Nyss gick jag förbi det lilla klarbärsträdet på hörnan mellan Hvarska och Lopudska. Utan att tänka mig för plockade jag ett av körsbären och stoppade det i munnen och i samma ögonblick som smaken träffade kom Londi-tiden tillbaka. Blicken blev immig och jag blev tvungen att stanna en stund under trädet för att samla mig och torka bort tårarna innan jag gick ut i solen igen. Men nu vill jag tala om Bačka. Gabriella och jag steg på bussen i Novi Sad någon gång på förmiddagen. Vårt mål var Subotica och Palić och resan gick genom det bördiga Bačka, där himlen är så hög så hög. Solen stod över fälten och små vita moln seglade då och då upp på det blå.
Jag sa något till Gabriella om att människor som har en sådan här hög blå himmel över sig och den släta markstrimman framför sig långt bort i oändligheten måste få andra tankar än människor som bor i bergen eller vid floder och hav. Gabriella gav mig rätt på det där sättet som man ger någon rätt när gränserna mellan rätt och fel bleknar bort i solljuset och allt blir till tillvaron. Vi drömde väl lite var för sig om sådant som for in i våra huvuden. Jag hörde den där rösten från den gamla kvinnan i en sjukhussäng någonstans i ett för henne främmande Tyskland. Drömmande sa hon till någon som nog inte förstod: Bei uns in der Batschka, wo der Kukuruz so hoch wächst…” Var har jag läst denna oförglömliga rad?
Vi tittade ut på sädesfälten och gladde oss åt vallmons starka färger. Vi talade om vallmons olika namn: mak, Mohn, papavero, pipacs… Och till sist uppfann vi ett tvåordspråk som består av just ”pipacs” och ”vallmo”. När du hör den kombinationen vet du.
