Författare: Bodil Z

Söndag i Samobor

Bodil Z 2 kommentarer

Solen sken över vår söndag och min väninna Daniela, Londi och jag utnyttjade precis som många andra Zagrebbor dagen till att göra en utflykt till det idylliska Samobor. Lite vagt hade vi tänkt oss att gå upp till borgen Stari grad, men det stannade vid en tanke. Ganska snart efter vår ankomst till staden märkte vi att vi var hungriga, så vi stannade upp för lunch på gården till det här lilla gula hotellet, som faktiskt påminner en aning om en samoborska kremšnita:

Vi åt gott där i solen, drack lite vin och kände oss väl till mods. Efter maten gick vi maklig takt utmed den lilla floden lite vagt i riktning mot borgen.

Vid ett vägskäl insåg vi att vägen mot borgen förde in i skuggan, men eftersom skugga inte är något man längtar efter vid den här årstiden, valde vi den lata, soliga vägen och fortsatte utmed floden. Till slut kom vi fram till en liten bro som vi korsade och så tog vi några steg upp mot borgen på berget i alla fall, men vägen slutade strax efteråt vid en liten kyrka:

Där vände vi och följde floden tillbaka in mot staden och torget, där vi valde ut ”det rätta kaféet” och slog oss ner och varsin kremšnita, det berömda samoborska bakverket.

Som avslutning slog vi en liten lov genom en park i stadens nedre del och så var det dags för avfärd:

≈≈≈

PS Jag försvinner några dagar från bildskärmen för en sista liten resa innan terminen kastar loss på allvar här.

Den slovakiska bussen på Šipanska

Bodil Z 1 kommentar

Här i kvarteret finns en liten kinarestaurang, jag tror jag har nämnt det tidigare. Så vitt jag har kunnat se är det en familj som driver den, möjligen en storfamilj. De bor ovanför restaurangen och barnen leker i trädgården som hör till och på den lilla ”bakgården” ser jag särskilt under heta sommardagar unga och gamla sitta och slappa och ta igen sig under ett parasoll. De är inte rika, men väldigt ihärdiga och under åren jag har bott här har jag kommit att se att de drygar ut restauranginkomsterna med sådant de hittar i soptunnorna i området. Särskilt en ung kvinna arbetar väldigt energiskt med detta, jag ser att hon har en ganska avancerad teknik för att plocka upp tomflaskor genom hålet på ”glastunnan” – här finns alltså både sopsortering och tunnor för alla sorters sopor.

I hörnet av parken under huset där jag bor finns en skylt som berättar om adressen (delvis felaktig, det ska inte vara 161 utan 16, Šipanska är en mycket kort gata, som för övrigt ofta räknas som ett ”utskott” från Rapska), telefonnumret och öppettiderna – tolv till tolv varje dag.

Lite då och då, kanske någon gång i månaden eller varannan månad, har jag sett en stor slovakisk buss stå parkerad på Šipanska inte långt från ingången till restaurangen. Jag har funderat över vad en buss ända från Slovakien gör i detta okända hörn av Zagreb, och dessutom så ofta. Härom dagen såg jag för första gången bussens passagerare. De fyllde hela gatstumpen runt bussen och… de var alla kineser.

En dikt av Tonino Guerra

Bodil Z 1 kommentar

Under sommaren som gick kom jag att läsa en diktsamling av Tonino Guerra (1920-2012). Han skriver/skrev på romagnolo, en dialekt som talas i den östra delen av den italienska regionen Emilia-Romagna. Samlingen heter ”E’ Mél” på romagnolo och i Guerras italienska översättning ”Il Miele”. Romagnolo är ingen främmande dialekt för mig efter så där tjugo somrar strax söder om gränsen till Romagna, så jag läser också gärna originaltexterna.

Nu finns diktsamlingen också på svenska under titeln ”Honung” i översättning av Ida Andersen. Jag hade uppdraget att recensera diktsamlingen för Bibliotekstjänst och skrev då bland annat så här:

Dikterna i samlingen betitlas sånger och de besjunger två gamla bröders vardag och ger utblickar från denna i en by belägen i en oländig avfolkningsbygd i Romagna. Guerras språk är rytmiskt och texterna ger pregnanta bilder av brödernas tillvaro, deras sista steg mot döden. Ibland verkar de vara varandras spegelbilder, ibland varandras motståndare, men ofta går de sida vid sida.

Jag väljer nu den dikt jag tyckte bäst om i samlingen och låter er läsa den både i original och i svensk översättning:

Cantèda dò

Stamatóina a so scap fura da e’ canzèl
però u m paréva d’avài las qualcósa ’t chèsa.
Ò fat du pas fina e’ barcòcal
e pu a so tòuran indrì.

Adès ch’a n’ò piò gnént da fè
a stagh disdài dri la finèstra
e a m dmand: vut quèst? Vut quèll?

A i ò brusé tótt al pàgini di lòibar, i lunèri,
al chèrti geografichi, per me l’Amèrica
la n gn’è piò, l’Austraglia gnénca,
la Cina tla mi tèsta l’è un udòur,
la Róssia una telaragna biènca,
l’Africa un bicìr d’aqua ch’a insugnéva.

Da du tri dè a vagh dri ma Pinèla e’ cuntadóin
ch’e’ zirca e’ mél dagli évi selvàtichi.

≈≈≈≈≈≈≈≈

Andra sången

I morse precis utanför grinden
tyckte jag mig redan ha glömt något i huset.
Två steg till aprikosträdet
och så gick jag tillbaka.

Nu när jag inte längre har något att göra
sitter jag intill fönstret
och frågar mig själv: vill du ha det? Eller det?

Jag har bränt boksidorna, almanackorna,
kartböckerna. För mig finns
inte längre Amerika, inte heller Australien,
Kina är en en doft,
Ryssland ett vitt spindelnät,
och Afrika ett glas vatten som jag drömde om.

Sedan ett par dagar tillbaka går jag efter bonden Pinela
som letar efter vildbinas honung.

Så här vild och högspänd såg himlen över Varberg ut medan jag läste:

På ett tåg genom Oberbayern

Bodil Z 4 kommentarer

Minns ni den lilla flickan som viskade ”Aßling” för sig själv mot tågfönstret? Hon steg, som jag sa, av just i Aßling och sedan fortsatte tåget till Rosenheim. Efter Rosenheim blev det sedan allt tommare i vagnen där Londi och jag satt. Och när vi närmade oss den stora sjön Chiemsee, som förresten hör till min barndoms sjöar, var det bara vi, en irakisk (ja, jag bestämde mig för att de var från Irak, kanske var de någon annanstans ifrån, men de var helt säkert turister) familj på tre personer – mor, far och dotter – och konduktören kvar. Alla – utom Londi – spanade ut mot det gröna, vackert böljande föralpina landskapet och mot den stora sjön, konduktören också. Irakierna fotograferade nästan oavbrutet och visade varandra förtjust sina bilder. Jag tittade på dem och funderade över vad de såg, ja, de såg förstås samma saker som jag, men vad jämförde de med? Vad tyckte de bäst om? Själv letade jag mest efter en blick ut över Chiemsee, men det var svårt. Gång på gång skymde träden eller husen. Konduktören tittade på mig och så började vi prata och han sa att han skulle visa mig en bra utsikt över sjön och så räknade han upp de platser och vyer som skulle dyka upp innan dess. Jag höll mig beredd och se, det blev det här:

Inget särskilt, tycker ni, men det är för att ni inte vet hur svårt detta var. Den irakiska flickan kom nerför trappan – den lilla familjen satt uppe i förstaklassavdelningen – för att titta på kartan jag hade alldeles intill mig.

Hon frågade mig lite försiktigt på engelska om jag kunde peka ut var vi var. Det kunde jag och jag pekade på en punkt i närheten av Prien am Chiemsee. Hon vinkade åt sin far och han kom då också ner och för att titta kartan. Han frågade mig om vilken sträcka vi hade framför oss tills vi kom till Salzburg. Jag pekade på de små orterna utmed sjön och sedan på Traunstein och på Freilassing, den sista tyska staden före gränsen mot Österrike. Han tittade noga och försökte upprepa namnen, ja, jag hade sagt dem högt medan jag visade. Efter en blick ut genom fönstret tackade han artigt och far och dotter försvann uppför trappan igen. Då kom konduktören, som hade varit runt ett varv och kontrollerat blijetter, tillbaka igen. Han såg att jag fortfarande jagade motiv och han ställde sig bredvid mig och tittade han också och jag sa något om att det var vackert och att jag kände till det här landskapet sedan barndomen. Vi vände blickarna åt andra hållet, bort från sjön mot bergen, och han räknade upp topparnas namn, några kände jag igen. Så saktade vi in mot en station och han vände sig åt ”sjösidan”. ”Schnell! Det här måste ni ta!” ropade han till, ”det är inte så ofta man ser det längre”. ”Mit Gamsbart und allem!” Jag tryckte av utan att hinna titta riktigt:

Ja, ni ser vilken kombination det blev. Jag visade honom bilden och han tyckte inte den var så illa.

Husets hemlighet eller min glömska

Bodil Z

Vi reser lite igen, eller vad säger ni? Ni minns Uelzen med sin Hunderwasserbahnhof, eller hur? Där steg vi efter lång väntan på ett tåg mot Halle I Sachsen-Anhalt. Så fort vi var uppe i tåget märkte vi det viktigaste, vi var utanför trängselzonen. Plötsligt fanns det hur mycket plats som helst. Var ska vi slå oss ner? Die Qual der Wahl. Nå, snart satt jag och Londi intog liggande ställning. Jag såg på landskapet utanför fönstret, inget spektakulärt och kanske inte särskilt vackert heller, lite enahanda. Strax före Salzwedel började jag leta efter den gamla gränsen. Det är inte helt lätt att upptäcka den numera. Jag hittade den inte, men fick veta att Salzwedel ”redan” är Sachsen-Anhalt. På stationen efter Salzwedel steg ett äldre par med lite slitet utseende och två kassar med frukt i händerna på tåget och satte sig mitt emot Londi och mig. Tåget rullade iväg igen och snart var vi ute i ett platt landskap, som då och då visade upp en liten by eller en träddunge. De två småpratade närmast ohörbart och plockade lite med frukten. Kanske hade de fått den av någon släkting på landet eller så hade de varit på kolonilotten, tänkte jag. Plötsligt dök det upp en jättelik byggnad utanför fönstret ja, den fyllde fönstret och blev till hela utsikten. Jag ryckte upp mobilen och trängde mig fram mot rutan intill paret och så tryckte jag av:

De tittade på mig, jag log lite urskuldande och mannen sa ”jojo, det där är en stor byggnad”. ”Förr i tiden…” Och jag förstod att det måste vara DDR-tiden han talade om. ”Förr i tiden användes den här byggnaden till att förvara…” Nej, nu sviker minnet. Vad var det man förvarade där förr? Kalk? Fjädrar? Något ljust, vet jag att det var, och något som består av små delar eller fina partiklar. Tyvärr, det är nästan blankt i mitt huvud på det stället där detta skulle bevarats. Sa han kanske gips? En sådan jättebyggnad fylld gips? Mannen suckade och fortsatte: ”Nu används den inte mer, den bara står där och förfaller…” Kvinnan teg men såg ut att instämma.