mars, 2012 - Bodil Zalesky

Från Lipovec grad till Oštrc

26/3 -201226/3 -2012 Bodil Z

Det var som sagt (i förra ”avsnittet”) inte helt lätt att ta sig ner från Lipovec grad. Borgruinen sitter på ett utmanande sätt uppkrupen på en tunn och bräcklig bergstopp. När vi vände oss om efter att ha sicksackat oss ner i det halkiga gruset, tyckte vi att de höga vittrande murarna lutade sig hotfullt över oss.

Fort, fort bort därifrån till planare och fastare marker!

En god stund gick vi hela tiden neråt, men så var botten nådd och vi kunde börja stiga igen och snabbare än väntat var vi uppe på en av Japetićs kammar. Där var det lätt att gå, solen sken och utsikten sträckte sig hur långt som helst.

På ett ställe stannade vi för att med blicken leta oss tillbaka till Lipovec grad. Där!

Men strax gick vi vidare och Buba och Londi trampade på med bergsvana tassar:

Så småningom började det luta nerför igen och vi närmade oss vår rastplats,

Oštrc,

där vi slog oss ner vid ett av träborden, packade upp våra mackor och gick in i gäststugan och hämtade några flaskor Velebitsko, det berömda bergsölet.

Till Lipovec grad

25/3 -201225/3 -2012 Bodil Z 8 kommentarer

Igår var det dags för årets första vandring till Japetić. Vi for iväg med bil till Samobor, Draženka, Predi, Buba, Londi och jag. Vädret var en försommardröm och vi hade stigarna nästan helt för oss själva. Vi valde en väg som vi aldrig gått, den till Lipovec grad. Mot denna borgruin hade vi kastat längtansfulla blickar under tidigare vandringar.

Stigarna var kantade av underbara blommor: blåsippor, primulor, vildcyklamen, julros och andra som jag inte vet namnet på:

Och i snåren doftade det av Bärlauch (som nog heter ”ramslök” på svenska). Vi knatade på uppåt uppåt

och det blev allt varmare. Och så såg vi plötsligt murarna till Lipovec grad torna upp sig framför eller snarare ovanför oss:

Uppe i ruinen tog vi oss en rast och drack vatten och besåg det hela från alla vinklar vi kunde komma åt:

Solen gassade och det var bara utmed murarnas skuggsida man kunde hitta svalka. Vi hade en vid blick över dalarna och bergskammarna omkring oss. När vi efter en stund tyckte att vi sett oss mätta påbörjade vi den inte helt lätta nedstigningen innan vi kunde börja klättra upp mot Japetićs ryggar. (Fortsättningen följer imorgon.)

Vår i träd och buskar

24/3 -201224/3 -2012 Bodil Z 3 kommentarer

Här har våren exploderat och i luften känns det som sommar, i alla fall fram på eftermiddagen; 20°, det är väl sommar det, åtminstone om man använder en svensk måttstock, fast den kanske jag ska kasta?

Så här vackra är buskar och träd:

Från björk till magnolia. (En variant av ”mellan hägg och syren” kanske.)

Lasse Lucidor är tillbaka i stan

23/3 -201223/3 -2012 Bodil Z

Vi läser Lasse Lucidor här i Zagreb igen och jag kan inte låta bli att tänka på den ”bleka och blodiga ynglingavålnad” som såg på mig från reklampelarna här förra året vid tiden för Lucidor-läsningen. Ja, det var inte precis den här tiden för litteraturkursen var då lite annorlunda till sin utsträckning.

Skulle jag sörja då vore jag tokot

Skulle jag sörja då vore jag tokot
fast än det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot;
vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
All världen älskar ju vad som är brokot,
mången mått liva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan,
allt, vad begynsel har, ändas en gång;
druckin man haver ej allestäds hickan,
lust följer gråten, gråt ändas i sång;
den som på sanningen pekar med stickan
kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träden nerdugga,
men så snart jorden har gett dem nog saft
att de kunn’ trotsa skyn, vem kan kullhugga
samma, när yxen ens har inte skaft?
Maskstungne kan man med fingrerna gnugga;
mången tror vunnit, vad ändlykten taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida,
intill jag ser, ho som vinner för mej
Ingen mått’ skjutshästen alltför hårt rida,
tröttar du honom, förtreter han dej;
Fast om en måste förföljelse lida,
modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Dy skall mitt mod och blod osörgse vara,
Lasse räds varken hat, avund ell’ tvång.
Ingen tårs göra mer än han kan svara,
rätt måst (trots orätten) hava sin gång.
Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,
fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän, att man fördenskull mått liva
lustig, fast om det är mot ens behag.
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;
vadan hon kom i går, går hon i dag.
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,
att I, olycklig, är lustig som jag.

Bilder från Strindbergrepetitioner i Zagreb

22/3 -201228/3 -2012 Bodil Z 4 kommentarer

I juni förra året föddes idén. Och strax efter mitten av oktober stod vi inför den första repetitionen. Och nu har vi kommit en bra bit på väg.

Det handlar alltså om mina svenskstudenter här i Zagreb och deras Strindbergsprojekt. Först visste vi bara att vi ville spela teater, sedan förstod vi att det just höll på att öppna sig ett lysande tillfälle att spela Strindberg. Jag kontaktade Strindbergs Intima Teater i Stockholm och se teaterchefen Ture Rangström erbjöd oss sitt manus till ”Strindbergs värld”! Tillsammans med min kollega Janica gick jag igenom det och började bygga en egen variant utifrån det som fanns där. Vi behöll fragmenten ur Spöksonaten och Ett drömspel och det ena ur Fröken Julie och sedan la vi till ett fragment ur Fadren och så byggde vi en avslutning av avsnitt ur Liten katekes för underklassen. Tre av fragmenten från Intima Teatern tog vi bort och mellantexterna strök vi också, eftersom de på många sätt är ”platsbundna”. Vi bygger nu egna mellantexter som knyter an till vår värld här. Rättare sagt är det en student som just nu konstruerar dessa texter. De ska vara på kroatiska för att hjälpa publiken in i dramerna. I – den betydelsefulla – bakgrunden finns också en översättargrupp som ger alla fragmenten en ny och fräsch kroatisk språkdräkt. Studenterna ska spela på svenska, men högt uppe på väggen i teatern ska de kroatiska orden lysa för alla dem i publiken som inte förstås vårt nordliga språk. Och om allt går väl kommer vi med oss också att ha en grupp musiker som förstärker midsommarstämningen i Fröken Julie och skapar ett smygande skräckstråk inför Spöksonaten och som bygger kampstämning runt slutstycket.

Sedan oktober har repetitionerna pågått. Ännu har vi varken dräkter eller ”riktig” rekvisita, men snart är vi där. Och alla skådespelarna har trängt långt in i sina roller och replikerna flyter i det närmaste av sig själva och ansikts- och kroppsuttryck blir allt säkrare.

Se här några bilder från förvårens repetitioner:

ur Fröken Julie

Kristin: ”Gick det till på det viset? Nej! Vad du säger!”

Kristin: ”Lovar du det?”
Jean: ”Lovar? När jag säger att jag gör det, så gör jag det!”

°°

ur Fadren

Nöjd: ”Och det ska jag säga, att om inte flickan vill, så blir det inget av.”

°°

ur Spöksonaten

Johansson: ”Är det musikafton, eller vad ska det bli?”
Bengtsson: ”Det är den vanliga Spöksupén, som vi kallar det. De dricker te, säger inte ett ord, eller så talar Översten ensam; och så knaprar de på småbröd, alla på en gång, att det låter som råttor i ett vindskontor.”