Blogg

I höstskogen

Jag har förstått att en del av er inte har något emot att då och då få följa med Londi och mig på en runda i skogen. Så låt oss gå ut en sväng tillsammans djupt in i oktobern. Mycket känner ni – om ni är trogna besökare här – säkert igen. Det här är vägen från Lennart, som bor i skogskanten, till Hovmanstorpet, där en gång hans farföräldrar bodde. Strax bakom granen i vänstra bildhörnet befann sig en gång det lilla torpet Vrån och än kan man hitta lite tegelbitar under tuvorna där.

p1060104

Nu har vi kommit förbi Hovmanstorpet och gått igenom skogen förbi det stället där jag för något år sedan fotograferade den där älgkon med de två kalvarna. Framför oss i solljuset ligger Brudarebacken där Norskens hus stod. Vi går förbi murresterna efter det som en gång var lagården.

p1060108

Strax är vi nere i den lilla ”björkallén” som för över banvallen. För bara något år sedan for tågen ännu förbi här. Nu går de under jorden.

p1060114

Det knakar till i buskarna och där står den, älgen. Jag glömmer kameran och bara tittar. Älgen tittar tillbaka, nyfiket, tror jag. Den har inga horn och den ser ganska slank och ungdomlig ut. Jag kan inte se om det är en han eller en hon. Vi fortsätter att titta på varandra och jag säger med låg röst något lugnande till Londi. Hon håller sig, försiktig som hon är, bakom mig. Inget händer bortsett från tittandet och jag bestämmer mig för att vända om – så där i en halvcirkel som jag har hört ska vara bra.

Vi smiter upp på åsen bakom Norskens källare och börjar trava hemåt. Ofta när jag går längs den karga åsarna här tänker jag på Tage Aurells små berättelser. Det är samma slags värld.

p1060145

Och så är vi tillbaka bakom Hovmanstorpet igen och nu lämnar vi stigen och stiglösheten och går ner på den lilla vägen.

p1060151

Europeisk poesifestival – en dikt av Géza Szöcs

För någon dag sedan fick jag ett paket från Bengt O. i Wien. Vill ni se vad det innehöll? Ja? Se här: en antologi med dikter från den europeiska poesifestivalen i Wien och Linz i början av denna månad.

p1060134

I den finns det dikter av poeter från Österrike, Danmark, Estland, Ryssland, Flandern, Finland, Italien, Litauen, Holland, Polen, Slovakien, Spanien, Turkiet och Ungern. Alltsammans dels på originalspråk dels i tysk tolkning. Av alla antologins poeter har jag bara läst Kristiina Ehin – och förresten även lyssnat på henne – tidigare. För att bereda mig en extra glädje bad Bengt några av poeterna att skriva sina namn eller något mer i boken. Och det gladde mig förstås. Tack, Bengt! Några har till och med ritat något också – till exempel har jag hittat en liten lurig litauisk räv på en av sidorna.

p1060136

Jag vill nu visa er en dikt av den ungersk-transylvanske poeten Géza Szöcs. Han föddes 1953 i Marosvásárhely/Târgu Mureş/Neumarkt. Efter landsförvisningen 1982 återvände han 1990 till Rumänien. Han lever numera i Kolozsvár/Cluj-Napoca/Klausenburg och Budapest.

Dels för att själv komma lite närmare den ungerska skriftbilden, dels för att ni ska få se hur ursprungsdikten ser ut, har jag präntat ner originalet här först:

Kolozsvári horror

Egy novemberi éjszakán, házkutatástól tartva, a
folyóba dobtam egy magnószalagot. A te hangod
volt rajta; hiszen tudod, melyik szalag lehetett
ez.

Azontúl még jóideig, valahányszor átmentem azon
a Szamos-hídon, mindig téged hallottalak a vízböl.

Och här följer den tyska tolkningen som är Szöcs’ egen:

Klausenburger Schrecken

In einer Novembernacht war es, als ich, aus Angst vor einer
Haussuchung, ein Tonband in den Fluß warf. Mit deiner
Stimme; du weißt schon, welches Band.
Das.

Später dann, eine lange Zeit noch, sooft ich über die
Szamosbrücke ging, hörte ich immer dich aus dem Wasser.

Jag gör ett försök att bära texten vidare till svenskan:

Kolozsvárskräck

En novembernatt kastade jag, i rädsla för en
husundersökning, ett ljudband i floden. Med din
röst; du vet säkert vilket band.
Det.

Senare, under en lång tid, så ofta jag gick över
Szamosbron, hörde jag alltid dig från vattnet.

Jag är inte riktigt glad åt ordföljden i det sista här. Jag försöker komma åt i vilken ordningsföljd satsbitarna kommer i originalet, men jag lyckas inte…

En ström av mörkt blod…

Jag har stannat vid ännu en skrämmande utvägslös dikt i ieud utan utgång av Ioan Es. Pop.

p10600481

Först funderade jag lite över titeln. Hände det något särskilt i Rumänien eller i världen den 12 oktober 1976? Mina funderingar gav inget resultat, så jag var tvungen att ta itu med själva innehållet – en ström av mörkt blod bakom huset, som en familj i generationer försökt dölja med halm och löv. Det här är samma stoff som min barndoms mardrömmar vävdes av. Det har med både skräck och skam att göra. Och det som skildras är oåterkalleligt – så här var, är och kommer det att vara.

Jag läser med ett litet stänk av hopp en rad om att någon kommer undan. Men nej, den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång. Och dessutom översköljs han eller hon av hat för denna frist.

Och ändå finns ett slags tröst i den där dikten. Det är som om diktaren sagt allt det värsta. Värre än så här kan det inte bli. Det finns inget falskt ljus. Det kan inte plötsligt visa sig att "det egentligen var mycket värre".

12 oktober 1976

i fyra generationer har det bakom vårt hus flutit
en ström av mörkt blod.
i åratal har min far hållit på att täcka över den med halm och löv
så att grannarna inte ska märka något. också hans far täckte över den med halm och löv

och kanske blir det snart också min tur att täcka över den
för det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där.

om våren låtsas vi plöja och så,
så att det ser ut som om vi liknar alla andra.
och om hösten låtsas vi bärga skörden
för att verka som de andra, så att ingen ska märka
att allt vi i själva verket gör är att vänta
för att se vem som kommer sedan, en av oss
kommer säkert sedan.

vi tillbringar dagen med att hata den som kommer undan, fast
den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång.
under tiden flyter nedför denna ström en sträng av
mörkt blod, i åratal har vi täckt över den
med halm och löv,
det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där,
det måste se ut som om vi liknar alla andra.

Översättning: Dan Shafran

I Salongen finns nu en text om Herta Müller; ingen nyskriven men ny i Salongen i alla fall.

Den 9 oktober 1989

Jag håller just på att översätta Freya Kliers senaste essä om DDR (från augusti i år) och idag vill jag visa ett utdrag ur texten, ett utdrag som handlar om händelserna Leipzig för exakt på dagen tjugo år sedan:

klier_72

På kvällen den 9 oktober upplever Leipzig den största protestdemonstrationen i DDR sedan den 17 juni 1953. Omkring 70 000 människor från Leipzig och många andra städer marscherar från Nikolaikyrkan genom stadens centrala delar. Demonstranterna räknar med att det kan bli skottlossning – men nu är för första gången sedan många år viljan till förändring större än rädslan. Vi är folket! ropar de och Inget våld!

Inget våld? Erich Mielke håller ust på att organisera ett fullständigt krossande av oppositionen: alla kommunala förvaltningar och Stasis underavdelningar i området uppmanas att hålla tät kontakt med SED:s representanter på olika nivåer, med polischeferna i de olika stadsdelarna och med de inrikespolitiska kadrerna. Spionerna på basnivå kallas in.

Det finns många i partiet, Stasi, polisen och rättsväsendet som nu väldigt gärna skulle vilja slå till.

Varför kommer det då ingen order om attack?

DDR-ledningen känner att den under hösten 1989 förlorat stödet från Sovjetunionen: ”Utslaget”, konstaterar före detta DDR-funktionärer i en insiderpublikation 2007, ”fällde bortfallet av den skyddande skölden genom den kontarevolutionära likvideringen av Sovjetunionen genomförd av det lömska Gorbatjov-gänget och den brottsliga Jeltsin-klanen, vilket också förde till slutet för Warszawapaktens länder. 1989/90 och därefter kulminerade den smygande kontrarevolutionen i en öppen attack med målet att kuva socialismen. Den pågående erosionen i DDR-samhället bidrog till angriparnas snabba framgång…”

Det där är ett språk och ett tänkesätt som tack och lov redan ligger två decennier bakom oss. Och ändå mullrar ur de socialistiska PIUS-brödernas led fortfarande budskapet om att DDR inte varit något ”orättsstat”.

Här finns en samling länkar till Klier-text i min översättning.

PS Igår fick vi veta att Herta Müller blivit årets Nobelpristagare i litteratur. Som ivrig läsare av hennes böcker blev jag naturligtvis mycket glad över beskedet. På mina bilder nedan ser ni Herta Müller på bokmässan i Leipzig 2007 där hon berättar om det romanprojekt hon då höll på med, det om rumänientyskarnas deportation till Sovjetunionen (nuvarande Ukraina) efter kriget och deras umbäranden i fångenskapen. Den romanen kom nyligen ut under namnet Atemschaukel (Andningsgunga) och den svenska översättningen kommer sannolikt ganska snart.

pict6267

pict6268

Länkar till några texter om Herta Müller från Pausträdet:

Herta Müller på bokmässan

Herta Müller – Kleistpriset

Herta Müller: Normen

Zigenare – romer

Bokmässan 2008 – rumänska montern, en stund med Herta Müller

Arvet från kommunismen – en rumänsk-tysk angiverihistoria

Utdrag ur en text av Herta Müller

Och till några från Salongen:

Leipziger Buchmesse 2007 – glimtar från centrum och periferi

Intervju med Herta Müller: Språket finns inte (av Håkan Lindgren)

Björnbärsbesök

Vi har ingen särskilt stor trädgård men den är lite vildvuxen, så därför vet jag inte alltid vad som finns i den. Någon gång i början av sommaren fick jag syn på några knippen med små vita blommor på de underliga flermeterlånga taggförsedda spiror som klänger sig upp på fläderbuskarna längs staketet på den ena sidan. Ser de inte lite rosenaktiga ut de där små vita, sa jag ohörbart till mig själv. Men stänglarna ser egentligen otäcka ut, funderade jag vidare och så slet jag ner en. Fast tänk om det blir något fint av det här! Jag slutade rycka i taggormarna.

Sommaren gick och någon gång för ett par veckor sedan gick jag för att se efter vad det blivit av de små oansenliga blommknippena. Mellan flädergrenarna tittade rader av stora tjocka pärlögda björnbär ned på mig. Tänk, vi har fått en björnbärsinvasion i fläderbuskarna! Var kommer de ifrån?

Björnbären fortsätter att växa och de smakar faktiskt björnbär också nu i oktoberkylan. De här bilderna är från i förrgår:

p1060063

p1060073

p1060069

Nyss slog jag upp björnbäret i ett bärlexikon och fann att det faktiskt är en rosenväxt!