En skyddad värld

På senare tid har Londi och jag riktat en del av våra promenader mot vägen som leder förbi de fyra gathusen i det lilla zigenska kvarteret som befinner sig några stenkast ifrån där vi bor. Jag har tänkt på och pratat om den här lilla världen förr och några av er kanske minns det. Jag har försökt förstå hur stor den är, var gränserna går och om det är möjligt att gå rakt igenom hussamlingen. Till sist tittade jag en dag på kvarteret via google maps och tog sedan en bild och satte mig och studerade den.


gatnamnen är utsuddade – tyvärr rätt klumpigt – för att det kändes för påträngande att ha dem kvar

Det finns fyra huskroppar som vetter mot en genomfartsled och tre eller kanske också fyra som vetter mot en gata av liknande format. Och där innanför står sex huslängor runt en ungefärligt trapetsformad öppen plats. Och här och där växer höga träd, enskilt eller i små dungar. Vid de övriga två sidorna av denna lilla värld finns – delvis bakom murar – höga moderna hyreshus, en samling lagerlokaler och en ganska brutal modern sjukhusbyggnad. Tänk att den ändå får vara kvar, denna lilla gammelö i modernitetshavet! Det ser dessutom nästan ut som om de breda gatorna har fått sina sträckningar bestämda av denna husgrupp eller gamla by.

Genom kartan förstod jag att vi utan svårighet kunde gå runt hela området, så de senaste dagarna har Londi och jag tagit oss runt hela rundan. Och idag gick vi där med Christine. Här är några av vyerna in mellan husen mot ”byns” hjärta:

På ett ställe vinkade en grupp människor – ett par gamla kvinnor, en yngre man och en samling barn – åt oss och vi vinkade tillbaka och stannade till lite. Längtansfullt, eller nu talar jag kanske bara om mig själv. Vad är det som gör den här världen så lockande för mig? Det här lilla formatet, det marknära och lite ålderdomliga och detta att det finns människor i alla åldrar överallt, surret av röster. Det ger en sådan där närmast arkaisk och arketypisk hemkänsla. Och någonstans längtar jag nog också alltid till landsbygden. (Nej, detta betyder inte alls att jag inte vill leva i en stad.)

Zagreb tar avsked av september

Kanske är Zagreb en septemberplats. I alla fall klär staden i septemberljuset och den blir ny på ett lite sköngammalt värmande patinerat sätt. (Jag vet att det är okotober idag, men bilderna här pekar bakåt in i den sista september.) Teglet, putsen och portarnas trä säger att här kan man bo. Ja, och den här gatan som jag börjat gå utmed lite oftare, Vlaška och/eller Stara Vlaška, jag vet inte var den ena går över i den andra, i alla fall: den här gatan har ett särsklit behag, en särskild zagrebaktighet. Tro mig och se!

PS Jag sätter in en länk från en facebook-kommentar här: (Texten är av poeten Gustav Krklec och melodin är av Arsen Dedić som också sjunger.)

I parker och trädgårdar

Vi går i parkerna och utmed trädgårdarna under förhöstens höga himmel och jag tittar lite noggrannare på katalporna igen, deras stammar, deras löv, deras ”skidor”.

Katalpan har gjort en märklig resa i vår värld. De katalpor som finns i Europa nu kommer från Nordamerika, om jag minns rätt från samma område där mangroveträsken brer ut sig. Men man har upptäckt katalpafossil i Europa som berättar att katalpan var hemma här för miljoner år sedan.

De många regnen under den gångna sommaren har gjort att bananträden vuxit sig högre än någonsin under min tid här och jag har aldrig sett bladvipporna blankare.

Även om druvorna verkar lite magra på sina ställen i år, så finns det bersåer där druva knapp får plats bredvid druva. Och klasarna är ljuvligt tunga.

Ett minne tittar in genom bussfönstret

Under hemresan från Trieste steg plötsligt det förflutna in genom bussrutan. Ja, bussen tar som ni vet numera en annan väg än tidigare och det bjöd redan på ditvägen på överraskningar. Det är cirklandet inne i Ljubljana och uppehållet där som är det nya. På vägen till Trieste överraskades jag av utsikten över floden Ljubljanica från bron, men det är ju ändå en typisk Ljubljana-vy som egentligen inte kan överraska någon annan än en halvsovande. Det jag såg nu var något mycket mer speciellt och här på bilden ser det ut som om andra också tyckte det. Varför anar jag inte. För lite drygt två år sedan spelade mina svenskstudenter Strindberg på den berömda dockteatern Lutkovno gledališče i Ljubljana innan de spelade på ZKM i Zagreb. Och genom fönstret här såg jag framsidan och en av entrédörrarna till teatern och jag såg också reastaurangen där vi lånade den rekvisita vi saknade. Tiden hoppade till men kom ner på alla fyra igen. Sådant här kan inte hända när man åker tåg, tänkte jag glatt förstrött. Fast egentligen tycker jag bättre om tåg, fortsatte tanken i huvudet.

Så här skrev jag någon dag efter den för mig så speciella händelsen i maj 2012:

Ljubljanaföreställningen ligger i det förflutna nu och vi har inga bilder, ingenting, men vi vet att det gick bättre än någon av oss vågat hoppas. Timmen före var ännu allting oro på gränsen till kaos: Skulle musiken höras, skulle ljuset lysa där vi hoppades (och visste vi vad vi hoppades?), skulle vi få ihop den sista rekvisitan (på restaurangen mitt emot hämtade vi vinflaskan och besticken), skulle scenbytena fungera, skulle alla minnas sina repliker, komma in på scenen på rätt sätt i rätt ögonblick, skulle replikerna höras till sista åskådarraden…?

Lutkovno gledališče är egentligen en dockteater men det betyder kanske främst att den känns lite extra intim och att scenen är lätt att fylla, det finns inga stora golvytor att stega omkring över, en komprimerad scen. Dessutom är akustiken utmärkt.

Efter euforin kom tröttheten och ett slags mental vilsenhet °.° ≈ °i° ≈ ’!’

Och här är alla Strindbergsfragmenten om igen:

Fröken Julie

Fadren

Spöksonaten

Ett drömspel

Liten katekes för underklassen