Härom kvällen var jag på bok- och kulturkaféet Booksa här i Zagreb tillsammans med Christine för att lyssna på ett evenemang med två författare och deras översättare i centrum.
Jag var där främst för att jag ville höra den österrikiske författaren och essäisten Karl-Markus Gauß. Det är ju så att man ofta söker sig till det redan – åtminstone delvis – kända. Och Gauß har jag läst flera böcker av och dessutom har jag skrivit ett och annat om det jag läst. Och faktiskt särskilt om den bok som var i fokus denna dag, nämligen Die sterbenden Europäer, som just kommit i kroatisk översättning. På svenska gavs den ut 2008 av förlaget perenn under titeln De döende européerna i Per Nilsons översättning.
Gauß befinner sig i bildens centrum – mellan ”booksa” och ”hr”
Die sterbenden Europäer består av fem kapitel som behandlar varsin kanske utdöende europeisk folkgrupp. Av texterna ser man att Gauß är mycket noggrann i det han gör och han verkar komma människorna mycket nära. Jag läste inte kapitlen i den ordning Gauß placerat dem i boken utan jag lät mig styras av stundens nyfikenhet. Av någon anledning valde jag att skriva om gottscheetyskarna, sefarderna i Sarajevo och arumänerna. Kapitlen om sorberna i Lausitz och arbëresherna i Kalabrien skrev jag inte om (vilket förvånar mig lite), fast om sorberna har jag skrivit i andra sammanhang och arbëresherna har jag tjuvlyssnat på under resor i Syditalien. Men kanske – jaja, tyck att jag är knäpp! – ville jag skriva om just de här tre för att jag två år senare skulle flytta till Balkan?
För er som inte hörde till pausträdets läsekrets 2008 kopierar jag in utdrag ur de här tre texterna och för er två eller tre som vill läsa hela texterna finns det länkar att klicka på.
Den första rubriken jag fastnade för var ”Historiens skog – i Gottschee”. I kapitlet befinner vi oss i djupt inne i en skog i Slovenien och gottscheerna är en tysktalande folkspillra som det väl snart inte kommer att finnas något kvar av. Vi stöter på bynamn som Verderb och Verdreng, som får mig att tänka på underrubriken till scenen Walpurgisnacht i Goethes ”Faust I”: ”Harzgebirg. Gegend von Schierke und Elend.” Det är Elend jag tänker på: Verderb, Verdreng och Elend, ödets namn. Vi vandrar genom folktomma lämningar av byar; skogen har vandrat in och människorna har vandrat ut eller tvingats bort.
Jag läser att Gottschee började bebyggas på 1300-talet och att det en gång funnits 171 byar och en stad, Gottschee, här. I början av 1940-talet kallades gottscheerna ”Heim ins Reich” av Nazityskland och många av dem som ändå blev kvar föll sedan offer för en slovensk etnisk rensning, men inte alla. Några vandrar ännu omkring i skogarna här.
Karl-Markus Gauß reser noggrant hit och dit i området och fram och tillbaka genom tiderna. Vi får veta en del om habsburgarnas förtryck av gottscheerna, om de härskande adelsläkternas växlande behandling av den lilla folkgruppen. I Osttirol ska gottscheerna ha haft sitt urhem – jag tänker på Matrei in Osttirol från min ungdom. Jag läser att gottscheerna inte var några framstående soldater, men att de hade andra kvaliteter. Johann Weikhart friherre von Valvasor säger bland annat så här om dem: ”Därför ska man inte, även om deras håg inte står till vapnen utan till böckerna, förakta de goda gottscheerna och inte heller akta dem ringare än övriga invånare.”
Här finns texten i sin helhet.
°°
I texten möter vi några av de människor Gauß träffade och blev bekant med under sin vistelse i Sarajevo. Den förste är Jacob Finci, föreståndaren för den lilla kvarvarande judiska församlingen i Sarajevo – det rör sig om några hundra församlingsmedlemmar. Han berättar att staden länge var ett centrum för sefardim, de judar som 1492 fördrevs från Spanien av Ferdinand och Isabella. Staden kallades för ”Jerusalajim chico” av sina judiska invånare. Under den tid då detta lilla Jerusalem hörde till det osmanska riket rådde religionsfrihet och näringsfrihet och många judar nådde en framskjuten ställning i samhället. Språket dessa judar talade hade sina rötter i varianter av den spanska som talades i Spanien innan kastiljanskan upphöjdes till norm. Ett av flera namn för detta språk är ladino och Finci säger till Gauß att språket är ”ett levande museum över spanskan”. 1878 kom på grund av den österrikisk-ungerska ockupationen av Bosnien andra judar till Sarajevo – ashkenazim. För sefarderna blev det en märklig upplevelse att träffa judar som inte kunde spanska och ”inte behärskade de enklaste gudstjänstreglerna”, berättar Finci.
Gauß för oss senare till den gamla judiska begravningsplatsen på en bergssluttning ovanför staden. Vi tittar på namnen på gravstenarna – på de ashkenaziska stenarna finner vi namn som Farkas, Brocziner, Prohaska eller Dr Rothkopf och födelseorterna är småstäder i Ungern eller Mähren. På de sefardiska gravstenarna finns namn med helt annan klang: Kampos, Montiljo, Tolentino, Brazil-Levy och Papo. Men nu begravs knappast någon här mer, varken sefarder eller ashkenazer. Vi får veta att kriget (1992) om Sarajevo inleddes här och begravningsplatsen blev en militär stödjepunkt. En ung muslimsk studenska från Dalmatien blev det första dödsoffret i den mångetniska staden och efter kriget var det slut med det mångetniska.
[Hela texten.](http://bodilzalesky.com/blog/2008/05/16/de-doende-europeerna-2-om-sefarderna/ )
°°
Det andra kapitlet om arumänerna i Karl-Markus Gauß’ bok börjar så här:
”Arumänerna hade jag träffat på i gamla böcker som berättade om ett folk av fåraherdar, köpmän och stråtrövare, ett folk som förr följde karavanerna från Bysans till Venedig och avkrävde sin tribut för varje säck peppar som öppnades i Wien.”
Vi får veta att arumänerna räknas som ett av Europas äldsta folk och man antar att de kan vara ungefär en halv miljon. Under lång tid, bland annat under medeltiden, var de mycket betydelsefulla för den europeiska handeln. En viktig arumänsk knutpunkt var staden Moschopolis:
”I Moschopolis, ett av deras centra vars rester nu står och förfaller i Albanien, träffades affärsmän och resande från Serbien, Grekland, Ungern, Syrien, Venedig och Levanten, de brittiska öarna och Frankrike, och de bidrog till att göra staden med sitt tryckeri och grandiosa bibliotek berömd vida omkring.”
Arumänskan är ett romanskt språk, troligen närmast besläktad med rumänskan (jag får ur texten inte riktigt fram hur likt det är rumänskan). Det finns många namn på folkgruppen och arumäner är alltså bara ett i mängden. Den egna beteckningen är ”armâni” – eller det är i alla fall en av dem. Andra namn är ”remeri”, ”vlacher”, ”vlassi”, ”çobanë”, ”macedoneni”, ”kutzovlacher”, ”zinzarer” och ”aromuner”. De lokala dialekterna skiljer sig mycket från varandra och arumänskan saknar ett normernade skriftspråk. Under den tid då arumänerna hörde till den osmanska maktsfären kunde de, inom de ramar som sultanen givit, leva ett relativt autonomt liv med egna lagar. Nationalstaten blev början till slutet för dem, men trots förtryck och förföljelse har de aldrig själva strävat efter att grunda en egen stat. Nationalstaten är/var helt enkelt för trång för det rörliga arumänska livsmönstret med vittfarande köpmän och nomadiserade herdar som ryggrad i samhället.
≈≈≈
PS Med tanke på att bokmässan i Göteborg just nu pågår och förlaget Perenn finns på plats där kan det passa in att säga att montern är A03:54 och att det med lite tur finns några exemplar av De döende européerna kvar. Säkert till ett skrämmande lågt pris dessutom.
