Författare: Bodil Z

Detta var också vår sommar

Bodil Z 3 kommentarer

Medan vi var i Varberg den här sommaren gick vi inte så ofta ner till havet, Londi och jag, som vi annars alltid brukat göra. Londi orkade inte eller ville inte, tyckte kanske att hon hade ”gått den vägen förr” och att den var onödigt lång. Jag anpassade mig och gick kortare rundor med henne. Och ”bakom ryggen på henne” cyklade jag ner till havet. Vi gick bland fåren och runt Krutkällaren och så hittade vi små, för oss, nya stigar. Londi luktade på sådant som hon tyckte var intressant och jag plockade björnbär och odon, som vi sedan delade på.

Det var en ovanligt vacker sommar, regnet kom bara då och då under vår sista vecka i Sverige. För det mesta var himlen hög och blå, ibland med vackra vita stackmoln.

Himlahjorden:

PS Om ni undrar varför Londi inte syns på någon av bilderna, så är det för att hon tog dem.

Triglavski narodni park

Bodil Z 7 kommentarer

Sista etappen på Londis och min stora sommarresa gick genom Slovenien – med bil. Vi hann med ett uppehåll i Triglavski narodni park som sträcker sig över ett stort område av Sloveniens nordvästra hörn. Triglav är Sloveniens högsta berg och namnet betyder ”den trehövdade”, för berget har tre toppar. Jag har tidigare ordat om detta på det här stället. Och – detta har jag nog däremot inte sagt tidigare – här uppe bland Triglavs toppar har sagans gyllenhornade stenbock Zlatarog sina otillgängliga marker.

Se här några bilder från detta dramatiskt natursköna område:

För (oss) er som lockas av landskapets vertikaler:

Londi svalkar tassarna i Sava Dolinka:

Bamberg – Villach

Bodil Z 2 kommentarer

Jag tänker ta er tillbaka till Londis och min ”Europaresa” igen. Inför vår avfärd från Bamberg skaffade jag en Bayern-Ticket åt oss båda (man får vara två personer om en sådan biljett) och vi steg på tåget mot Nürnberg. Där gjorde vi ett kort uppehåll och klev sedan på tåget mot München. I Regensburg steg ett ungt förälskat par med sin ledarhund, en ung svart labrador, på tåget. Ja, de två var blinda och de satte sig mittemot Londi och mig. Jag berättade för dem att Londi var där och de tog till sig detta med ett leende, men sedan glömde de oss för de var så uppfyllda av varandra. En trappa ner i vagnen satt två unga män som också var blinda. De hade stigit på redan i Nürnberg. En charmerande mörkhårig yngling utklädd till en blandning av bayrare och indisk prins gick med lätta steg fram och tillbaka i vagnarna och sålde öl och läsk. Han pratade lite extra med de blinda och tryckte alltid deras händer samtidigt som han pratade med dem. De två unga männen köpte varsin coca-cola. En gång gick en av dem förbi det unga paret och mig till toaletten och jag såg att de tre blinda inte upptäckte varandra. Jag visste inte om jag borde säga något, så jag teg. I Freising steg både det unga paret med blindhunden och de två unga männen av och genom fönstret såg jag en kvinna som kommit för att möta dem alla. Hon tryckte deras händer och så började de prata allesammans. Jag kände mig upplivad och på något vis lättad.

På sträckan München-Salzburg hände allt möjligt, men jag minns särskilt en liten flicka som satt bredvid mig och Londi. Vi åkte genom vackra böljande föralper och hon var på väg till sitt sommarparadis. Hon tittade ivrigt ut genom fönstret och synade noga de små orterna vi stannade vid. Så ropade konduktören ut ”Aßlng”. Flickan stannade upp mitt i en rörelse, tryckte pannan mot fönstret och viskade högtidligt och andlöst för sig själv: ”Aßling”. Ja, och i Aßling steg hon av tillsammans med sina föräldrar, fast mannen var kanske inte hennes pappa, fick jag för mig.

Londi och jag lämnade tåget i Salzburg, köpte blijetter till Villach (Beljak på slovenska), gick ut från stationen för att svalka oss och få lite luft. Vi slog oss ner i en liten vanskött park mitt emot stationsbyggnaden och där råkade vi efter en kort stund ut för ett polisintermezzo som jag redan berättat om. Någon timme senare satt vi på tåget mot Villach och vi for genom min Omas sommartrakter från hennes äldre dagar och jag tittade särskilt noga på Badgastein, där hon brukat tillbringa ett par veckor varje år under något årtionde som jag nu inte riktigt kan placera. Och så var vi i Villach, där vi inte långt från stationen hade turen att hitta Hotel Mosser, som blev vårt natthärbärge. Innan vi gick och la oss knatade vi över bron och slog en lov runt ett hörn av stan. Vi var trötta.

Morgonen därpå fick vi under vår promenad en lite klarare bild av var vi var:

Ett fiktivt möte med Miljenko Jergovićs berättande

Bodil Z

Igår kväll gjorde jag ännu en gång ett sådant där förvildat språkligt experiment eller vad man nu kan kalla det. Först måste jag upplysa er om att min kroatiska till min skam ännu är mycket svag (jaja, jag kan skylla på ålder, möjligheten att göra mig förstådd på fyra eller fem andra språk och så detta att jag ännu inte ”hunnit” gå någon seriös kurs). Och sedan var det faktiskt så att jag hade trott att Miljenko Jergovićs framträdande skulle tolkas nu när det är världslitteraturfestival, men så var det alltså inte. Som kompensation fick jag en plats i första raden rakt framför ansiktet på Jergović.

Jag slog mig ner och för att inte bli alltför oroad av min utsatta plats i kombination med min dåliga språkliga beredskap, tog jag en massa bilder och koncentrerade mig till en början på det. Jag fascinerades av att hans ansikte nästan hela tiden behöll samma uttryck, det som förändrades var i stället graden av intensitet. Det eldade på ständigt växlande sätt innanför ansiktet.

Han talade mycket suggestivt och så tydligt att jag hörde vartenda ord. Jag förstod mängder av lösa ord men det jag byggde ihop dem till var möjligen eller snarare sannolikt något annat än det han verkligen sa. Medan han berättade, för det var nog det han gjorde, byggdes ett landskap upp för mig – hans mormor/farmor i Dubrovnik, han själv och andra i Sarajevo, i Zagreb – och en ström av tid – Osmanska riket, Österrike-Ungern, Jugoslavien. Jag har aldrig så tydligt varseblivit detta för andra människor säkert så självklara att historia är tid och geografi är rum.

Det Jergović berättade blev efter ett tag till ett vibrerande klot som genomskars av ett oändligt antal av tids- och rumsaxlar som korsade varandra. Jag satt där trollbunden och häpen och kunde liksom inte höra mig mätt. Vem vet vad han egentligen berättade. Han skulle nog vika sig dubbel av skratt om han fick veta det här. Men det får han ju inte.

Claudio Magris på Festival svjetske književnosti

Bodil Z 7 kommentarer

Den internationella litteraturfestivalen Festival svjetske književnosti pågår nu sedan den femte september. Igår kväll var det Claudio Magris som var huvudperson och han sekunderades av författaren Predrag Matvejević, som han uppenbarligen är vän eller bekant med. Av betydelse för evenemanget var en nyörversättning av Magris’ Danubio (Donau). Salen i teatern ZKM (samma sal där vi spelade våra Strindbergfragment förra året) var fullare än någon dag hittills och jag hade skaffat mig en bra plats ett snäpp ovanför italienska kulturinstitutets platser. Som vanligt kunde man få hörlurar för simultantolkning och kvällens språk var italienska och kroatiska. Jag använde hörlurarna till de kroatiska delarna och fick dessa på så vis serverade på italienska i örat.


Claudio Magris intar sin plats – Predrag Matvejević sittande till höger

Kvällen var lyckad och så här i efterhand minns jag särskilt två saker som Magris sa. Det ena var ett svar på en fråga från någon i publiken om vad det varit som hållit ihop Dubbelmonarkin så länge och gjort den även kulturellt så inflytelserik även utanför Centraleuropa. Magris svarade ungefär så här, men bara ungefär, mitt huvud är ingen bandspelare: ”Det tyska eller tyskspråkiga elementet som gav regionen ett lingua franca och en kulturell sammanhållning och det judiska som på ett annat sätt gav en speciell andning åt jätteriket, det judiska var övernationellt och fanns överallt. En av Europas största kulturella tragedier någonsin var den tyska komponentens mord på den judiska och detta mord var samtidigt ett självmord.” Den andra saken jag minns rör översättande av skönlitteratur. Magris sa – igen ungefär – så här: ”Det viktigaste vid en skönlitterär översättning är rytmen. Jag ska berätta en liten historia för er om detta: En gång under ett litterärt evenemang i Turin som rörde översättning sa x (jag missade namnet, men det rör sig om en översättare som översatt många av Magris böcker till kroatiska) till mig att om en översättning verkligen är bra, så bör författaren känna igen texten på rytmen, även om han inte alls förstår språket om texten är bra uppläst och författaren inte är ”un poveretto”. För att testa mig började översättaren sedan läsa ett stycke ur en av mina böcker på kroatiska och efter bara något ögonblicks tvekan mellan två av mina böcker visste jag vilken det var.” Ingen kan bevisa att detta är sant, men suggestivt är det utan tvekan och bättre än många bevisbara ”sanningar”…


de på bilden osynliga namnen till vänster är Jaume Cabré, Kjell Ola Dahl, Goce Smilevski, Ivana Simić Bodrožić, Nada Gašić, Jurica Pavičić, Goran Vojnović, Maja Hrgović, Zoran Ferić, Ivan Lovrenović, Gerbrand Bakker, Katarina Luketić, Jagna Pogačnik och Vladimir Arsenić

´°> ¨ <°`

PS Något som satte simultantolken på ibland övermäktiga prov var att Predrag Matvejević oupphörligen växlade mellan kroatiska och italienska, ibland mitt inne i en mening.