![Borchert](/wp-content/Borchert.jpg @alignleft)Nyss gjorde jag en märklig upptäckt – undrar om det verkligen stämmer – Wolfgang Borcherts texter är inte översatta till svenska (detta enligt någon form av informationsavdelning på KB). Borchert dog vid 26 års ålder, inte i andra världskriget men väl av det (1947). Han hann inte skriva så mycket, men hans texter hör till världens främsta pacifistiska dokument. Ni kan läsa mer om honom här.
Jag har nu i all hast valt att översätta ”Das Brot”, en mycket kort berättelse om hunger. Översättningen behöver nog en slipning till – kanske vill någon läsare hjälpa till…
Brödet
Plötsligt vaknade hon. Klockan var halv tre. Hon funderade på varför hon vaknat. Jaha! I köket hade någon stött emot en stol. Hon lyssnade inåt köket. Det var tyst. Det var för tyst och när hon lät handen glida över sängen bredvid, märkte hon att den var tom. Det var det som hade gjort att det var så alldeles särskilt tyst, hans andetag hördes inte. Hon steg upp och trevade sig genom den mörka lägenheten mot köket. I köket möttes de. Klockan var halv tre. Hon såg något vitt stå vid köksskåpet. Hon tände. De stod mitt emot varandra i nattkläder. På natten. Klockan halv tre. I köket.
På köksbordet stod brödfatet. Hon såg att han hade skurit upp bröd åt sig. Kniven låg ännu bredvid fatet. Och på duken låg det smulor. När de gick till sängs på kvällen, skakade hon alltid av bordsduken. Varje kväll. Men nu låg det smulor på duken. Och kniven låg där. Hon kände hur kylan från golvplattorna långsamt kröp upp i henne. Och hon tittade från fatet.
”Jag tänkte att det var något här”, sade han och såg sig omkring i köket.
”Jag hörde också något”, svarade hon och tänkte att han såg rätt gammal ut så där i nattskjorta på natten. Lika gammal som han var. Sextiotre. På dagen såg han yngre ut ibland. Hon ser rätt gammal ut, tänkte han, i nattlinne ser hon ganska gammal ut. Men det beror kanske på håret. Det är det som med ens gör henne så gammal.
”Du borde ha tagit på dig skor. Barfota på stengolvet. Du kan bli förkyld.”
Hon såg inte på honom, eftersom hon inte stod ut med att han ljög. Att han ljög nu när de varit gifta i trettionio år.
”Jag tänkte att det var något här”, sade han en gång till och tittade planlöst från ett hörn till ett annat, ”jag hörde något här. Då tänkte jag att det var något här.”
”Jag hörde också något. Men det var nog inget.” Hon tog bort fatet från bordet och borstade smulorna från duken.
”Nej, det var nog inget”, upprepade han osäkert.
Hon försökte hjälpa honom. ”Det var nog något där ute. Kom och lägg dig nu. Du blir bara förkyld här. På det kalla golvet.”
Han såg mot fönstret. ”Ja, det måste ha varit något där ute. Jag tänkte att det var något här.”
Hon lyfte handen mot ljusknappen. Jag måste släcka nu, annars tittar jag bara efter fatet, tänkte hon. Jag får inte titta efter fatet. ”Kom nu”, sade hon och släckte, ”det var nog något där ute. Takrännan slår alltid mot väggen när det blåser. Det var säkert takrännan. När det blåser skramlar den alltid.”
De trevade sig genom den mörka korridoren till sovrummet. Deras bara fötter daskade mot golvet.
”Ja, det blåser”, sade han. ”Det har blåst hela natten.”
När de låg i sängen sade hon: ”Ja, det har blåst hela natten. Det var nog takrännan.”
”Ja, jag tänkte att det var något i köket. Det var väl takrännan.” Han sade det som om han redan var på väg att somna.
Men hon märkte, hur oäkta hans röst lät när han ljög. ”Det är kallt”, sade hon och gäspade, ”jag kryper ner under täcket. God natt.”
”Natt”, svarade han och fortsatte: ”ja, det är rätt kallt.”
Sedan blev det tyst. Efter en stund hörde hon att han tuggade tyst och försiktigt. Hon andades avsiktligt djupt och jämnt, så att han inte skulle märka att hon fortfarande var vaken. Men hans tuggande var så regelbundet att hon så småningom somnade av det.
När han kom hem nästa kväll, lade hon fyra brödskivor på hans tallrik. Annars hade han bara fått tre.
”Du kan gärna äta fyra”, sade hon och gick ifrån lampskenet. ”Jag tål inte riktigt det här brödet. Du kan äta en skiva till. Jag tål det inte riktigt.”
Hon såg att han böjde sig djupt ner över tallriken. Han tittade inte upp. I det ögonblicket tyckte hon synd om honom.
”Du kan inte bara äta två skivor” sade han med blicken mot tallriken.
”Jo. På kvällen kan jag inte äta så mycket bröd. Ät du. Ät.”
Först efter en stund satte hon sig under lampan igen.
Bodil: Om det är okej för dig, använder jag gärna den här texten i din översättning på min kurs i skrivande: ”Litterär gestaltning”. Berättelsen är ett skinande klart exempel på gestaltning.
Marita: Väldigt gärna förstås. Och ser du någon ful eller halvdan formulering så förbättra den gärna.
Bodil: Vad kul att du tog dig an Borchert. Är det verkligen så att han inte finns i svensk översättning? Det är ju mycket konstigt. Tyvärr är ju min tyska rätt så rostig, trots att jag läser en bok/tidning/webbsida lite då och då.
Annika: ”I hemlighet” väntar jag på att någon ska dyka upp här och säga att jag har fel, att Borchert visst är översatt till svenska.
Jag har själv förgäves försökt att hitta WB översatt till svenska men inte lyckats – det gläder mig dock att det också finns andra som uppenbarligen förstår att uppskatta hans texter, även i Sverige! Det är faktiskt inget annat än en smärre skandal att inte ens hans ”Hundeblume” eller ”Draussen von der Tür” verkar finnas i svensk översättning. Jag arbetar själv på några översättningar – om än sporadiskt – som jag tänkt att lufta på min pinfärska blogg, men det dröjer nog en aning. Om inte annat borde man försöka skapa ett större intresse för en professionell översättning till svenska, texterna används ju som bekant flitigt i skolundervisningen i Tyskland – varför inte då i Sverige?
Och herregud, ”vor der Tür” ska det ju vara, bevare mig väl
Hej Markus!
Kanske skulle vi försöka driva den här saken. Jag skulle gärna själv göra en översättning av Borcherts verk, bara någon förläggare visade intresse. Och visst är Borcherts texter angelägna och även konstnärligt intressanta än idag – även för en svensk publik, som ju tyvärr kan mindre och mindre tyska.
Det tycker jag låter som en utmärkt idé!
Tematiskt finns det mkt som skulle kunna intressera samtida läsare, men även, som du säger, konstnärliga aspekter. Frågan är bara hur man rent praktiskt skulle gå till väga. Finns det överhuvudtaget förlag som intresserar sig för utgivning av tysk litteratur på svenska? Åt andra hållet är det ju big business, Mankell och Nesser säljer som smör i Tyskland…
Hej Markus!
Det här med det ojämna kulturflödet mellan Sverige och Tyskland är ju egentligen ett av mina viktigaste tema här i bloggen. Vad kan man göra för att ändra på saken? Jag har gjort ett antal försök med ett par förlag med förslag på att översätta nutida författare som exempelvis Irina Liebmann, men hittills har jag inte fått napp.
Eftersom du också är intresserad av Borchert, så funderar jag nu på om det skulle vara möjligt att genomföra projektet tillsammans – jag vet inte hur mycket tid du har. Själv sitter jag väldigt trångt den närmaste månaden, men längre fram kanske. Vi skulle ju kunna göra så att vi börjar med att översätta ett par Kurzgeschichten var och sedan ger kritik på varandras alster. Jag vet inte om det här är en bra idé – det kan hända att detta bara skulle föra till slöseri med tid och energi, men det kan också vara bra. Och under tiden får vi jaga förlag – kanske något åt utbildningshållet, eftersom jag tror att texterna skulle kunna ha mycket att ge unga människor.
Du kan väl fundera lite på det här. Jag vet inte hur realistiskt det är, men helt i det blå är det absolut inte.
Vad glad jag blev att delar var översatt till svenska. En del av hans bok ”Draussen vor der Tür” LESEMUCHBESCHICHTEN har jag hemma men skulle bli glad om den finns i svenka.
Glad om information.
Hälsningar
Barbro Källman
Hej Barbro,
här i min blogg finns det ytterligare tre berättelser av Borchert i min översättning: ”Die drei dunklen Könige”, ”Die Küchenuhr” och ”Nachts schlafen die Ratten doch”. Ytterligare någon har jag här hemma.
Om du är intresserad kan vi mailas vid om detaljerna. Du kan nå mig via kontaktformuläret på ”Yrkessidor”.
Hej, Bodil!
Har inte tittat i din blog förrän nu. Den aktuella anledningen var att Hille Breuer frågade mig angående dinverksamhet, som jag inte kunde besvara. IW.B Brödet såg jag, att Du skrivit ”Han såg, att han böjde sig djupt ner över tallriken.”
Ursäkta, att jag påpekar det i din mycket intressanta och läsvärda blog, som jag hittills försummat. Men det finns så mycket att göra. Tack för Din 75-årsuppvaktning. Kram från moster. Har förmedlat Din blogadress till Hille. Fick jag det?
Hej Ursula,
tack för påpekandet, fast det är redan ändrat till ”hon” i mitt riktiga manuskript – här i bloggen ska jag ändra det nu. Visst fick du ge min bloggadress till Hille. Väldigt gärna.
kram Bodil