Vid Sava igen

Nu är den rätta eller ska jag säga den behagliga tiden för promenader på ”nasip” nere vid Sava. Vår och höst är det som bäst här. På vintern är det grått och fuktruggigt, på sommaren obarmhärtigt hett, för det finns nästan inga träd här, ingen skugga mer än under broarna.

Igår strövade Londi och jag omkring här med Stephanie och Maks och ljumma vårvindar omslöt oss. Bilarna på Most mladosti hördes bara som ett sus, en annan vind.


Londi undersöker markerna


Steph och Maks

Maks är en vallhund från de makedonska bergen Šar planina, en šarplaninac, som har blivit illa behandlad av sina tidigare ägare och Steph håller på att lära upp honom inför en placering i ett gott hem.


en härlig hund


violer av något slag

Vårbilder från Gradec

Det blev många och långa stadspromenader under dagarna då min syster Nilla var här. Och nästan hela tiden sken solen och det blev varmare och varmare.

Här är en blick över tegeltaken från strax intill tornet Kula Lotrščak i Gradec:

Några steg därifrån har man den här vyn över stadsdelen med Muzej prekinutih veza, de brustna relationernas museum, i det vita hörnhuset:

Sankt Markuskyrkan på det centrala torget i Gradec:

Vacker innergård i Gradec:

Birgitta Lindqvist: Grymhet

Allting började i Kina. Så kan man säga utan att riskera att ta nämnvärt fel, för även om det inte alltid skulle vara helt sant, så finns det en tidig kinesisk variant av nästan allt som på något sätt kan förbindas med begreppet kultur i vår värld. Skriften, nudlarna och sidentyget är några av dessa. Och dikten; här är en som kom till 2300 år före vår tideräkning:

Åkerbrukarens sång

Dagen gryr, av arbete full.

Med vila kommer natten.

Jag vänder min åker för matens skull.

Jag gräver min brunn och får vatten.

Vad angår mig kejsarens ära och prakt,

storhet och makt?

För en liten tid sedan fick jag en alldeles ny bok i mina händer, en bok som då var så ny att det ännu inte vuxit ut några pärmar på den. Vid det här laget har den pärmar och den är utgiven av Bonniers. Den heter ”Grymhet” och den är skriven av Birgitta Lindqvist. Nu kunde jag säga ”hon är gift med…”, men det gör jag inte, fast det är hon förstås ändå. Hon har bott i Kina under långa tidsperioder och kommit mycket nära det kinesiska, så nära att hon kan föra andra en bit på vägen in i Mittens rike, där det förresten finns fem väderstreck och där det femte är just mitten. ”Grymhet” är en novellsamling eller kanske i lika hög grad en samling essäer. Mycket handlar om det svåra eller omöjliga i att vara kvinna i Kina, idag eller ännu mer under tidigare epoker. Den första texten ”Taklamakan” slutar med orden: ”Härskaren av helvetet dömer honom till det grymmaste straffet: Zeng ska återfödas i en kvinnas kropp.” Och då har vi nyss fått läsa att Zeng först doppats i kokande olja, spetsats på rader av svärd och tvingats svälja flytande metall. Nu ska det alltså bli värre…

Det finns, inte oväntat kanske, också en berättelse om lotusfötterna. Vi bjuds på en liten inledning där vi möter en prins som i sin närhet har en underbar dansös som dansar på tåspetsarna klädd i sidenstrumpor. Denna lilla vackra bakgrund avslutas med det hårda konstaterandet: ”Prinsens skönhetsupplevelse på 900-talet gav upphov till miljoner kvinnors lidande och vanställda fötter.” Och till sist får vi tillsammans med Birgitta Lindqvist vara med om hur en gammal kvinna tar av sig tygskorna och lindar upp fotbanden tills de små smärtsamt ihopkrökta fötterna blir synliga, men att röra vid dem avstår vi ifrån.

Vi ser in i det enda tillåtna ansiktet, Maos ansikte, och i tusentals kopior av det. Men från en tid långt efter Maos kommer historien om de unga kinesiskorna som riskerar synen för att genom en operation avlägsna ögats sneda linje och för att få ögonlock att smeta ögonskugga på.

Det är svårt att värja sig emot sirligt tecknade fasor som den om den grymma kejsarinnan Cixi som kastar de stackars eunuckerna som inte kan simma i vattnet som föda åt karparna och ”hovdamerna fnissade när hon föraktfullt påpekade att eunuckerna inte hade någon ‘drake’, därför var deras dödsskrik gälla som kråkornas.”

Vi promenerar i Fu Xing-parken i den gamla franska stadsdelen i Shanghai. Vårt mål är en plats nära utgången där en gammal man står böjd över stenläggningen och målar dikter med en pensel doppad i vatten. Under några ögonblick är dikten där, sedan inte.

Något av det allra intensivaste och starkast berörande finns inrymt i den lilla berättelsen om fredspristagaren Liu Xiaobo och hans kärleksförklaring till hustrun som slutar med orden: ”Även om jag skulle krossas till pulver, skulle jag använda min aska till att omfamna dig.”

Texterna i den här samlingen är alla vackert och pregnant skrivna och de ger läsaren överraskande djupa inblickar i Kina och det kinesiska. I boken behandlas både historia, politik och kultur, men det är de mänskliga relationerna som står i centrum, kommunikationen mellan en västerländsk människa och hennes kinesiska systrar och bröder i världen. Samtidigt som framställningen är mycket saklig är tonen hela tiden djupt personlig. Närmandena mellan väst och öst känns i hög grad angelägna, visserligen ofta fyllda av komplikationer men alls inte omöjliga.

Många av de här korta berättelserna för tanken till klart tecknade miniatyrer, ja, faktiskt till kinesiska tuschteckningar. Och det känns helt riktigt att avsluta den här lilla presentationen med en dikt av Li Po (701-762):

Mitt vita hår kan bli ett långt, långt rep,

men lodar aldrig sorgens djup ändå.

≈≈

(En liknande text publicerades för några veckor sedan i Hufvudstadsbladet)

≈≈

PS Salongen lider av ett tekniskt elände, möjligen är det fråga om ett sabotage. Jag hoppas den snart ska vakna till liv igen.

Slava Raškaj

När vi var i Ozalj gick vi bland annat in på kyrkogården, eftersom Draženka ville söka upp Slava Raškajs grav. Raškaj föddes i Ozalj. Hon var från födelsen dövstum och kom att få sin skolbildning på ett institut för döva i Wien. När hon återvände till hemstaden upptäcktes hennes stora talang för teckning och måleri och hon fick under några år undervisning av den ungersk-kroatiske målaren Bela Čikoš-Sesija.

Slava Raškaj betraktas som den främsta kroatiska akvarellmålaren från tiden kring det förra sekelskiftet. Hennes liv kom att bli mycket kort, hon föddes 1877 och hon dog 1906 medan hon var intagen på en psykiatrisk klinik på grund av svåra depressioner. Hon dog så ung för att livet var för hårt mot henne.

Strax intill ingången till kyrkogården fann vi hennes grav:

Jag har hittat några av hennes målningar och väljer att visa de här tre:


självporträtt


landskap vid Ozalj


näckrosor

Liten vårtur till Ljubljana

I tisdags gjorde vi en tur till Ljubljana, Nilla, Londi och jag. Vi tog ett morgontåg och gjorde den vackra turen utmed Sava, där man ser byarna och träden spegla sig i floden.

Efter drygt två timmar var vi framme i ett härligt soligt Ljubljana. Våren kom några dagar tidigare dit än hit det här året.

Vi gick utmed Ljubljanica och fram och tillbaka över de många broarna.

Franciskanerkyrkan vid Prešernov trg drog förstås kamerablickarna till sig. Prešeren, Sloveniens nationalskald står för övrigt staty där, men det går nog inte att se här:

Lunch åt vi i Ljubljanski Dvors uteservering. Vi satt strax intill floden.

Vi gick också längs en liten bäck för att Londi skulle få sitt första vårbad.

Ljubljana är inte stort och här börjar vi närma oss en utkant: