Gårdagen blev till en lång och solig stadspromenad kors och tvärs genom Gornji grad på tre damer hand. Nilla fotograferade Londi och mig på en rad välkända platser. Här går vi från Gradec nerför Mlinske stube:
och så utmed Tkalčićeva som sjöd av vårliv:
Våren är här även om morgnarna ännu är lite kyliga. Londi och jag går våra vanliga rundor, i dessa dagar i sällskap med min syster som är här på besök.
små, mycket små primulor tittar upp ur gräset
Londi hälsar på en ny ”vass hund” på Zmajanska
vårkatt på takterrass
För ungefär en månad sedan kom Michel Ekmans bok Utanför tiden hit och jag började läsa – ja, jag är inne på ett annat varv nu – och där fann jag mycket, bland annat blev jag lockad av det som skymtar fram av Peter Sandelins diktsamling Tyst stiger havet i den. Sedan en liten tid finns också den boken här.
Redan titeln, redan den första dikten,
Tyst
stiger solen över havet
älgkon fram över sädesfältet
människan ut på morgontrappan
ännu sista dikten,
Tyst
stiger havet över solen
älgkon bort i sädesfältet
människorna mot skymningen
har något magiskt, trollbindande och samtidigt härligt friskt och saltstänkt över sig.
Helt mot min vilja och ”plan” läste jag den lilla diktsamlingen snabbt snabbt från pärm till pärm i några andetag. Men det gör ingenting, nu vet jag vad jag har att läsa.
Utan att det alls är påträngande eller (över)tydligt verkar dikterna här gå runt året, från vinter till vinter, det snöar mycket både i början och slutet, man är i ett nordligt land, vid en nordlig kust. Och dikterna går också från morgon till kväll, kanske.
Språket som talas här är bara vackert, det är ibland nästan ljudlöst, alltid klart och det lämnar vida fönster öppna i slutet av nästan varje rad. Man tittar ut.
Jag läser sidorna 67 och 68 för er:
Han sänker sitt nät
i den undanglidande himmeln
i ljusmolnet
vid båtens kant
mot klipporna
mot horisonten
i rymden
i evigheters evighet
lutar jag mitt huvud
en sekund
Det är dags att vända blicken någon annanstans nu (annars storknar ni och jag blir en kuf). Jag har mitt nu och mitt liv här i Zagreb och jag har nya böcker att läsa och uppleva. Men till Trieste vill jag återvända, jag har nyfunna vänner där, jag har vägar att gå, jag har allt kvar att upptäcka, för nu vet jag vad jag vill se och leta efter. Jag vill gå i Cavana-kvarteren igen, jag vill tillbaka till den lilla ”osmízan” i gränden där jag satt den där eftermiddagen med Alessandra, jag vill upp i de slovenska byarna och jag vill gå ut på piren Molo Audace och jag vill flanera utmed Canal Grande…
Nu gör jag med några bilder en sista rundvandring innan jag stänger om minnena.
Canal Grande – blick mot Piazza Ponterosso:
Canal Grande – blick ut mot havet från James Joyce’ axel:
Den massiva serbisk-ortodoxa kyrkan. Jag var inne i den under den där söndagens mässa:
Kvarter bakom och ovanför Piazza Cavana. Här kunde jag bo:
Det triestinska havet ser väl ut så här när det föreställer sig självt:
Om Fulvio Tomizzas roman Gli sposi della Via Rossetti skriver jag en annan gång, kanske efter nästa resa till Trieste, kanske tidigare. Det är en märklig roman. Ingången är så knastertorr att det är omöjligt att tänka sig att romanpersonerna någonsin ska få liv. Ännu otroligare är förstås att det så småningom kommer att bli svårt att hålla tårarna tillbaka över denna historia.
Jag har inte läst ut Fulvio Tomizzas roman Gli sposi di Via Rossetti än, men när jag var i Trieste följde jag en dag (ja, det fanns bara två dagar även om de för minnet verkar som en lång rad) Via Rossetti och fann till min förvåning den här plaketten på hörnet mellan Via Domenico Rossetti och Viale XX Settembre med en text av Umberto Saba:
Via del Monte e la via dei santi affetti,
ma la via della gioia e dell’amore
è sempre Via Domenico Rossetti
(Via del Monte är de heliga känslornas gata, men glädjens och kärlekens gata är alltid Via Domenico Rossetti)
När skrev Saba detta? Han levde mellan 1883 och 1957. Stanko Vuk och Danica Tomažič (det unga slovenska kärleksparet i Gli sposi di Via Rossetti) dog en våldsam död 1944. Tomizzas roman handlar alltså om två som verkligen funnits och som verkligen dött så som de dog i romanen.