Vänskap

Vi har haft en sommardag idag och jag har varit mycket glad tillsammans med Christine och lille Leon som nu är sju månader och som drog så kraftfullt i lavendelplantorna. Det är det här med vänskap som ju kan bygga broar över sorgen. Och även om den här sommardagen just för att det var den första riktiga sommardagen lade en tunn vass snubbeltråd i sicksack över min väg, så kunde jag ändå känna en stark glädje. Ja, de här nylonvassa trådarna har med tiden att göra, med tiden som gått efter Londis död. De löper genom luften på olika höjder över marken och visar mig den nya tideräkningen. När var Londis och min sista sommardag? När var vi tillsammans i stan den sista gången? När miste jag henne, när miste jag henne?

På vägen upp längs Nova Ves tog jag en bild som liksom vred sig ur händerna på mig. När jag tittar på den nu efteråt ser jag att den tagit in en ytterligare dimension än den där som vi kallar den verkliga. Husen och det lilla kapellet kröker sig mjukt för något som kanske är drömmen om andra världar.

Och ja, vi satt på Amfora i hörnet av Dolac och åt lignje na žaru och blitva som vi brukar och drack vitt vin och vatten som vi brukar. Och Leon sov i alla fall lite. Och dagen var stor och helig. Och duvorna plockade bland grönsaksresterna på torget. Och himlen höll upp sin blåhet över husen och domkyrkotornen. Och tiden gjorde en liten cirkel och vi satt inne i den och visste inte vad och det behövdes inte heller.