Författare: Bodil Z

Igår eftermiddag såg jag ”på prov” Andrej Tarkovskijs film Nostalghia här hemma i balkongrummet. Jag skulle leta efter skillnader mellan den ryska och den italienska själen och detta ville jag försöka se genom feberslöjorna…

Här är, för ordningens skull, filmens handling i korthet på engelska och tyska. Se den kan ni göra här – textad på portugisiska fast kanske hittar ni något annat textspråk.

Ett litet stycke in i filmen bestämde jag mig för att ”involvera” mig själv som bild i den, inte som egotripp, man ser nog knappt att det är jag, utan för att vara innesluten i den.

Jag känner igen de där gamla italienska sänggavlarna av smidesjärn från besöken i den lilla byn Santa Maria del Ponte i Abruzzo i min ungdom. Och filmens återblickar på det ryska landskapet känner jag nog igen från Sverige, från Dalsland kanske. Det finns sådana backar och sjöar i ett dunkelt suddigt ljus där.

Kunde man tänka sig Italien som kultur och Ryssland som natur och människorna som formade av detta? Jag vet inte. Och finns det skillnader mellan yta och djup? Mellan smärta och ja, vad? Lätthet? Går det en linje mellan frihet och tillhörighet, mellan individualitet och gruppkänsla?

Ofta längtar vi inte efter det vackraste eller ljusaste. Vi längtar inte så sällan efter det som vi tror kanske kan behöva oss. Kan det vara att Ryssland saknade sin poet här i filmen?

Ljuset i filmen är nästan hela tiden grågrumligt, det är ett slags mörkt ljus och egentligen helt oitalienskt om vi vill försöka tala på det sättet. Fast nu har jag upptäckt att Tonino Guerra varit med och författat manus och även haft sin hand i annat. Han är inte någon sådan där ”italiano solare” riktigt väl? Han kommer från trakter i Romagna där det nog också kan finnas ett dimmgrått ljus. Jag läste hans diktsamling E’ Mél på romagnolo i somras. Kanske är han lite rysk, om man vill. Sedan är det ju så att just emiliani och romagnoli i sin självbild gärna ser sig mer som delar av en gemenskap än som individer som helst går sina egna vägar.

Ljuset i filmen är som i Onsjöskogarna i november. Människorna letar efter mod för att kunna se skönheten i det. Men det är inte det, att det inte skulle vara vackert. Det är bara så tungt, man går med ansiktet mot mörk jord.

Nej, det gick inte att se de här skillnaderna egentligen. Inte i den här filmen som är en stämningsmässig helhet och mest miljöer, inne och ute, och ljus eller brist på ljus. Om jag skulle berätta vad jag såg i filmen, så skulle det nog vara något om ljuset. Människorna är där inne och kan inte komma ut, också Domenico när han häller bensin över sig och brinner upp. Det gråa ljuset gör att det inte verkar som någon egentlig handling, utan som något som bara finns där.

I Novi Zagreb, den nyare stadsdelen söder om Sava ligger Muzej suvremene umjetnosti (Museum för samtidskonst). Där finns just nu en retrospektiv utställningen av skulptören Vojin Bakićs verk.

The Museum of Contemporary Art presents the first retrospective exhibition of the works by Vojin Bakić (1915–1992), one of the most important Croatian abstract sculptors. The aim of the exhibition is to critically analyze and interpret Bakić’s work in the context of Croatian and European modernism in the second half of the 20th century. The exhibition will show the emergence process of Bakić’s abstraction—from a recognizable motif, to the radical reduction of the form, brought down to an abstract symbol at turbulent times when one had to struggle to materialize one’s own vision. The exhibition will display the works that are most important in order to understand Bakić’s creative development in regard to the social and political conditions in which he was creating. The display will include sculptures, drawings, sketches, monument models, photo enhancements, documents and film material. Läs mera här.

Många av Bakićs monumentalverk har på senare, det vill sig postjugoslavisk, tid fått förfalla eller förstörts, eftersom de av vissa inte ansetts/anses passa in i den nya kroatiska staten.

Utställningen visar skulpturer, teckningar, fotografier och modeller av omfångsrikare verk samt filmer. Det som jag greps mest av var de fulla formerna och kompaktheten i vissa verk. Här är en av Bakićs tjurar. Tjuren är ett motiv han ofta kommer tillbaka till och då handlar det oftast om en tjur som formmässigt reducerats till själva kraftanhopningen och framtungheten i kroppen.

En annan av mina favoriter på utställningen är detta märkligt slutna huvud som föreställer kompositören Vatroslav Lisinski. Hemlighetsfullt vilar ansiktet mellan uttryck och uttryckslöshet. Man får lust att kalla uttrycket ”intryck” om inte det ordet redan varit upptaget för något annat. Och i munnen finns en ton. Det ser man och kanske hör man den svagt.

På en bänk ligger en rad huvuden. Ett av dem ler eller småskrattar det kanske till och med? Leendet blir större eller mindre beroende på ur vilken vinkel man betraktar huvudet, men hela tiden lever huvudet i sin egen värld, en värld av stolt skygghet och fridsam omutlighet.

Allra vackrast tycker jag att denna kropp eller torso är. Den verkar finnas där för betraktaren att vila i.