Kanske är Zagreb en septemberplats. I alla fall klär staden i septemberljuset och den blir ny på ett lite sköngammalt värmande patinerat sätt. (Jag vet att det är okotober idag, men bilderna här pekar bakåt in i den sista september.) Teglet, putsen och portarnas trä säger att här kan man bo. Ja, och den här gatan som jag börjat gå utmed lite oftare, Vlaška och/eller Stara Vlaška, jag vet inte var den ena går över i den andra, i alla fall: den här gatan har ett särsklit behag, en särskild zagrebaktighet. Tro mig och se!
PS Jag sätter in en länk från en facebook-kommentar här: (Texten är av poeten Gustav Krklec och melodin är av Arsen Dedić som också sjunger.)
En fin sång av Arsen Dedíc. Men vad sjunger han om? Vore fint om du la ut texten så att ”we people on the pavement” förstår.
Tack!
Här kommer en översättning till svenskan som en vän till mig, Muharem Idrizović har satt ihop i en hast (så han kan ännu bättre):
Höstmotiv
Hösten intog Zagreb i det tysta
I tofflor utan klack (pissetofflor)
I samma ögonblick blir dess vägar
Täckta med gula löv.
Framför den rullas en röd matta
Vävd av vissna rosor.
De som möter den (hösten)
Börjar galet leta efter sina svunna tider.
Jag letar och söker också dem
Framför det gula universitetet (hösten)
Jag har oftast fallit på livets prövningar,
Men ändå visslar jag den fina studentvisan
Med handen i den tomma fickan.
Ty mina grenar böjs fulla av frukt
Någonstans i solskenet.