi umrije rano u nedelju
Ukopaše jedno kraj drugoga
Kroz zemlju im ruke sastaviše
A u ruke zelene jabuke

Malo vrijeme po tom postajalo
Više dragog zelen bor nikao
A viš’ drage rumena ružica
Pa se vije ruža oko bora
Kao svila oko kite smilja
Kao svila oko kite smilja

Här kan ni höra Damir Imamović sjunga sången.

På några ställen har jag slitit mig lite från ursprungstextens betydelser och ordalydelser, men då bara obetydligt. Och som ni ser har jag släppt nästan alla rimmen, men här och där har jag försökt ersätta dessa med andra bindningar. Och visst förlorar alltsammans i djup och intensitet, men någon aning om vad originalet säger kan detta försök kanske ändå ge. Fast vad kan jag veta om det egentligen?

Två älskande smektes så ömt
Vid källan de sina anleten tvådde
Med en handduk de torkade sig
Första sommaren ingen visste
Andra sommaren alla visste
Då visste både far och mor
Mor ville inte deras kärlek
Hon skilde den ljuva från den kära

Genom stjärnan sade han till henne
Dö du, min kära, sent på lördagen
Jag skall dö tidigt på söndagen
Och de gjorde som de sagt
Hon som älskade dog på lördagen
Han som älskade dog på söndagen
De begravdes sida vid sida
Genom jorden deras händer möttes
och i händerna fanns gröna äpplen

När så en liten tid förrunnit
Fanns på hans grav en gran så grön
På hennes en ros så röd och skön
Och rosen slingrar sig kring granen
Som silke kring ett blomsterfång
Som silke kring ett blomsterfång


också denna bild får vi tänka oss som en översättning

Molo Audace på Kino Europa

Igår kväll var jag med några vänner på Kino Europa och skålade i vin i baren där. Det är ju, det hör man på namnet, egentligen främst en biograf, så nu sitter jag här och drömmer lite om min ogjorda film Incontro sul Molo Audace. Så här är den tänkt att tona ut:

(Javisst är rubriken vilseledande!)

Kallprat om väderstrecken

Redan innan jag flyttade hit visste jag att ”jug” var ”söder”, jag hade ju hört talas om Jugoslavien. Ganska snart efter ankomsten hit lärde jag mig ”zapad” som betyder ”väster”, eftersom jag ofta kom förbi en skylt som pekade mot västra Zagreb. Sedan gick det månader och månader innan ”istok” föll på plats med en skräll i mitt huvud: Vladivostok, Stora Östern, tänkte jag. Sedan hände ingenting när det gällde vädersträcken, annat hände i stället, men så en kväll förra sommaren, när jag satt på bänken och pratade med Stanko, sa han något om ”sjever” och pekade norrut mot Medvednica. Men det är egentligen först nu som ordet satt sig.

Och nu minns jag hur det var när jag försökte lära mig de åtta finska väderstrecken: norr=pohjoinen, söder=etelä, väster=länsi, öster=itä, nordväst=luode, nordost=koillinen, sydväst=lounas, sydost=kaakko. Nej, jag kan dem inte, men jag glömmer aldrig att de är åtta. Och det ger mig fortfarande lite svindel när jag tänker på det.


I vilken riktning faller min skugga?

Tankar i Velika Mlaka

För att förstå staden där jag bor behöver jag ibland se landsbygden som omger den. Visserligen bor jag i en del av Zagreb där landsbygden liksom sipprar in mellan stadshusen och det finns många sådana delar här i Zagreb, det har jag sett, men någon gång vill jag gå på riktiga bygator och titta på byarnas hus och människorna som kommer ut ur dem eller går in i dem.

Kanske är det fel att kalla detta för att ”förstå staden”, kanske är detta mer ett slags bejakande av min egen lantlighet, en lantlighet jag har fastän jag aldrig bott på landet, fast jag har ofta bott i små städer och där ser man lätt ut över randen. Men något korn av sanning finns det kanske ändå i detta, för det måste ju vara så att många av människorna här i Zagreb har rötter i byarna som ligger omkring, inte alla förstås, inte jag, inte de flesta jag känner här, men många. Det är något med detta att en stad föds ur sin bygd, sin landsbygd och det ger den vissa speciella drag som skiljer den från andra städer.

När jag gick längs de små gatorna i Velika Mlaka tänkte jag på denna by som Zagrebs mor.