Utanför tiden

Under ett antal dagar har jag bakom eller innanför annat läst Michel Ekmans bok Utanför tiden. Självbiografiska essäer (Schildts). Den här morgonen läste jag titelessän för andra gången och jag tror att det är den jag tycker bäst om, fast ”Kritiker” och den första delen av den sista essän ”Tre romaner – Stäppvargen, Stiller, Krig och fred” tycker jag också ”bäst” om, nu. Kanske kommer detta att ändra sig vid något annat läsvarv.

I essän ”Utanför tiden” möter och följer jag en ung man som ofta är ensam och som finner än sorg än lycka i ensamheten. Jag både känner igen mig i honom och gör det inte. Och jag gläder mig lite hemligt åt likheter såväl som åt skillnader. Jag tycker mycket om att se vad han upplever när han ibland i dagar i sträck är ensam ute på landet i mormoderns sommarstuga och lyssnar på tystnaden och naturens ljud:

Det var inte fråga om att fyllas av något, snarare om att tömmas, att bli ett med sin omgivning utan att ens registrera det på ett medvetet plan.

Lite längre fram utmed textens stig talar dess röst om den här unge mannens möten med musiken.

Det musiken kunde var ju inte bara att intrikat knyta ihop tiden och skicka iväg den med expressfart, som en Bachfuga eller en sonatsats av Beethoven, utan också att få den att stanna, glömmas bort, upphöra.

Och så kröker stigen inför det omskakande mötet med Peter Sandelins diktsamling Tyst stiger havet. ”Jag läste den och blev en annan”, säger Ekman.

Sandelins dikter skapade en egen värld och en upplevelse av tidlöshet, men de var samtidigt öppna på ett sätt som aktuliserade alla de bilder jag själv bar på näthinnan:

Sandelin har jag aldrig läst, men nu närmar sig kanske den tiden då jag ska göra det. Den här dikten till exempel kunde jag läsa mer än en gång:

Tyst
stiger solen över havet
älgkon fram över sädesfältet

människan ut på morgontrappan

Innan Ekman i texten lämnar Sandelin säger han sammanfattande så här:

Den subjektiva betydelsen för mig av Sandelins poesi var alltså – förutom att den artikulerade upplevelser jag tyckte att jag kunde känna igen – att dikterna visade en väg ut för mig, antydde att man kunde vara som jag men ändå träda i förbindelse med omvärlden.

Vi går vidare. Och strax är vi inne i Gunnar Björlings diktvärld. Om mötet med dikterna i samlingsvolymen Du går de ord säger Ekman vänligt ironiskt till sig själv som ung pojke: ”Den blev ingången till Björlingvärlden, och så omfattade min parnass två diktare.” Och jag tänker att Björling har jag inte läst heller, ja, något, men nästan inget. Det är också dags.

Barn, och deras röst
men från redden ut kring valven –

att dag, himmel
är
är vart löv mig
luft är
och är gräs och sten och vatten

och fröjd skall
frid går över land och land
den frid –

en luft en mark
och någon väg eller klippas stenar.

Och så här – så absolut övertygande – talar då Ekman om denna Björlingdikt:

Dikten följer rösterna och utvidgar sig från lyssnarens plats ut över vatten och land. Samtidigt öppnar sig språket så att det beskrivande elementen blir allt färre. I den andra strofen frammanas allt det som är, intensivt men utan beskrivningar. Det viktigaste ordet är ’är’. Strofen uttrycker det under som ligger i att allt finns men ringar inte in en begränsad värld utan visar läsaren en väg.

Vi går vidare, diktarmötena blir tätare, den unge mannen erfarnare. Jag ska tiga om det mesta som nu är kvar av essän. Fast något vill jag säga om det som händer mig under haikuavsnittet. En dikt av Basho i engelsk översättning, det står inte av vem, får mig att tappa fotfästet med ett ryck:

Nothing intimates
In the voice of the cikada,
How soon it will die.

Nej, utan vår dödlighet hade det aldrig aldrig kunnat finnas någon poesi.

”Haikudikter handlar helt och hållet om uppmärksamhet”, skriver Ekman. Och:

Haikun kunde också helt utan patetik tala om de största teman, sådana som liv och död. Kanske det berodde på att den i grund och botten inte alls accepterade hierarkier mellan smått och stort.

≈≈≈

PS Salongen bjuder på en ny text.

3 tankar om “Utanför tiden

  1. Hej Bodil,

    Tack för dina uppskattande ord om mina essäer! Haikuöversättningen är av R.H. Blyth vars stora antologi jag skriver om i poesiessän. När jag inte nämner översättaren är det han. Det borde ha framgått tydligare.

    Hälsningar, Michel

  2. Hej Michel,
    ja, den här boken är en fin och kommande utsträckt läsupplevelse. jag kommer nog att vilja säga något om några av de andra essäerna också, så småningom.

    Det var nog jag som var lite ouppmärksam på just detta med översättaren (utan att jag ville vara det), det fanns så mycket annat som stal denna.

    Jag är som du ser bland annat mycket glad över att du visar mig till Sandelin och Björling.

Kommentera