Landskapet runt Berlin – Mark Brandenburg – hör inte till de mer spektakulära eller snarfagra: Tallar, tallar, sand, sand – ganska platt, väldigt mycket av ingenting särskilt och ändå är (förstås) också det här landskapet älskat och omskrivet, gärna i en lågmäld ton av ”trots allt”.
Bilder från Treppendorf utanför Lübben i Spreewald (som egentligen har helt andra landskapliga sidor):
Mark
Mich rühren die sandigen Wege
Im alten sandigen Land.
Die Heckenrosengehege.
Die Holderbüsche am Rand
Der alten Felderraine.
Die Gräser reden mir da
Von Zeiten, die warn noch nicht meine,
Als ich das Früheste sah:
Die Gräser. Und hörte die Lerche.
Und roch dieser Sande Geruch.
Seither schlepp ich diese Erde
Mit mir als Segen und Fluch.
Ich muß diesen Sand verwandeln,
Bis er schmilzt und Wort wird in mir.
Diese Erde läßt nicht mit sich handeln.
Ich komm nicht umsonst aus ihr.
Eva Strittmatter
PS Tack Keri!
Ah, den där dikten av Eva… Och mycket sand och tallar. Vad fint att få läsa/se detta här!
De gula blommorna som finns på nästsista bilden brukar vi torka och sedan har man små gulliga buketter som håller sina blygsamma färger under hela vintern.
Och man kan visst tänka sig att det inte är lätt att cykla där… 😉
Här finns förresten en bild på henne.
Förlåt om jag påminner om en (soldat?)visa som vi brukade sjunga :”Steige hoch, du roter Adler, hoch über Sumpf und Sand, hoch über dundle Kiefernwälder, heil dir, mein Brandenburger Land.”..Och de gula blommorna, jag tror det är hedblomster (Gnaphalium arenarium), som blommar i juli-sept., fridlysta bl.a. på Gotland.
Jag citerar ur den virtuella floran
”Den ena arten Gnaphalium arenarium, Ewighets blommor som pryda en del af Skånska sandfälten, skulle wara wacker i Trägårdar, men trifwes illa i annan jordmån än hwit sand, och förtjenar icke ens at sås på sandfälten, då den så mycket jag wet, icke en gång ätes af Fåret. Bönderne bruka mycket at binda små qwastar af dem och dermed pryda sina Sommarstugor. Förr har man äfwen nyttjat mycket at med torra blommorne röka wärkande ställen, men det werkar föga annorlunda än hö.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)
Jamen, Ingeborg, den där visan är ju fortfarande Brandenburgs nationalsång! 🙂
Och vilken fin gammal text om de gula blommor som jag inte ens visste vad de hette. De växer alltså bara på sandiga marker.
Jag känner allt också till den där ”brandenburgska nationalsången”, inte minst refrängen och den första raden i första strofen:
Märkische Heide, märkischer Sand,
Tack för att jag fick veta lite mer om de gula blommorna!