Stanko är en man av ädlaste slag. Jag vet ganska mycket om honom vid det här laget, på ett underjordiskt eller helare sätt än sådant här vetande om människor ofta kan vara. Han har givit mig bilder – inre bilder – av sin barndom och tidigaste ungdom där nere i södern i byn vid en av floden Neretvas tillflöden. Hans barbackaritter på halvvilda hästar invid floden kan jag se för mitt inre öga. Och hans mor som getvaktande liten sjungande flicka uppe på berget i mormoderns berättelse om dagen, då Frans Ferdinand blev skjuten i Sarajevo, finns också bland mina inre bilder. Och denna mormor själv som för hundra år sedan inte bara läste bönerna i sin molitvenik utan också nyheterna i tidningen.
Och jag vet att Stanko som ung lärare levde vid en annan flod, den bosniska Vrbas, med sin hund Rex som egentligen var Regina.
En nattlig tågfärd genom Hercegovina som han gjorde som yngling vet jag också någonting om. Jag vet hur luften luktade, för ibland luktar den nästan just så här i parken i maj eller juni. Det har han sagt.
Jag vet också att han måste ha varit mycket vacker, reslig, rakryggad och bredaxlad med sviktande steg och ett leende som kunde betvinga alla, just för att det inte ville betvinga någon, för att det bestod av ett inre varmt ljus. Javisst, vackra tänder, mörka ögon, rätt profil och allt det där, men det är det varma ljuset som är själva essensen. Jag tror inte att han utnyttjade sin charm och skönhet för att avsiktligt vinna något, de fanns bara där. Han fick en katolsk uppfostran och är nog katolik, fast för inte så länge sedan berättade han att han brukade gå till den ortodoxa kyrkan där nere i sina sydliga trakter – för att riten var vackrare och mer innerlig. Här går han aldrig i någon kyrka, allt har blivit politik. Men han har sin Gud med sig.
En gång ganska tidigt i vår vänskap, när jag egentligen bara förstod brottstycken av hans historier, berättade han att hans fru dött för länge sedan och att de båda döttrarna växte upp med honom. Han bor nu med sin ena dotter och hennes familj här på samma våningsplan som Londi och jag. Och jag kan se honom som omtänksam och klok far till de båda flickorna under de där särskilt svåra åren, när såren var nya.
Ja, historien om Stanko berättar jag om och om på nytt, för er, för mig. Det är också berättelsen om min kärlek till Balkan och min längtan till Hercegovina, där jag tror att Balkans hjärta finns.
Och idag får ni för första gången se honom. Bilden är tagen från mitt fönster i förrgår. Jag aktade mig noga för att visa minsta skymt av mig, för jag vet att han vet vilket fönster som är mitt och jag ville inte riskera att han klev fel på den isiga marken. Med bara ett ben kan ett sådant steg bli slutet. Men jag såg hur han gick där, värdigt och försiktigt, lätt böjd men med den svarta baskern snitsigt på trekvart på det silvriga ännu täta håret. Ja, jag såg inte håret uppifrån fönstret, men jag vet ju. Och när man vet så ser man.
