Månad: mars 2012

Till Kontovel

Bodil Z 4 kommentarer

Ett av mina många mål med den triestinska resan var att se platsen för Umberto Sabas dikt Contovello, den dikt som i min svenska tolkning lyder:

Contovello

En man vattnar sin teg. Sedan kliver han ner
från berget för en liten trappa så brant

att det, när han går, verkar som foten sätts

i tomheten. Det gränslösa havet är där nere.

Han dyker upp igen. Han sliter ännu

med den grå jordplätten, full

av ris bland stenarna. Sittande
på krogen dricker jag detta kärva vin.

Jag ville se denna karga trånga plats uppklängd emellan himmel och hav. Från Piazzale Oberdan tog jag buss 42, en buss där man utan att knorra håller sig hårt fast i de anvisade handtagen, för det går undan och det rycker hit och dit. Chauffören verkar köra för att det är ”kul och farligt”. Efter en knapp halvtimme anade jag att jag nått mitt mål. Ingen visste, men jag klev av och på en husvägg såg jag namnet Kontovel:

Här uppe talar man nästan enbart slovenska. Nej, jag talade inte med någon för människorna verkade hålla sig undan, men jag såg namnen vid dörrarna och på gravstenarna – för jag slank också in på kyrkogården och vandrade omkring där en stund:

Och så läste jag på det trespråkiga anslaget om gudstjänster och begravningar bredvid den lilla vita kyrkan. Det var helt tydligt att slovenskan kommer först, att italienskan har något slags statlig roll och att den ganska underliga tyska texten främst har med historien att göra:

Men nu har jag kommit ett stycke från Sabas dikt. Här är kanske trappan:

Och här är kanske tegen, fast den i dikten är nog mindre:

De här katterna då, de är väl bara med på ett outtalat sätt?

När jag sedan skulle tillbaka ner upptäckte jag att det inte gick att köpa någonting alls i Kontovel, allra minst bussbiljetter, och jag hade ju bara en enkel biljett. Först tänkte jag gå till fots ner till Trieste, men så kom jag på att jag nog inte ville tillbringa hela eftermiddagen på den där slingriga bilvägen bland våghalsiga bil- och bussförare. Jag klev på bussen utan biljett och höll mig hårdare än under uppfärden i handtagen för nu var det verkligen bara full fart ner. Det hade varit både löjligt och absurt med en biljettkontroll mitt i denna svindlande skräckfärd.

≈≈≈

PS I Salongen finns en ny text – lite försenat insatt (på grund av nättrassel).

Caffè San Marco

Bodil Z 10 kommentarer

Naturligtvis besökte jag också Caffè San Marco. Jag gick dit tillsammans med en triestinska som förutom italienska också hade ungerska och tyska rötter, passande, lika passande som om hon haft serbiska, grekiska, österrikiska, slovenska eller judiska rötter. Utifrån ser detta kafé inte mycket ut för världen, en neonskylt som i mörkret sannolikt bara har ljus i varannan bokstav, en gråsmutsig fassad, några urblekta markiser, en svängdörr. Och tittar man från kaféet uppför gatan mot Carso så får man in en liknande vy som man får från Kaptol här i Zagreb, när man tittar upp mot Medvednica.

Beatrice och jag gick in och valde ett bord någonstans i det inre, alltså inte någon fönsterplats. Jag frågade servitrisen var Claudio Magris brukar sitta. Hon pekade mot ett av fönsterborden och sa ”men om det är upptaget, så sätter han sig någon annanstans – è una persona talmente alla mano.” (Att vara ”alla mano” betyder att man är lättillgänglig och inte krånglar eller blåser upp sig.)


ungefär där dessa båda herrrar sitter brukar han ta plats

När Beatrice gått satt jag kvar en stund och tittade på människor, väggar och lokalens ljussättning och så läste jag med en känsla av lätt svindel lite hit och dit i avsnittet Caffè San Marco i MIcrocosmi. Jag läste till exempel det här:

Il caffè è un luogo della scrittura. Si è soli, con carta e penna e tutt’al più due o tre libri, aggrappati al tavolo come un naufrago sbattuto dalle onde.

Kaféet är en plats för skrivande. Man är ensam med papper, penna och på sin höjd två eller tre böcker, fastklamrad vid bordet som en skeppsbruten uppkastad av vågorna.

Jag kunde ha läst något annat mindre solitärt och det gjorde jag också:

Ognuno, al suo tavolo, è prossimo e distante rispetto a chi gli sta accanto. Ama il prossimo tuo come te stesso ovvero sopporta la mania del tuo vicino di mangiarsi le unghie, come lui sopporta qualche tuo tic ancora più sgradevole.

Envar vid sitt bord är nära och avlägsen i förhållande till den som sitter strax intill. Älska din nästa som dig själv eller stå ut med din grannes sätt att tugga på naglarna såsom han står ut med olustigare tics från din sida.

Italo Svevo: U.S. Ultima Sigaretta

Bodil Z 3 kommentarer

Trieste mötte mig som ingen annan stad någonsin har mött mig och jag fördes från plats till plats av vänliga och intressanta människor. Lördag eftermiddag befann jag mig plötsligt i Palazzo Gopcevich – som heter så efter den serbiske astronomen Spiridon Gopčević – på Italo Svevo-utställningen där: U.S. Ultima Sigaretta – Italo Svevo e il buon proposito (”proposito” betyder ”föresats”).


Palazzo Gopcevich, det mönstrade till vänster – bild från december 2011

Det är 150 år sedan Italo Svevo föddes och just den här utställningen handlar om hans texter på temat att sluta röka eller snarare om smaken hos den sista cigaretten eller de sista cigaretterna, för det blev många sådana. Först tassade jag om kring en stund i de tre rummen, tittade på affischer med cigaretter och cigarrer och tittade på montrar med diverse rökdon, läste nostalgiska, röksugna eller konstaterande citat ur romaner och brev på väggarna och lyssande till rösten som vällde ut från det ena eller andra hörnet. ”Undrar om man får fotografera”, tänkte jag och så gick jag fram till kvinnan vid disken i entrén. Jag sa någonting om att jag har ett nära förhållade till Svevo, att jag läst så mycket av honom, ja, att jag faktiskt har översatt några av hans texter till svenska och kunde jag inte få ta lite bilder. Kvinnan lyssnade intresserat och sa att det egentligen var förbjudet att fotografera, men att hon inte skulle titta så noga om jag gjorde det på ett försynt sätt. Jag tackade och gick in i det inre igen och tog några (kanske inte särskilt bra) bilder på texter,

Idag upptäckte jag något jag inte mindes längre. De första cigaretterna jag rökte finns inte längre i handeln. Omkring 1870 fanns det i Österrike sådana som såldes i pappaskar med märket med den tvehövdade örnen.

Italo Svevo, Zenos bekännelser, kap. 3 – Att röka

och föremål med texter till:

”15.4 1890 klockan halv fem. Min far dör. U.S”. För den som inte vet det kan jag säga jag säga att de två sista bokstäverna inte betyder United States, men ”ulitma sigaretta” (sista cigaretten).

Italo Svevo, Zenos bekännelser, kap. 4 – Faderns död

Sedan gled jag in i det lilla rum där en film på tolv minuter visades om och om igen. Jag tog två bilder, en på den romantiska piren, Molo Audace:

och på en rökande Italo Svevo eller Ettore Schmitz:

När jag kom tillbaka till disken i entrén tog kvinnan, som sedan presenterade sig som Elena B *, fram ett litet ”paket” och räckte det till mig

och sa:

”Per l’ultima partigiana della cultura!” Sedan berättade hon att hon tillhörde den slovenska minoriteten i staden och jag fick veta så mycket nytt att jag knappast klarade att smälta det, men det är en annan historia.