Lindarna, Londi

Varma dagar nu och värmen börjar lirka sig in i nätterna också. Vi lever i lindblommens berusande tid – lipanj. Den tunga söta doften förvirrar och berusar mig och lägger samtidigt ut den där minnenas snubbeltråd över min väg. Var är du Londi? Det var ju vi som gick under lindarna genom juni varje år i det gröna dofttunga ljusmörkret. Höga blåa himlar över grönheten eller mörka söta nätter.

bild-75

Jag vet ingenting. Idag gick jag längs nasip i hettan. Jag skulle till Bundek, min korvsjö eller Savakrök. Länge var jag ganska ensam på grusvägen där, men så fick jag syn på ett par vid vägen nedanför mig – en man och hans lilla hund, en ljusbrun lite valpig cockerspaniel. Hunden låg i skuggan under ett stort träd, kanske en poppel, och rullade sig då och då förnöjt i gräset. Mannen stod stilla i solen och väntade tills hunden fått nog av sitt nöje. Och så började de gå. Efter kanske tio meter kom de till en ny trädskugga och den valpiga lilla ljusbruna bromsade in och började rulla sig i grässvalkan. Och mannen stod stilla på nytt. Ja, så fortsatte det och jag följde dem och gick ungefär i takt med dem uppe på min väg. Och jag tänkte på hur jag förr på den goda tiden brukade gå med Londi mellan sol och skugga.

bild1-75

Kväll i Gorans bar

Vojvodina tog mig långt bort och vred mig också lite ur minnenas grepp. Londi och jag var aldrig där och jag reste inte heller dit på egen hand under Londis tid, så den här resan hade på något vis också kunnat vara placerad före Londi. Det fanns inga minnen av oss att besöka och sörja över där. Men nu är jag tillbaka här i Sigečica i våra gamla kvarter och jag känner så väldigt tydligt att det här är den första sommaren utan Londi. Luften är tung av lindblommens sötma och jag minns hur Londi och jag gick under lindarna här i blomningstid år efter år och hon dör ifrån mig igen i den varma sommarnatten.

Nyss satt jag med Vesna i den smala passagen vid husväggen i Gorans bar. Det var också Londis och min bar, fast vi brukade sitta där om förmiddagarna om våren. Vesna och jag pratade om allt och om våra hundar, om livet med dem, om sorgen och glädjen. Om Londi och Gugi och Lola. Nu är det bara Lola kvar och hon är så gammal, så gammal. Lindblommens doft bedövade oss och kvällen låg varm över taken. Och runt om vandrade sorgen och glädjen och minnena…

bild-75

Petrovaradin

Novi Sad är huvudstad i provinsen Vojvodina och har lite över 200 000 invånare. Det var inte helt lätt att få grepp om staden, dels eftersom vi bodde lite avsides i Telep, dels för att vi inte var i staden mer än en seneftermiddag, två kvällar och en morgon. Ofta kom vi att befinna oss vid stora trista trafikleder eller på stånkande gamla bussar. Allt verkade så långt från allt och Donau eller Dunav så obegripligt mäktig och liksom krökande sig genom både rum och tid.

Den där enda eftermiddagen hoppade vi efter en stunds ihärdigt travande längs en ändlös bullrig boulevard upp på en buss som tog oss över en enorm bro till fästningen Petrovaradin på andra sidan Donau. Vi hamnade vid fästningens fötter lite bakom på något sätt, kanske steg vi av en hållplats för sent, men vi tog snart igen de förlorade metrarna och så började klättringen uppåt i solgasset. Lite svettiga nådde vi ett slags promenad uppe på murkrönet och vi gick ett halvt varv innan vi satte oss på ett av kaféerna längs muren som avgränsar promenaden från stupet ner mot floden. Med servitrisen trasslade vi sedan in oss i ett språkligt äventyr med ordet ”tusen” som heter ”tisuća” på kroatiska och ”hiljada” på serbiska. Och så berättade Gabriella för mig om hur misslynt och liksom förorättat de ungerska aristokraterna någon gång på 1800-talet (eller när det var) tagit emot beskedet om att ungerskan var närmast släkt med finskan bland Europas språk. Vi skrattade lite åt händelsen eller vad man ska kalla det och den verkade med ens väldigt nära. Och jag tog en bild på fästningsmuren framför oss och när jag tittade på den sedan fick jag ett slags svindel och en rad ur Andrzej Stasiuks beskrivning av en plats i Moldavien lösgjorde sig ur minnenas dunkel:

Ett ursprungligt land. En ofärdig skiss eller första idé till hur jorden skulle se ut, en abstraktion nästan, en syntes av de enklaste former. Ett lodrätt stup, en dalbotten platt som en bordsskiva och en långsam flod som sökte sig fram bland de tektoniska lagren. Precis som för hundratusen år sedan.

Fast nu överdriver jag väl.

bild-75

I Telep

I Novi Sad bodde vi i den ungerska stadsdelen Telep. Ja, kanske är den inte så helt ungersk längre, men namnet och historien är ungerska. ”Telep” är ”Siedlung” på tyska eller ”naselje” på kroatiska – på svenska hittar jag inget perfekt ord nu. Där bodde Gabriella och jag i alla fall i studenthemmet ”Európa Kollégium" på adressen Ćirila i Metodija. Hemmet har kommit till ganska nyligen genom ett ungerskt-serbiskt samarbete och är främst till för ungersktalade studenter från Vojvodina. Jag hörde inget annat språk än ungerska inom byggnadens väggar – utom när jag själv talade engelska eller kroatiska och fick svar på engelska och serbiska.

bild1-75

Byggnaden påminde om ett slott och allt var mycket välordnat därinne och utanför var det välordnat på det sättet att allt var omgivet av höga nymålade staket och stängda grindar. Lite overkligt ser det ut och kontrasten mot den omgivande bebyggelsen är skarp. Låga, lite lantliga hus med den där speciella ungerska eller vojvodinska låglandscharmen smög omkring utanför de höga stängslen till vårt mäktiga slott.

bild2-75

Nya studenttexter på MojUppsats

Sedan Londis död strax före jul har jag inte orkat publicera några studenttexter på MojUppsats, men nu när snart ett halvår gått tänkte jag våga mig på det igen. Jag har valt ut två vackra och välskrivna texter från årskurs tre. Texterna skrevs efter att vi hade läst den finlandssvenska författaren Camilla Ahlströms novell Svart granit. Den ena texten är en analys av novellen och den andra är en tänkt fortsättning på den.

Bilden här som föreställer en utblick från den lilla paviljongen i Maksimir har ingenting med saken att göra utom att den möjligen är tagen just vid den tid då texterna skrevs, när bokarna i parken fick sina tunna ljusgröna löv.

bild-75

Analys av ”Svart granit” av Doris Guja

Fortsättning på ”Svart granit” av Franko Jagorinec