Pipacs – vallmo

Nyss gick jag förbi det lilla klarbärsträdet på hörnan mellan Hvarska och Lopudska. Utan att tänka mig för plockade jag ett av körsbären och stoppade det i munnen och i samma ögonblick som smaken träffade kom Londi-tiden tillbaka. Blicken blev immig och jag blev tvungen att stanna en stund under trädet för att samla mig och torka bort tårarna innan jag gick ut i solen igen. Men nu vill jag tala om Bačka. Gabriella och jag steg på bussen i Novi Sad någon gång på förmiddagen. Vårt mål var Subotica och Palić och resan gick genom det bördiga Bačka, där himlen är så hög så hög. Solen stod över fälten och små vita moln seglade då och då upp på det blå.

bild1-75

Jag sa något till Gabriella om att människor som har en sådan här hög blå himmel över sig och den släta markstrimman framför sig långt bort i oändligheten måste få andra tankar än människor som bor i bergen eller vid floder och hav. Gabriella gav mig rätt på det där sättet som man ger någon rätt när gränserna mellan rätt och fel bleknar bort i solljuset och allt blir till tillvaron. Vi drömde väl lite var för sig om sådant som for in i våra huvuden. Jag hörde den där rösten från den gamla kvinnan i en sjukhussäng någonstans i ett för henne främmande Tyskland. Drömmande sa hon till någon som nog inte förstod: Bei uns in der Batschka, wo der Kukuruz so hoch wächst…” Var har jag läst denna oförglömliga rad?

Vi tittade ut på sädesfälten och gladde oss åt vallmons starka färger. Vi talade om vallmons olika namn: mak, Mohn, papavero, pipacs… Och till sist uppfann vi ett tvåordspråk som består av just ”pipacs” och ”vallmo”. När du hör den kombinationen vet du.

bild2-75

Till Subotica/Szabadka

Jag har varit långt långt borta i Vojvodina. Med bussen till Novi Sad tog det knappt sju timmar och det låter väl inte så mycket, men jag eller vi kom så långt bort ifrån allt annat. Och från Novi Sad som ligger på gränsen mellan Srem och Bačka (smaka på de namnen!) for vi genom Bačka norrut till Subotica/Szabadka. Jag förstod med ens vad som är det speciella med riktigt vida slättländer: himlen är mycket högre över dem än över andra trakter, särskilt om himlen är så där gränslöst blå. Ni får säga vad ni vill, men detta kommer jag nog berätta om flera flera gånger, så många som behövs. Men idag bara detta lilla: Vi nådde Subotica i middagssol, som senare blev eftermiddagssol. Staden är ett vackert mysterium av sagobyggnader i jugendstil, keramik, blomsterslingor, förgyllningar, till stor del verk av Komor Marcell och Jakab Dezső (ja, efternamnen ska naturligtvis vara först – på ungerska går man ju från stort till litet) och gatorna är ett slags svalkande lummiga gröna tunnlar. Kanske är det lindar eller kastanjer som kantar och höljer in gatorna, jag minns inte, men grönt är det och det susar svagt i lövkronorna.

Och här visar jag er nu lite ologiskt ett palats av Raihle Ferenc. Så här vacker är världen eller är det drömmen som ser ut så här?

bild-75

Och här föddes Kosztolányi Dezső, men det visste ni nog redan…

I gamla kvarter

Det är en varm dag och himlen är lite lätt beslöjad. Nyss gick jag – kommen lite på avvägar – i det där lite oregelbundna och slitna kvarteret mellan busstationen och Vukovarska. Här gick jag ofta med Londi, särskilt under de första åren. Nu korsar jag bara kvarteret någon sällsynt gång och då oftast i mörkret, när spårvagnarna slutat gå och jag dröjt mig kvar i stan lite för länge.

bild1-75

Jag gick mest i skuggan och det slog mig att jag måste ha bott rätt länge här för gång på gång såg jag förändringar och nyheter, oftast ganska små visserligen, men ändå förändringar, människornas försök att stärka och skydda husen mot tidens tand. Nu riktade väl jag knappast kameran mot nyheterna, fast någon slank kanske med. Jag har alltid haft en svaghet för det förflutna, för för mig förstärker det förflutna nuet och ger det en djupare klangbotten. Framtiden säger ingenting och är mer som ett hål.

bild2-75

Möjligen är de lilafärgade järnpiggarna överst på staketet något nytt. Järnpiggar för trygghet i en otrygg tid, kommer jag på mig med att ha tänkt. Det är svårt att tukta tankeflödet i huvudet.

bild3-75

Det smuliga rosa huset på hörnan är ett av Londis och mina hus. Här stannade vi ofta, det fanns/finns mycket att lukta på och att beskåda. Jag slog emot en vass kant av ensamhet när jag nu gick förbi.

bild4-75

Rosorna har redan blommat länge, men från en trädgård vid Menčetićeva lutade sig en sådan prunkande prakt ner över mig att jag måste dra djupt efter andan. På en husvägg strax intill hittade jag sedan en plakett, där det stod att Šiško Menčetić var en skald som levde 1457 till 1527.

Bilder

Bland min barndoms drömbilder finns både den obegripliga eller snarare obegripligt suggestiva med den lille pojken som från en stor mossbelupen sten kissar i en hög båge ner i en solbelyst skogstjärn vid midsommartid och den dunkelt hotfulla med ett rostigt badkar i en dyster kallfuktig källare. Kanske har mitt liv ofta varit en rörelse fram och tillbaka mellan dessa båda. Detta är lockelsen och detta är hotet, kanske jag kunnat tänka. Men nu lever jag i en ny och ommöblerad värld vars främsta kännetecken är bristen eller frånvaron. Och ändå vill jag försöka vara lite djärv, så för första gången efter Londis död har jag lyckats övervinna mig till att ta en bild ut genom fönstret.

bild-75

Ja, ni förstår nog inte modet det krävde. Jag ska därför försöka att förklara. Förr när jag tog bilder ut genom fönstret mot ”parken” här vid Hvarska 10 var vi alltid två innanför fönstret. Londi brukade ligga i hörnet under det öppna fönstret och för mig brukade det kännas som om jag tittade ut för oss båda, som om jag tog bilden ifrån vårt liv här inne. Men nu har jag alltså tagit en bild från tiden efter. Och på den ser man förresten att man huggit ner den lilla magnolian som först alltid blommade för sent och sedan inte alls.

Nej, jag har ingenting att berätta

Jag vet inte hur många ansikten sorgen har. Kanske finns det bara ett, ett som på vägen från stund till stund klär sig i olika uttryck som ligger längs linjen mellan resignation och förtvivlan. Jag har ingenting att berätta som verkligen betyder något, som verkligen skulle kunna tala om något annat än denna bottenlösa frånvaro. Var är du, Londi? Var är du i sommarkvällen?

Ännu händer det att jag träffar någon som inte vet, som undrar var hunden är. Fast när jag trevar mig in i svaret märker jag att han eller hon egentligen redan vet. Och jag tänker på hundarna här som dog före Londi, hur jag också först undrade och sedan anade eller visste.

I förrgår när jag var på väg längs Miramarska fick jag syn på en liten svart hund som rullade sig njutningsfullt i gräset. En gammal kvinna höll lite löst i kopplet. Jag log mot båda och kvinnan sa att jag visst fick klappa den lilla. Jag hukade mig ner bredvid henne och pälsen var mycket len och jag fick veta att hon var tio år och att hennes ”gazdarica” nyss dött. Är det här min hund? for en tanke genom huvudet, men nej, det var det ju inte. Jag reste mig upp och tog farväl och gick vidare. Nej, den lilla hunden var inte lik Londi på ett synligt sätt, men något i hennes glada vänlighet förde mig till Londi-dimensionen.

Och igår kväll när jag gick över Britanski trg kände jag att förlusten skurit isär mig. Gång på gång försöker jag förstå vad det är som gör att jag är så förlorad efter Londis död. Jag sliter och drar i något som ändå alltid är fastlåst vid botten. Trött och uttjatad förklarar jag för mig själv att det beror på att Londi och jag var ett och att jag nu måste fortsätta fastän jag inte längre finns helt. Min hinsida viskar och drar.

bild1-75

Ändå är Britanski trg lika magiskt som förr och jag minns den gång när Londi var här. Vi satt i ett kafé med Janica och Londi var glad och uppspelt. Det måste ha varit i början av vår tid i staden, för senare blev det för långt att ta sig hit. Ja, ni ser, jag skär till små bitar av det förflutna och går runt i dem.

Men jag lever också i nuet och häret även om jag är halv och beskuren och jag vet också att förundras, som nyss när jag fastnade på den här raden i en studentuppsats:

Demokrati är svårt och vi måste lära oss att bli demokratiska. För det behövs utbildning, kultur och medlidande.

Ja, det är det sista ordet som talar så starkt till mig. Där är nyckeln.