22 tankar om “Tallmonotoni

  1. Kanske dags för en repris:

    På tallrik ätes efterrätt
    men om man tänker efter rätt
    så är den skog man tallrik kallar
    en skog som talrik är på tallar

    Högaktningsfullt
    E. Klipspringer

    Leg. forstmästare på Projekt Skog.

  2. Nej, nej, nej! Ingen monotoni alls!!!

    Det tycks bara vara monotoni – men det är det inte! Det är min barndoms tallskogar som luktar på sommaren något förtrollande. Allt är så torrt då och barren knastrar under fötterna…

    Man kan strövar igenom dem i timmar utan att det blir kusligt någon gång. Det är inga mörka skogar.

    Jag älskar dem! Kolla [här](http://www.keris-wiki.de/transfer/DSCI4464.jpg) och [här](http://www.keris-wiki.de/transfer/DSCI4466.jpg)…

  3. Hej forstmästare,
    även om jag inte varit så aktiv i din skog på sistone, så följer jag projektet med ögonen. Och tallrikten är välkommen tallbaka förstås.

    Keri,
    tja, det monotona kan visst också vara vackert, fast lite undrar jag över varför det bara finns en sorts träd. Det måste väl vara odlingar. I Sverige har vi när det gäller trädenformighet mest granmonokulturer. Jag kan inte tillräckligt om det här, men jag har en känsla av att de flesta sådana här enträdsskogar inte är naturliga.

    Bilderna är tagna strax sydost om Berlin, strax utanför Zeuthen eller Königs Wusterhausen någonstans.

  4. Nej, Bodil, de är inte alls naturliga. Det är odlingar i varje fall. Den sandiga marken här omkring Berlin tillåter inte så mycket annat än sådana tallskogar. Där det är bättre med marken är de blandade med björkar eller bokar och ekar…

    Till Klipspringern: Hemma ska jag leta efter en Strittmatter-dikt eller -text om tallskogar. Eva eller Erwin har i alla fall skrivit om dem.

  5. Keri,
    man kan fråga sig hur det kan ha sett ut här före det här storskaliga (eller är det inte storskaligt?) skogsbrukets tid. För övriga var vi också i bokskogar strax utanför Zeuthen. Där var det fullt av vildsvins(bök)spår och vi blev varnade för att gå där i gryningen eller skymningen.

    PS Alldeles nyss – för en halvtimme sedan – sprang Londi och jag nästan rakt på älgkon och hennes två kalvar. Vi tog hastigt en annan ”väg” än vi först hade tänkt oss. Jag undrar om älgkon ser att jag är obeväpnad.

  6. Hm. Jag vet inte hur det kan ha sett ut före skogsbrukets tid. Den enda urskog jag känner till är skogen vid sjön Stechlin. (Var annars? 😉 Där får träden växer hur som helst – och när de blir äldre och äldre så får de ramla omkull helt enkelt. Ingen sköter dem och ingen griper in. Inget skogsbruk, bara skog.

    Här finns ett par bilder därifrån: [bild1](http://www.keris-wiki.de/transfer/DSCI3818.jpg), [bild2](http://www.keris-wiki.de/transfer/DSCI3827.jpg), [bild3](http://www.keris-wiki.de/transfer/DSCI3820.jpg), [bild4](http://www.keris-wiki.de/transfer/DSCI3836.jpg)

    Men älgar kan man inte träffa där… Vad gjorde Londi? Skällde hon?

  7. Jag tycker att det ser ut som de tallplanteringar som i regel ligger längs kusten, vid sanddynor. (Fast havet skulle du i så fall haft i ryggen, då du tog bilderna.) Dessa tallar som ofta alla är jämnåriga (som det ser ut även här) planterades för att hålla sanden på plats så att den inte skulle blås in på land.

    Ungefär så här ser även tallarna på Skogskyrkogården ut, fast där är det ju gravar mellan dem, så där kan du inte ha varit och plåtat, även de växer på sandig mark, mo? och planterades i någon vända i ett svep, tror jag. Innan kyrkogården kom på plats alltså.

  8. Keri,
    tack för dina fina bilder. Jag tycker alldeles särskilt om den sista. Londi höll sig nära mig och var alldeles tyst, hon vet vad som gäller.

    Karin,
    jag stod väl i havet då, nej, i haven skulle vi kanske kunna säga. Jag minns ett ställe på den lettiska kusten med tallar i nästan vit sand, men de var olika stora och liksom lite vildare…

  9. Mmm, blåser det ordentligt så blir de gärna lite vildare.
    Det kan vara helt fantastiska rum i såna där pelarsalar som det blir. Särskilt i solnedgången, eller kanske soluppgången fast den ser man inte så ofta.

  10. Kiefernwind

    Der Kiefernwind klingt mir am reinsten,
    Der Kiefernwind, der Katenwind.
    Da war ich noch am allerkleinsten,
    (In jenem Dorf, wo ich als Kind
    Die Katzen kannte und die Hähne
    Und auch den Singsang alter Fraun
    Und wie da rochen Strük und Späne
    Beim Backofen am Gartenzaun),
    Da kannt ich schon die Kiefernstimmen,
    Die redeten in alles rein.
    Das Dorf schien klein im Wald zu schwimmen,
    (Der konnte nur von Kiefern sein:
    Es gab nur Sand mit ein paar Salzen,
    Daran die Kiefer sich genügt.)
    Und sind es auch die alten Walzen:
    Mir wurde da was zugefügt
    Vom traurigen Gesang der Kiefern
    Beim Heidefriedhof, wo die Alten
    Unter den billigsten Grabsteinen,
    (Die noch zu teuer warn) Rast halten.
    Sie lebten noch mit frommen Lügen . . .
    Und sanft getäuscht saßen sie da,
    Die Witwen mit den Wasserkrügen.
    Die Toten waren ihnen nah.
    Derweil die Särge längst zerfielen,
    Die leichten Truhn von Kiefernholz,
    Schwatzten die Altchen von den vielen
    Kindern. Mit unverstecktem Arbeitsstolz
    Maßen sie ihre Gräbergärtlein:
    Eisblumen und Petunien.
    Ihr Name stand schon auf dem Grabstein.
    Sie werkelten nicht nur für ihn,
    Dem sie im Guten und im Schlechten
    (Und auch in Gott) verbunden waren.
    (Sie wußten nichts von ihren Rechten
    Nach so viel abgelittnen Jahren.)
    Sie summten ihre simplen Sätze,
    Vom Kiefernwind halb eingewiegt . . .

    Ich denk an euch. Und scheu die Plätze,
    Vater und Mutter, wo ihr liegt.

    Eva Strittmatter

  11. cara bodil
    come stai? auguri per la pasqua passata ormai da qualche settimana.. se senti thomas gli fai gli auguri da parte mia? il mio pc va sempre peggio, in questi giorni dovrei risolvere, un mio amico viene a sistemarmelo, speriamo.
    ti lascio un forte abbraccio

  12. Keri,
    vielen Dank für das Kieferngedicht! (Das sage ich, obwohl es vielleicht nur für den Klipspringer gedacht war.)

  13. Cara Rossella,
    grazie, sto bene e auguri pasquali anche a te. Thomas mi ha chiesto di te poco fa – lo saluterò da parte tua. Peccato che il tuo computer ti continui a creare dei problemi. Spero veramente che il tuo amico riesca a sistemarlo presto.
    Un abbraccio

  14. Schönes Gedicht. Sagt euch der Name ”Hermann Löns” (1866-1914) etwas? Er hat auch ganz schön gereimt.

  15. Tallarna ser ut att vara exakt 253 stycken. De står ju varandra nära och man ser väl inte mycket ut därifrån (- den akademiska historieforskningen)

  16. Bengt,
    mir fällt jetzt kein Gedicht von Löns ein, aber ich weiß, dass in Christine Brückners ”Jauche und Levkojen” verschiedene Lönslieder vorkommen. Eins fängt so an: ”Im Schummern, im Schummern…” Oder irre ich mich da?

    Christer,
    på vilken av bilderna? De är tagna på lite olika platser, men kanske blir det alltid 253 när man fotograferar den här typen av tallskogar. Ett magiskt talltal.

  17. På Kolmården
    Vandringsintryck

    I

    Ser du dagern, som blekröd slocknar bland björk
    och fur,
    hur den flämtande sjunker i skogens djup,
    och kullarna tecknas mot luftens blåa azur,
    där kvällskyn vaggar i glöd sin lätta slup.

    Djupt under mig skogens tjärn
    med pors kring gungande dy –
    i ödsliga, svarta vatten
    just nu en skärvit sky.

    Där borta en vindvräkt fura,
    på stupets ormbunkskransade kant,
    kanhända hon drömmer om svunna tider
    av sjudande kraft på hällens brant.

    Det flämtade till bland träden –
    ur skymningens dunkel går
    ett fladdrande, blekrött skimmer
    med glimt över mörknade snår.

    Det stiger ur milans bränder,
    som kolna i skogens djup,
    och välver i röda strimmor
    kring furornas dunkla stup.

    II

    Hur det susar och viskar i kväll
    i de bågnande tallarnas valv,
    som droge kring myrar och häll
    en suck, som ur skogarnas dunkel skalv.

    Här är vemodsstämning i nattliga djup,
    här är klang som av smärtfylld ton
    när det mörknar kring klyftornas mossiga stup
    och natten går svart över skogen och mon.

    Och mäktigt drager i gungande valv av tall
    som en aningens brusningsvåg;
    den stiger vällande fram ur vindens svall
    och gjutes trolskt över drömfylld håg

    Vilhelm Ekelund

  18. F.ö. uppskattade jag din ordlek med ”Toni” mycket. Den erinrade mig nämligen om en ett av mina favoritband här i Wien, Roland Neuwirth und die Extremschrammeln, där man i en sång om kärnkraft sjunger ungefär så här. ”Ich dreh’ mich zu den Toni um/die Luft ist voll plutonium.” (Res. för grammatik, stavning och citatfel.) Die Extremschrammeln är ett underbart exempel på hur man kan förnya och modernisera en gammal musikskatt (”Wienerlied”) utan att förstöra den.

    (Jag googlade litet på bandet i fråga och fick upp bl.a. upp en wikpediaartikel. Jag blir förtvivlad. Jag tror inte jag har läst ett enda inlägg på wikipedia som inte innehåller grova sakfel eller ovidkommande politiska åsiktsyttringar.)

  19. Tack, Bengt-oni,

    Extremschrammeln, aha.

    Vad gäller Wikipedia, så tror jag du och jag använder den/det på lite olika sätt. Visst hittar jag fel ibland, men jag hittar också mycket rätt. Och jag tycker fortfarande att det är något av en ”kommunism utan våld” – den enda jag hittills upptäckt.

Kommentera