Författare: Bodil Z

Det finns en rad stadsdelar i Zagreb som ruvar på en kanske inte helt omedelbar men djupt sittande charm. Trešnjevka är en av de bästa när det gäller detta och kvarteret har fått sitt namn efter ”trešnje”, körsbären eller körsbärsträden som växte här i mängder en gång, det har jag sagt förr, men upprepningen är nu en gång en del av mitt språk. I alla fall tog jag spårvagnen dit under den sena eftermiddagen igår. Jag steg av vid Trešnjevački trg och sneddade sedan över en gräsplätt som med en glad överdrift skulle kunna kallas ”livada” (äng). Jag stannade till lite framför ett ganska stort grått hus med rödaktigt tegeltak. Lite slitet var det med flagnande puts men vackert inramat av höga grönskande träd, kanske askar (jasen heter ask eller tvärtom). Kanske är detta hjärtat av Trešnjevka, tänkte jag lite otydligt och liksom fumlande.

Jag kom ut på Nova cesta och följde den en bit. Solen sken på gatan och de slitna husfasaderna och jag kände mig hemma på det där sättet som jag gärna gör, när jag inte riktigt vet var jag är. Jag faller liksom igenom kartans och de fasta adressernas botten. Lite bländad svängde jag in i Gabriellas portgång och så var jag uppe hos henne och vi satt på den lilla balkongen och dinglade med benen med varsitt glas pálinka i handen och med ens blev allt väldigt ungerskt. Ungern är ju det där hemlighetsfulla men ändå välkända landet strax bortom kullarna här, om det nu finns några kullar just där länderna böjer av från varandra. Jag prövade mitt bästa ungerska ord igen: minden. ”Minden” betyder allt och det kan man verkligen förstå att det gör. Vi talade om glädje och sorg och Londi, min hundvän från ändlösheten, fick finnas i båda. Och så talade vi om drömmar och efter en stund blev vi alltmer sakliga på lustigt och ändå svävande sätt. Vi planerade en resa till Baranja, den mest ungerska av alla kroatiska provinser och vidare över gränsen (fast det där med gränser vet vi inte hur vi ska göra med i dessa tider) till Vojvodina. Gabriella föreslog Subotica/Szabadka och jag sa ”Dezső Kosztolányi” och vi log mot varandra som runt en gemensam hemlighet. Ni vet, det är han som har skrivit ”Lärkan” som ju utspelar sig i Subotica, som skildras som så härligt mördande tråkigt i romanen. Dit vill vi och till Novi Sad vid Donau. Den staden har vi hört mycket om…

Vi har haft en sommardag idag och jag har varit mycket glad tillsammans med Christine och lille Leon som nu är sju månader och som drog så kraftfullt i lavendelplantorna. Det är det här med vänskap som ju kan bygga broar över sorgen. Och även om den här sommardagen just för att det var den första riktiga sommardagen lade en tunn vass snubbeltråd i sicksack över min väg, så kunde jag ändå känna en stark glädje. Ja, de här nylonvassa trådarna har med tiden att göra, med tiden som gått efter Londis död. De löper genom luften på olika höjder över marken och visar mig den nya tideräkningen. När var Londis och min sista sommardag? När var vi tillsammans i stan den sista gången? När miste jag henne, när miste jag henne?

På vägen upp längs Nova Ves tog jag en bild som liksom vred sig ur händerna på mig. När jag tittar på den nu efteråt ser jag att den tagit in en ytterligare dimension än den där som vi kallar den verkliga. Husen och det lilla kapellet kröker sig mjukt för något som kanske är drömmen om andra världar.

Och ja, vi satt på Amfora i hörnet av Dolac och åt lignje na žaru och blitva som vi brukar och drack vitt vin och vatten som vi brukar. Och Leon sov i alla fall lite. Och dagen var stor och helig. Och duvorna plockade bland grönsaksresterna på torget. Och himlen höll upp sin blåhet över husen och domkyrkotornen. Och tiden gjorde en liten cirkel och vi satt inne i den och visste inte vad och det behövdes inte heller.

Nyss städade jag, städa är kanske det svåraste. Det är det där med att golven var Londis marker här inne och när jag kryper på knä och torkar ytorna där nere, så blir det varje gång på nytt obegripligt att hon inte är kvar hos mig längre. Och mattorna, som jag köpte på Tepih-Land bara några månader innan hon dog, mumlar och viskar till mig om tillvarons underligheter. Jag köpte dem ju för att hon inte skulle halka, men så halkade hon ändå på en otäckt golvdel och det blev början till slutet.

En gång i veckan går jag på akupunktur hos Sonja som har sin lilla mottagning uppe vid Nova Ves. Det är ett av min försök att återvända till livet före döden. Och det är sant att jag brukar känna mig ganska avslappnad efter varje nålbehandling, men när Sonja säger att jag måste försöka lägga de sorgsna tankarna bakom mig, då vet jag att vi är vid en gräns. Hon är klok, men det hjälper inte alltid med klokhet. Jag försöker följa hennes tankar och råd när hon säger att jag måste skapa andra bilder när förtvivlan faller över mig. Egentligen låter det ju ganska trovärdigt detta att man – åtminstone för stunden – skulle kunna låta tanken klippa av sorgsenheten med en bild av något annat. Det är en vacker och tänkvärd idé, men den verkar ligga i en annan dimension än min sorg. Å andra sidan verkar nästan allt ligga förpackat i olika dimensioner – det jag gör, det jag känner, det jag minns. Jag har blivit ett slags skåp eller lådsystem. Jag öppnas och stängs och försöker vara med, men så har jag med ens en vägg vid ansiktet igen, en stängd dörr framför vägen ut.