Det är en varm dag och himlen är lite lätt beslöjad. Nyss gick jag – kommen lite på avvägar – i det där lite oregelbundna och slitna kvarteret mellan busstationen och Vukovarska. Här gick jag ofta med Londi, särskilt under de första åren. Nu korsar jag bara kvarteret någon sällsynt gång och då oftast i mörkret, när spårvagnarna slutat gå och jag dröjt mig kvar i stan lite för länge.
Jag gick mest i skuggan och det slog mig att jag måste ha bott rätt länge här för gång på gång såg jag förändringar och nyheter, oftast ganska små visserligen, men ändå förändringar, människornas försök att stärka och skydda husen mot tidens tand. Nu riktade väl jag knappast kameran mot nyheterna, fast någon slank kanske med. Jag har alltid haft en svaghet för det förflutna, för för mig förstärker det förflutna nuet och ger det en djupare klangbotten. Framtiden säger ingenting och är mer som ett hål.
Möjligen är de lilafärgade järnpiggarna överst på staketet något nytt. Järnpiggar för trygghet i en otrygg tid, kommer jag på mig med att ha tänkt. Det är svårt att tukta tankeflödet i huvudet.
Det smuliga rosa huset på hörnan är ett av Londis och mina hus. Här stannade vi ofta, det fanns/finns mycket att lukta på och att beskåda. Jag slog emot en vass kant av ensamhet när jag nu gick förbi.
Rosorna har redan blommat länge, men från en trädgård vid Menčetićeva lutade sig en sådan prunkande prakt ner över mig att jag måste dra djupt efter andan. På en husvägg strax intill hittade jag sedan en plakett, där det stod att Šiško Menčetić var en skald som levde 1457 till 1527.