Michal Ajvaz: Skalbaggen

p1060031Den första novellen i antologin Tjeckien berättar: I sammetens spår är skriven av Michal Ajvaz (född 1949 i Prag). Den heter Skalbaggen och är hämtad ur novellsamlingen Návrat starého varana (Den gamle varanens återkomst). I förordet beskrivs Ajvaz’ stil som en där gränserna mellan fantasi och verklighet suddas ut och han jämförs med författare som Gustav Meyrink och Jorge Luis Borges.

Jag ska nu inte berätta sönder innehållet i den här fascinerande och gåtfulla lilla novellen, men något om skalbaggen vill jag ändå säga. Han täcker nämligen över ett litet textavsnitt – i en fotnot i en bok om kaninhållning – som berättar om ingången till den hemliga tunneln som leder till Malakitpalatset på stranden av den underjordiska floden! Detta i sig räcker för att trollbinda mig. Men jag säger inget om förloppet här. I stället vill jag, för att visa hur Ajvaz skriver, citera ett litet grubbleri över läsande, läshastigheter och över fotnoter och läsares hantering av sådana:

Ingen läser fotnoter; alla har bråttom att komma till slutet av boken, som om de fick betalt per läst meter. Folk lär sig läsa ännu snabbare med hjälp av särskilda metoder och skulle allra helst vilja få bokens innehåll injicerat direkt i huvudet i form av något slags koncentrat, så att de inte alls behövde slösa tid på att läsa. Ingen vill stanna upp på vägen, stiga ner i boksidans mörka källarvåning och sedan återvända igen. Det kan delvis ursäktas av det faktum att man i fotnoterna mestadels stöter på referenser till böcker som, om de överhuvudtaget existerar, ändå inte är tillgängliga, eftersom de vanligtvis förvaras i bergets inre, och dessutom brukar allsköns bråte från boken sopas ner i utrymmet för fotnoter, däribland även giftiga ord som kan förorsaka smärtsamma inflammationer i huvudet. Inte desto mindre skulle våra läsare vara för lata för att avvika från sin väg, även om de visste att de i fotnoten skulle kunna hitta en anvisning om hur de själva kan göra de vises sten med hjälp av det som de har hemma i sina kök. Jag har inte riktigt klart för mig vart de så envist skyndar; de tycks inte inse att de aldrig kan hinna ifatt det som de andfått jagar i boken, eftersom de hela tiden springer förbi det. Det verkliga budskapet i en bok kan endast den stöta på som långsamt släntrar utmed raderna som längs en havsstrand och lyssnar på språkets tysta vågsvall. Slöfocken hinner före den snabbaste löparen.

Översättningen av Skalbaggen är gjord av Lova Meister och det är förlaget Tranan som givit ut antologin.

6 kommentarer till “Michal Ajvaz: Skalbaggen”

  1. Det där var intressant. Min uppfattning är den rakt motsatta. Jag gillar fotnoter, de kan ge viktiga upplysningar eller fungera som en krydda med litet förnumstiga kommentarer eller bisaker till själva handlingen. I de få seriösa skrifter jag själv bidragit med finns massvis med fotnoter och då inte bara källhänvisningar utan oftast saker jag kommit att tänka på medan jag skriver eller litet utsvävningar som inte passar i i huvudtexten. En nypa humor i ett annars allvarligt sammanhang passar också här.

    Jag läste för några år sedan en bok om svensk utrikespolitik under andra världskriget och den var späckad med intressanta och ofta roliga fotnoter. Jag skrev ett särskilt blogginlägg just om detta.

    Jag har just läst en sociologisk undersökning om hur minnen från nazitiden i Tyskland traderas ner genom famljegenerationerna. Där finns ofta spännande fotnoter men de sitter längst bak i boken och det är oerhört irriterande att bläddra fram och tillbaka. Det blir så att jag översiktligt kollar noterna först och sedan tänker att ”jaha not 84 måste jag läsa ordentligt nu gäller det att komma ihåg det när jag kommer fram till det märket det senaste var nr 68 dom däremellan kan jag hoppa över”. Nej noterna skall finnas på varje sida. Det förhöjer både nöjet och nyttan av läsningen.

    Sen bromsar det upp läsningen litet och det är bara nyttigt.

    Jag tror det gäller skönlitteratur också fast där kan man ju osökt väva in oväsentligheterna i själva huvudtexten….

  2. Ajvaz verkar ju också genom sin text slå ett slag för fotnoten. Och att du, Bengt, gillar fotnoter har jag allt haft på känn. Själv försöker jag använda dem med måtta, eftersom jag, precis som skalbaggstexten säger, har en känsla av att de kan störa åtminstone en del människors läsning. Och hur är det när jag läser? Ja, jag brukar nog helt flitigt läsa dem, fast ibland går de där små hindersiffrorna mig på nerverna.

    Alldeles bortsett från det här med fotnoterna, så tycker jag att Ajvaz är en lockande författare. Undrar om det finns något mer av honom på svenska…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *