En prosadikt av Imants Ziedonis

Jag vill visa något vackert och hemlighetsfullt för er, ett litet prosastycke av Imants Ziedonis, som jag hittat i Lettland diktar – ord och steg. Jag präntar ner texten ord för ord här.

p1060028

Det är mycket tidigt. Solen har ännu inte öppnat sina ögon. Mor har inte börjat gunga min vagga. Far har ännu inte gått ut att se till hästarna. Bakom dörren sover skor, trösklar och gångvägar.

I springorna mellan golvbräderna sover ännu gårdagen. En suck slumrar i diskhandduken, och en svordom glöder i den öppna spisens aska. Men kvällssömnen övergår i morgonsömn, och mössan på bordet vaknar. Mössan vaknar samtidigt med tupparna. Det är mycket tidigt. Jag känner att mössorna på hyllan hälsar mig, och jag måste gå.

Jag finns ännu inte. Jag har aldrig tagit ett steg, aldrig snuddat vid handtagen, inte sjungit i morgondaggen. Jag har inte ens sett solen. Man sa mig att hon stiger upp tidigt på morgnarna, mellan den tredje och fjärde gången tuppen gal, eller någon annan gång, kanske har jag missuppfattat det hela, men ögonblicket är nära, ty männen har slutat snarka och gardinerna rodnar.

Jag kliver över min första tröskel, från något outgrundligt och icke-existerande över tröskeln i morgondimman – det är min barndom.

Solen finns ännu ingenstans, det är mycket kyligt, och vägen leder in i dimman. Det första jag ser i den vita dimman är en brunn. Den första vägen leder således från tröskeln till brunnen. Det skall jag minnas: rönnen till vänster och linden till höger, vägen är fast, upptrampad, grönt gräs längs kanterna, och ingen annan väg finns ännu. Det skall jag komma ihåg.

I brunnen finns vatten. Jag lutar mig över karet, någonstans i djupet glimrar vattnet. Jag ropar: ”A!” Jag får ett sjungande svar – röster kommer tillbaka som från en kör. Över brunneskaret en underlig vagga. En hink gungar. Vem tar upp vatten med den om det inte finns någon människa här? Vem behöver detta vatten där i djupet?

Och då öppnas dörren, mor kommer ut och säger: – Snart skall solen gå upp.

Och snart skall du vara min son.

pict6608
Imants Ziedonis (foto: Udis Briedis)

Översättningen från lettiskan är Juris Kronbergs’ och förlaget är Tranan.

För några år sedan översatte jag via tyskan en annan text av Ziedonis här.

PS I Salongen finns nu en ny översättarintervju.

2 tankar om “En prosadikt av Imants Ziedonis

  1. Hej!

    Fantastiskt att jag råkade läsa den här texten av Ziedonis just här och just nu! Jag är i Ventspils i Lettland , sitter och jobbar i författar-och översättarhuset här.
    Det är mors dag och jag tänker på mina två vuxna döttrar i Finland,nästa vecka träffar jag dem, inte i dag. Och jag tänker på sista raden i Imants Ziedonis text: ”Och snart skall du vara min son”. Jag läste det här för snart 25 år sedan, på väg att för första gången träffa min blivande man på tu man hand. Jag åkte tåg och läste Imants Ziedonis i en utgåva av Fripress förlag. För första gången visste jag,plötsligt, att jag ville ha barn.Jag var mycket förälskad,men visste givetvis inget om hur livet skulle gestalta sig. Tre år senare föddes vår första dotter, sen två och ett halvt år senare våra andra dotter. Tack Bodil, nu ska jag läsa litet mera Ziedonis igen. Han dog ju i slutet av februari i år,en poet som var både förstådd och älskad.Folk hade kommit i stora horder till hans begravning. Den tredje maj skulle han ha fyllt 80 år.

  2. Tack Gungerd,
    för din vackra text och för den här fina påminnelsen. Jag läste om Ziedonis’ lilla text nu och såg att den har all sin lyskraft kvar, ja, kanske har den blivit ännu starkare för mig sedan jag läste den sist. Jag visste inte att han är död.

    Översätter du från lettiska?

Kommentera