Jag har förstått att en del av er inte har något emot att då och då få följa med Londi och mig på en runda i skogen. Så låt oss gå ut en sväng tillsammans djupt in i oktobern. Mycket känner ni – om ni är trogna besökare här – säkert igen. Det här är vägen från Lennart, som bor i skogskanten, till Hovmanstorpet, där en gång hans farföräldrar bodde. Strax bakom granen i vänstra bildhörnet befann sig en gång det lilla torpet Vrån och än kan man hitta lite tegelbitar under tuvorna där.
Nu har vi kommit förbi Hovmanstorpet och gått igenom skogen förbi det stället där jag för något år sedan fotograferade den där älgkon med de två kalvarna. Framför oss i solljuset ligger Brudarebacken där Norskens hus stod. Vi går förbi murresterna efter det som en gång var lagården.
Strax är vi nere i den lilla ”björkallén” som för över banvallen. För bara något år sedan for tågen ännu förbi här. Nu går de under jorden.
Det knakar till i buskarna och där står den, älgen. Jag glömmer kameran och bara tittar. Älgen tittar tillbaka, nyfiket, tror jag. Den har inga horn och den ser ganska slank och ungdomlig ut. Jag kan inte se om det är en han eller en hon. Vi fortsätter att titta på varandra och jag säger med låg röst något lugnande till Londi. Hon håller sig, försiktig som hon är, bakom mig. Inget händer bortsett från tittandet och jag bestämmer mig för att vända om – så där i en halvcirkel som jag har hört ska vara bra.
Vi smiter upp på åsen bakom Norskens källare och börjar trava hemåt. Ofta när jag går längs den karga åsarna här tänker jag på Tage Aurells små berättelser. Det är samma slags värld.
Och så är vi tillbaka bakom Hovmanstorpet igen och nu lämnar vi stigen och stiglösheten och går ner på den lilla vägen.
