Blogg

Den första novellen i antologin Tjeckien berättar: I sammetens spår är skriven av Michal Ajvaz (född 1949 i Prag). Den heter Skalbaggen och är hämtad ur novellsamlingen Návrat starého varana (Den gamle varanens återkomst). I förordet beskrivs Ajvaz’ stil som en där gränserna mellan fantasi och verklighet suddas ut och han jämförs med författare som Gustav Meyrink och Jorge Luis Borges.

Jag ska nu inte berätta sönder innehållet i den här fascinerande och gåtfulla lilla novellen, men något om skalbaggen vill jag ändå säga. Han täcker nämligen över ett litet textavsnitt – i en fotnot i en bok om kaninhållning – som berättar om ingången till den hemliga tunneln som leder till Malakitpalatset på stranden av den underjordiska floden! Detta i sig räcker för att trollbinda mig. Men jag säger inget om förloppet här. I stället vill jag, för att visa hur Ajvaz skriver, citera ett litet grubbleri över läsande, läshastigheter och över fotnoter och läsares hantering av sådana:

Ingen läser fotnoter; alla har bråttom att komma till slutet av boken, som om de fick betalt per läst meter. Folk lär sig läsa ännu snabbare med hjälp av särskilda metoder och skulle allra helst vilja få bokens innehåll injicerat direkt i huvudet i form av något slags koncentrat, så att de inte alls behövde slösa tid på att läsa. Ingen vill stanna upp på vägen, stiga ner i boksidans mörka källarvåning och sedan återvända igen. Det kan delvis ursäktas av det faktum att man i fotnoterna mestadels stöter på referenser till böcker som, om de överhuvudtaget existerar, ändå inte är tillgängliga, eftersom de vanligtvis förvaras i bergets inre, och dessutom brukar allsköns bråte från boken sopas ner i utrymmet för fotnoter, däribland även giftiga ord som kan förorsaka smärtsamma inflammationer i huvudet. Inte desto mindre skulle våra läsare vara för lata för att avvika från sin väg, även om de visste att de i fotnoten skulle kunna hitta en anvisning om hur de själva kan göra de vises sten med hjälp av det som de har hemma i sina kök. Jag har inte riktigt klart för mig vart de så envist skyndar; de tycks inte inse att de aldrig kan hinna ifatt det som de andfått jagar i boken, eftersom de hela tiden springer förbi det. Det verkliga budskapet i en bok kan endast den stöta på som långsamt släntrar utmed raderna som längs en havsstrand och lyssnar på språkets tysta vågsvall. Slöfocken hinner före den snabbaste löparen.

…

Översättningen av Skalbaggen är gjord av Lova Meister och det är förlaget Tranan som givit ut antologin.

Jag vill visa något vackert och hemlighetsfullt för er, ett litet prosastycke av Imants Ziedonis, som jag hittat i Lettland diktar – ord och steg. Jag präntar ner texten ord för ord här.

Det är mycket tidigt. Solen har ännu inte öppnat sina ögon. Mor har inte börjat gunga min vagga. Far har ännu inte gått ut att se till hästarna. Bakom dörren sover skor, trösklar och gångvägar.

I springorna mellan golvbräderna sover ännu gårdagen. En suck slumrar i diskhandduken, och en svordom glöder i den öppna spisens aska. Men kvällssömnen övergår i morgonsömn, och mössan på bordet vaknar. Mössan vaknar samtidigt med tupparna. Det är mycket tidigt. Jag känner att mössorna på hyllan hälsar mig, och jag måste gå.

Jag finns ännu inte. Jag har aldrig tagit ett steg, aldrig snuddat vid handtagen, inte sjungit i morgondaggen. Jag har inte ens sett solen. Man sa mig att hon stiger upp tidigt på morgnarna, mellan den tredje och fjärde gången tuppen gal, eller någon annan gång, kanske har jag missuppfattat det hela, men ögonblicket är nära, ty männen har slutat snarka och gardinerna rodnar.

Jag kliver över min första tröskel, från något outgrundligt och icke-existerande över tröskeln i morgondimman – det är min barndom.

Solen finns ännu ingenstans, det är mycket kyligt, och vägen leder in i dimman. Det första jag ser i den vita dimman är en brunn. Den första vägen leder således från tröskeln till brunnen. Det skall jag minnas: rönnen till vänster och linden till höger, vägen är fast, upptrampad, grönt gräs längs kanterna, och ingen annan väg finns ännu. Det skall jag komma ihåg.

I brunnen finns vatten. Jag lutar mig över karet, någonstans i djupet glimrar vattnet. Jag ropar: ”A!” Jag får ett sjungande svar – röster kommer tillbaka som från en kör. Över brunneskaret en underlig vagga. En hink gungar. Vem tar upp vatten med den om det inte finns någon människa här? Vem behöver detta vatten där i djupet?

Och då öppnas dörren, mor kommer ut och säger: – Snart skall solen gå upp.

Och snart skall du vara min son.

Imants Ziedonis (foto: Udis Briedis)

Översättningen från lettiskan är Juris Kronbergs’ och förlaget är Tranan.

…

För några år sedan översatte jag via tyskan en annan text av Ziedonis här.

PS I Salongen finns nu en ny översättarintervju.

Så småningom kommer jag att lämna bokmässan bakom mig (dock inte de böcker jag fick med mig därifrån), men innan dess vill jag ta med er på ett besök i det lilla skånska bokförlaget perenns monter, en monter som delades med ett par andra förlag som Rámus, ellerströms och kalejdoskop – men det är perenn jag vill tala om nu. Det är ett enmansförlag som drivs av eldsjälen Per Nilson. Hans utgivning är i stort sett koncentrerad till centraleuropeisk litteratur med en judisk tråd i mitten. Per översätter själv från tyskan och tjeckiskan men då och då anlitar han också andra översättare. Här är en lista över hans lite äldre utgivning:

Liv med en stjärna: Jiří Weil

Gallerian: Karel Pecka

Hundens och kattens äventyr: Josef Čapek

Mendelssohn på taket: Jiří Weil

Drömmarnas kafé: Lenka Reinerová

Judiska anekdoter: Karel Poláček

Per Nilson i samtal med besökare:

Borcherttröjan:

Och här kan ni se de böcker han givit ut under de senaste två åren:

Längst till höger snarare anar än ser man De döende européerna av Karl-Markus Gauß. Den handlar om fem europeiska folkspillror. Jag har utifrån boken och lite eget vetande skrivit något om tre av dem här: Gottscheetyskarna i Slovenien , sefarderna i Sarajevo och arumänerna på Balkan.

Strax intill och mera synlig står Den lilla flickan i Vintervelodromen av Annette Muller. Jag klipper in början av en text jag skrivit om boken för Finsk Tidskrift:

1929 lämnar det unga judiska paret Muller Galizien i östra Polen besjälade av förhoppningen om ett bättre liv någon annanstans. De reser till Paris och slår sig ner vid Rue de l’Avenir (Framtidens gata), där de inom kort börjar driva en syateljé i lägenheten. Inom några år har de fyra barn, tre pojkar och en flicka. Föräldrarna arbetar hårt och ljudet från symaskinerna bildar en surrande ljudkuliss till den första barndomen för Annette och hennes bröder. Själva är de fulla av upptåg och ljudnivån i lägenheten får M.L., grannen under, att reagera med polisanmälan, men de låter sig inte plattas till:

Men M.L. var förbittrad. Han fick oss att hoppa högt genom att banka i taket. Min mor beslutade sig för att ta i med hårdhandskarna. I ett helt dygn markerade hon för grannen varje timslag genom att hämdlystet och hårt dunka sopkvasten i golvet. Två slag för klockan två, åtta slag för klockan åtta och så vidare, halvtimmarna markerades med ett något mildare dunkande. Efter detta slutade vår grinige granne att beklaga sig.

Bredvid Mullers bok står Utanför dörren – fjorton prosastycken och ett drama av Wolfgang Borchert. Jag väljer att sätta in länkar till två av de kortaste berättelserna här, en till Brödet och en till Köksklockan så som de såg ut medan jag höll på med översättningsarbetet.

Längst till vänster har vi den senast utgivna boken Hundätarna i Svinia av Karl-Markus Gauß i Per Nilsons översättning. I den här boken av Gauß går resan genom Slovakien och vi hamnar till sist i en av landets östligaste utkanter hos den mest föraktade zigenska minoriteten där – degesi, hundätarna. Som ”utomstående” tänker vi oss väl ofta zigenare som en enhetlig folkgrupp och vi vill gärna tro att en del av problemen löses genom att vi – simsalabim – använder ordet ”romer” i stället för ordet ”zigenare”. I Gauß’ bok får vi stifta bekantskap med de tre zigenska kasterna ”roma”, som står högst (”roma” betyder ”människa”), ”ciganik”, som befinner sig i mitten och kasten ”degesi”, som är underst och som betraktas som oren av de andra båda. Bokens senare del handlar om orten Svinia, vars ena utkant är befolkad av degesi som lever i obeskrivligt armod:

Någon gång för kanske femtio år sedan glömdes romabyn Svinia bort av världen. Var och en som hade kraft nog att bryta sig ur apatin som lade sig över bosättningen, hade försvunnit, människor med en speciell begåvning för hantverk eller musik, människor som någonstans hade släktingar som de kunde stanna till hos; de som blev kvar sjönk ner i ett slags sömn, och deras ort rutschade allt längre ur tiden som omgav den, ur tiden som tickade där ute i världen och därvid förändrade den.

Det pågår nu hjälpprojekt där i Svinia, men ännu återstår nästan hela vägen till ett värdigt liv för dessa människor.

…

För den som vill titta närmare: perenns hemsida