För ungefär en månad sedan kom Michel Ekmans bok Utanför tiden hit och jag började läsa – ja, jag är inne på ett annat varv nu – och där fann jag mycket, bland annat blev jag lockad av det som skymtar fram av Peter Sandelins diktsamling Tyst stiger havet i den. Sedan en liten tid finns också den boken här.
Redan titeln, redan den första dikten,
Tyst
stiger solen över havet
älgkon fram över sädesfältet
människan ut på morgontrappan
ännu sista dikten,
Tyst
stiger havet över solen
älgkon bort i sädesfältet
människorna mot skymningen
har något magiskt, trollbindande och samtidigt härligt friskt och saltstänkt över sig.
Helt mot min vilja och ”plan” läste jag den lilla diktsamlingen snabbt snabbt från pärm till pärm i några andetag. Men det gör ingenting, nu vet jag vad jag har att läsa.
Utan att det alls är påträngande eller (över)tydligt verkar dikterna här gå runt året, från vinter till vinter, det snöar mycket både i början och slutet, man är i ett nordligt land, vid en nordlig kust. Och dikterna går också från morgon till kväll, kanske.
Språket som talas här är bara vackert, det är ibland nästan ljudlöst, alltid klart och det lämnar vida fönster öppna i slutet av nästan varje rad. Man tittar ut.
Jag läser sidorna 67 och 68 för er:
Han sänker sitt nät
i den undanglidande himmeln
i ljusmolnet
vid båtens kant
mot klipporna
mot horisonten
i rymden
i evigheters evighet
lutar jag mitt huvud
en sekund