Kategori: Utbildning/forskning

Igår läste jag en intressant understeckare i SvD skriven av Stig Strömholm. Den handlar om Hans-Albrecht Kochs bok om det europeiska universitetets historia, ”Die Universität. Geschichte einer europäischen Institution”. Jag vill nu göra några nedslag i denna artikel, inte så mycket i form av egna kommentarer som i form av citat direkt ur texten:

Strömholm börjar med att tala lite allmänt om universitetshistoria och om hur böcker i detta ämne ofta är utformade. Han talar om vad som brukar finnas och om vad som är ovanligt och länkar sedan över till att säga att Kochs bok är ovanlig i den meningen att den trots sitt inte alltför stora omfång behandlar hela länders universitetshistoria:

Det är därför med tacksamma förväntningar som en allmänintresserad läsare mottar en till formatet hanterlig framställning med titeln Die Universität. Geschichte einer europäischen Institution, skriven av den tyske litteraturhistorikern Hans-Albrecht Koch (Wissenschaftliche Buchsgesellschaft, 318 s).

Strömholm blir emellertid något besviken när han finner att Koch inte gått igenom alla europeiska länders universitetshistoria lika grundligt. Tyngdpunkten ligger i den tyska och i någon mån i den italienska. Nå, efter att ha vädrat besvikelsen något, bestämmer sig Strömholm för att i Thorilds anda ”besinna att ingenting göres för sina fels skull utan för sitt värdes skull” och han fortsätter därför så här:

Läsaren av Kochs ”Die Universität” får sig till livs en trots det begränsade formatet grundlig skildring av det tyska och, låt vara mer översiktligt, det österrikiska universitetsväsendets utveckling från senmedeltiden till 2000-talets tidiga år. Det är inte illa, och det är högeligen nyttigt för en svensk läsare, ty det kan inte råda tvivel om att åtminstone intill andra världskriget det tyska universitetet var den intellektuella miljö som utövade det största och mest djupgående inflytandet inte bara på idéer och strömningar i den svenska akademiska världen utan också på svenskt högskoleväsen som organisation och struktur. Språkkunskapernas djupa förfall bland svenska studenter och universitetslärare hotar att ytterligare förvärra okunnigheten om denna urgamla och väsentliga intellektuella förbindelse. Att känna och förstå den tyska universitetshistorien är att begripa det egna landets utveckling i större omfattning än nutida svenska iakttagare i allmänhet föreställer sig.

Jag stannar naturligtvis upp vid meningen ”Språkkunskapernas djupa förfall bland svenska studenter och universitetslärare hotar att ytterligare förvärra okunnigheten om denna urgamla och väsentliga intellektuella förbindelse.” och instämmer. Och det förvånar säkert ingen som brukar komma hit.

Så kommer Strömholm in på det humboldtska universitetsidealet och sammanfattar det på ett elegant sätt, tycker jag. (Jag brukar ju för övrigt återkomma till detta ideal då och då i mina texter här eller på andra ställen, för att jag tycker att det fortfarande har mycket att förmedla till oss.)

Många faktorer medverkade till att 1800-talet blev – och nog ännu framstår som – det europeiska, inte minst det tyska, universitetets glansperiod. Det är vanligt, och alls inte obefogat, att tala om det humboldtska universitetsidealet, som åtminstone principiellt förverkligades i Berlinuniversitetet (1810) och som tidigt blev en förebild både för det tyska, nordeuropeiska och – inte minst viktigt – det nordamerikanska universitetsväsendet och som så småningom motvilligt anammades i Frankrike och spred sig till den övriga latinska världen. Namnet härleds från den preussiske reformatorn Wilhelm von Humboldt och idealet innebar att universitetet skulle vara en inrättning där aktiva vetenskapsmän gav mogna studenter en undervisning som inte innebar ren kunskapsförmedling utan redogjorde för lärarens uppfattning om sitt ämne och för hur han genom egen forskning nått fram till den. Det förtjänar bringas i erinran – Kochs bok ger här god hjälp – att Humboldts tänkande byggde på en omfattande diskussion och åtskilliga reformförsök under flera årtionden; det var således inte en plötslig ingivelse i nyhumanismens anda som förverkligades.

Mot slutet av artikeln kommer Strömholm med en passus om det slutande 1800-talets tyska skolväsendes betydelse för universitetens blomstring:

När 1848 års europeiska revolutionsrörelser ebbat ut i Tyskland och när Bismarck 20 år senare hade enat riket med blod och järn, var universitetsväsendet emellertid en i allt väsentligt lojal del av systemet. En lysande del, måste i rättvisans namn tilläggas, en förebild för Europa och Amerika i fråga om lärdom och vetenskaplig prestationsförmåga. Konkurrensen mellan furstestaterna i 1871 års tyska förbundsmonarki var viktig både för kvaliteten och för den betydande frihet som rådde. En avgörande förutsättning för universitetens blomstring, som författaren inte förefaller mig att betona tillräckligt, var skolväsendets utveckling: det meritokratiska 1800-talet skapade noga reglerade studiegångar, med avgångsbetyg som villkor för tillträde till nästa trappsteg. Till systemet hörde stränga kompetenskrav på växande lärarkårer på olika nivåer. Det var detta som gav de filosofiska fakulteternas studenter goda utkomstmöjligheter och ställningar och som därmed säkrade en god och bred rekrytering till både de humanistiska och de naturvetenskapliga universitetsämnena.

För den som vill läsa hela texten utan att promenera bredvid mig och hoppa mellan de stycken jag särskilt fäste mig vid finns en länk till den här.

Jag har nu kommit till det sista kapitlet i Inger Enkvists bok ”Spanska tänkare under 1900-talet – en introduktion” och jag vill nu våga mig på en första lite allmän kommentar till dess uppbyggnad och en liten smula om innehållet.

Boken behandlar fem spanska tänkare från lite olika delar av det förra århundradet. Urvalet av dessa har bland annat skett på följande sätt: ”Ett kritierium har varit en önskan att komplettera läroböcker i litteraturhistoria i första hand och i spansk politisk historia i andra hand. Namnen har valts därför att de ofta omnämns som filosofer eller tänkare i läroböcker utan att läroboksförfattarna närmare går in på deras verk.” Vidare skriver Enkvist så här om urvalet: ”Jag har valt de namn som jag har sett omnämnda om och om igen. Urvalskriteriet har inte varit att jag speciellt sympatiserar med tänkarna i fråga utan handlar om deras synlighet i läroböcker och offentlig debatt.”

Annat som deklareras i inledningskapitlet är att ”avsikten är att ge en sammanfattande och samtidigt konkret bild av spanskt tänkande under 1900-talet” och att ordet ”introduktion” i titeln vill understryka att texten är avsedd för icke-specialister. Man skulle kunna säga att det är en populärvetenskaplig bok i ordets bästa mening. Otypiskt för detta populärvetenskapliga är möjligen den drygt sex sidor långa bibliografin och den relativt omfattande notapparaten.

Vilka fem tänkare har då Enkvist valt ut? De två första (och äldsta) är de båda giganterna Miguel de Unamuno och José Ortega y Gasset. Dessa är i mycket varandras motsatser och man skulle kunna säga att Enkvist placerar in de övriga tre – María Zambrano, Eugenio Trías och Fernando Savater – i det koordinatsystem som dessa två tillsammans bygger upp.

Man skulle också kunna hävda att Enkvist i den här boken spänner en tråd mellan rationalism och irrationalism. Vid den rationella polen hittar vi Ortega och vid den irrationella Unamuno. Zambrano befinner sig mycket nära Unamuno och Trìas ett litet stycke därifrån medan Savater befinner sig nära Ortega.

Boken innehåller ett längre kapitel om var och av de här fem tänkarna och dessutom ett kapitel där Enkvist jämför Ortega och Unamuno. I nästsista kapitlet av boken finns dessutom ett avsnitt där alla fem tänkare jämförs vad gäller förhållandet till estetik, etik, religion och politik. I slutkapitlet försöker Enkvist urskilja vilka de nya spanska tänkarna kan vara.

De fem tänkarnas utvecklingsgång tecknas mot bakgrunden av de svåra förutsättningar för ett fritt idéskapande som det spanska inbördeskriget och Francotiden utgjorde.

Jag kan tillägga att det inte är svårt att av bokens text utläsa hos vilka av dessa tänkare som Enkvist har sina sympatier. Det är hos de två som hyllar förnuft och klarhet, Ortega och Savater. Dessutom sympatiserar Enkvist tveklöst med dessa bådas optimism och tro på människans utvecklingsbarhet.

För en tid sedan visade jag den här affischen som jag funnit uppklistrad här och där på väggar och dörrar på en västsvensk lärarhögskola:

På bilden framställdes utan ett spår av ironi lärarstudenten som en rolig och busig baby och man förväntades gå med i studentföreningen för att man identifierade sig med denna lilla sprattlande blöjklädda krabat. Nu har det gått något år och jag tror att de svenska lärarhögskolorna rört sig åtminstone ett litet stycke från denna absoluta nollpunkt. Den här affischen är nog faktiskt omöjlig idag och finns det någon högskola där den fortfarande passar, så beror detta förmodligen på att just den högskolan hör till den grupp som inom kort kommer att fråntas rättigheten att utexaminera lärare.

Härom dagen fick jag en länk till en intressant artikel av en god vän. Den handlar om hjärnforskaren Martin Ingvar. I artikeln får vi se hans forskning i ett samhällsperspektiv. På några ställen berörs också skolfrågor. Det är främst två saker som Martin Ingvar med utgångspunkt från sina forskningsreslutat vänder sig emot i dagens svenska skola:

Den mest systematiska dumhet han för tillfället känner till är skolans hantering av läsförståelse. Tätt inpå kommer utformningen av betygssystemet.

Beträffande läsinlärning och läsförståelse säger han bland annat följande:

All forskning visar entydigt att det är avgörande för hur det ska gå för en i livet om man kan läsa och skriva och har ett bra språk. Det är nyckeln till all annan kunskap. Samtidigt har Sverige som enda land i västvärlden tagit bort läsmetodik från lärarutbildningarna.

Hjärntekniskt ligger det till så här: Att läsa och skriva är en färdighet som måste tränas upp. En hjärna som tränas i att läsa får efterhand en automatisk färdighet i detta.

Därmed behöver inte tänkandet och minnet belastas med själva läsningen. Först då kan hjärnan ägna sig åt att också förstå en text. Lära sig. Och tänka själv.

I och med att man inte tar hänsyn till detta har man skapat en skola som ensidigt diskriminerar barn som kommer från icke-läsande hem. Och det är oacceptabelt.

Via olika forskningsprojekt har Martin Ingvar funnit en gräns för när en elev får problem med skolan i övrigt. Den som kan läsa fyra–fem ord eller fler utan att staka sig klarar sig.

Vi fann att de som misslyckas i åttan–nian var svaga redan i tvåan och i sexan. Det finns ett direkt samband. I dag är runt femton procent där.

Men vi har också visat att med riktade insatser kan man komma ner till tre procent eftersläntrare. Då är det bara de mest hårdnackade dyslektikerna kvar.

Läsförmågans betydelse har Martin Ingvar och medforskare bland annat dokumenterat med undersökningar av en grupp analfabeter, kvinnor i ett samhälle i Portugal. Där är det tradition att den äldsta dottern inte lär sig läsa utan i stället ägnar livet åt hushållet.

Tester och försök med magnetröntgenkameror visade att analfabeters hjärnor är påtagligt sämre än andras på förståelse, abstrakt tänkande och bildtolkning. Dessutom har de sämre minne.

När det gäller betygen och tidpunkten för de första betygen kan vi läsa det här:

Martin Ingvar fördömer också betygssystemet på hjärnvetenskapliga grunder. Barnen behöver en fungerande återkoppling för att pedagogiken ska fungera.

Dels är förstås lärarens roll viktig. Eleven måste ha en känsla av att det betyder något för läraren om eleven lyckas med något, ett slags socialt kontrakt lärare-elev.

Men också betyg spelar roll – om de kommer tidigt. Betyg först i åttan, som i dag, ger ingen stimulans, snarare en negativ press eftersom det inte varit ett naturligt inslag från tidiga år.

Mäts inlärningssvårigheterna först i åttan har tåget redan gått. Att inte mäta och belöna är med Martin Ingvars ord en ”välvillighetens tyranni” som cementerar elevernas klassbakgrund.

Själv är hjärnprofessorn son till – en hjärnprofessor. Pappan David Ingvar var en av de akademiska Lundaprofilerna, rikskänd bland annat genom tv-programmet ”Fråga Lund”.

Naturligtvis hade jag inte varit där jag är i dag om jag inte haft den bakgrunden. Men mer beroende på inställningen och attityden i mitt barndomshem än pappas jobb.

Här finns hela artikeln.

Dagens text är bara för er som är särskilt intresserade av skolfrågan. Den är mycket lång och allt utom den här inledningen är ett citat av utbildningsminister Jan Björklunds tal vid Lärarnas Riksförbunds kongress den 23 maj i Stockholm. Det är alltså ett anförande som är riktat till en yrkesgrupp och inte till allmänheten. Varför har jag valt att sätta in den här texten då? Jag tycker att innehållet i Björklunds anförande på ett för sådana här sammanhang ovanligt sätt är kunnigt, tänkvärt och konkret och jag kan ställa mig bakom det allra mesta av vad han säger här, inte allt, men det allra mesta. En sak som jag inte är helt med på är det han säger om att bara lärarutbildade ska få sätta betyg: ”Jag menar att vi inte är rimligt att betyg i skolan sätts av personer utan lärarutbildning. Det är ett problem att betygssättningen i svenska skolor inte är likvärdig. I den nya skollagen kommer det att krävas, av både friskolor och kommuner, att endast behöriga lärare får sätta betyg.” Det som är problematiskt, tycker jag, är att det finns många som är formellt behöriga, men som eftersom de genomgått den nuvarande undermåliga lärarutbildingen är illa rustade för uppgiften. Å andra sidan finns det andra som inte är formellt behöriga som mycket väl klarar den här uppgiften. Till dess vi har rustat upp lärarutbildningen och rättat till bristerna hos dem som genomgått den nuvarande, behövs det någon form av övergångsbestämmelser. Men nu till talet:

De ungdomar som nu går i gymnasiet är den första generation på över 100 år i Sverige som
kommer att kunna färre främmande språk än sina föräldrar. Det är något mycket märkligt med
detta. Världen globaliseras, Sverige europeiseras men våra gymnasieungdomar väljer att
läsa färre och färre främmande språk. Valfriheten och det stora friutrymmet för skolorna
har lett till att en flora av nya valbara ämnen har brett ut sig i gymnasiet. Många av dem
har en ren hobbykaraktär. Kursen "festfixarna" med drinkblandning som huvudingrediens gav
50 poäng på gymnasiet i Uddevalla för ett tag sedan, vilket är lika mycket i betygspoäng
inför universitetet som ämnet religionskunskap. Friskolor och kommunala gymnasier har
försökt övertrumfa varandra om hippa och coola erbjudanden. Man lockar med resor, gratis
datorer och specialutformade utbildningar, ofta med låga krav.

När skolideologerna i kommunförbundet för några år sedan skulle formulera visionerna för
framtidens skola haglade rubrikerna om att skolan ska vara lustfylld. Det borde till
exempel inte heta lärare längre, eftersom det då låter som att lärarna har något att lära
ut. I en modern demokratisk skola menade man att lärare och elever i stället skulle lära
av varandra. I en särskild formulering underströk man särskilt hur skolorna i framtiden
borde arbeta; man skrev att i framtidens skola skall "undervisning undvikas helt".

Men att lära sig kunskaper kräver ansträngning. Allt är inte alltid jättekul, men det
måste ibland göras ändå. Det är naturligtvis inte fel – tvärtom – om eleverna upplever
undervisningen som lustfylld. Men det kan ju inte vara ett krav att det bara får förekomma
roliga moment i skolan. Nu ska jag göra ett för svensk skoldebatt kontroversiellt
uttalande: Skolans uppgift är undervisning – inte underhållning!

Tyvärr, alla ni som arbetar i gymnasiet eller högstadiet, nu ska jag säga något tråkigt
för er. Skolsystemets i särklass viktigaste del är lågstadiet. Lågstadiet hade en mycket
tydlig uppgift; att lära barnen läsa, skriva och räkna. Det fanns en särskild yrkesgrupp
med stor yrkesstolthet genomförde denna uppgift, nämligen lågstadielärarna. För de elever
som behövde mycket extra hjälp, så fanns det särskilda speciallärare. Men så fick Sverige
för sig att detta var gammaldags och borde reformeras. Man borde ha en röd tråd genom alla
åren och inte särskilda kategorier lärare. Så fick vi grundskolläraren som skulle kunna
undervisa alla årskurser i skolan. Ytligt kunnig på mycket, inte proffs på något. Och
visst var det väl fel, tyckte man, att ha särskilda speciallärare. Då kunde ju vissa barn
känna sig utpekade som mindre begåvade. Vips så avskaffades både lågstadielärarna och
speciallärarna i lärarreformerna 1985 och 2001.

Svensk skoldebatt handlar mycket om problemen på högstadiet och gymnasiet. Men många av problemen längre upp i skolan skulle undvikas om vi byggde bättre från början. Fem konkreta åtgärder beslutas i år och nästa år när det gäller de första åren i skolan. För
det första införs kunskapskrav för årskurs tre i svenska och matematik. För det andra
inför vi nationella prov i trean i svenska och matte, för att säkert upptäcka de elever
som inte nått målen. För det tredje skall vi återigen utbilda riktiga lågstadielärare med
fokus på baskunskaperna de tre första åren i skolan. För det fjärde ska vi utbilda
speciallärare som är direkt avsedda för lågstadiet. Det är där huvuddelen av
speciallärarna borde finnas, inte på gymnasiets individuella program. För det femte
skjuter staten till pengar i ett öronmärkt statsbidrag till lågstadiet, som kallas för
läsa-skriva-räkna-satsningen. Kort och gott; vi återupprättar det svenska lågstadiet.

Historiskt var de politiska partierna överens om skolpolitiken. Skolreformerna skulle
bidra till ökad jämlikhet. Arbetarklassens barn och allmogens barn skulle få gå i samma
sorts skolor med överklassens barn hade fått gå i. Det var skolor som skulle präglas av
höga bildningsideal och höga kunskapskrav. Flit, ambition och studiedisciplin skulle
prägla arbetet. Det skulle finnas tydliga incitament för förkovran, oavsett föräldrarnas
ekonomiska förhållanden och sociala ursprung. Den som var begåvad skulle få gå vidare,
även om han eller hon var född i ett fattigt hem. Brist på förväntningar hemifrån skulle
mötas med höga krav i skolan. Klassresan skulle uppmuntras.

Men med 68 års vänstervåg förändrades hela perspektivet. I strävan efter jämlikhet slog
den politiska pendeln över. I stället för att göra det möjligt för alla att arbeta sig
till en studentexamen skulle jämlikhet uppnås genom att studentexamen avskaffades. Betygen skulle tas bort, eftersom betygen synliggjorde att alla inte lärt sig lika mycket.
Synsättet begränsades inte till skolans område. Ständiga låglönesatsningar och
marginalskattehöjningar ledde till att studier till sist inte skulle löna sig. Samhället
blev så angeläget att undvika eliter att man systematiskt rensade ut incitamenten till
förkovran. Vad man inte förstod var att när man avskaffar formella meriteringssystem så
skapas det nya eliter, nämligen de som förstår de informella koderna eller de som anammar
det synsätt som är politiskt korrekt. Problemet för förespråkarna av den kravlösa
skolpolitiken är nu att den har lett till sjunkande resultat. Och den har alls inte
åstadkommit ökad jämlikhet och social utjämning, vilket förmodligen var visionen.

Nu inför vi nya läroplaner med tydliga kunskapskrav i årskurs tre, sex och nio och på
gymnasiets ämneskurser. Nationella prov kollar att kraven uppnåtts, och en statlig
skolinspektion ska i sin tur kolla att prov och betyg sätts på rätt grunder. Studentexamen
återinförs. Riktiga betyg kommer att införas från årskurs sex. Hur många skulle vilja att
den medicinska diagnosen före en operation utfördes av en obehörig läkare? Jag menar att
vi inte är rimligt att betyg i skolan sätts av personer utan lärarutbildning. Det är ett
problem att betygssättningen i svenska skolor inte är likvärdig. I den nya skollagen
kommer det att krävas, av både friskolor och kommuner, att endast behöriga lärare får
sätta betyg. På låg- och mellanstadiet blir det i stället för betyg, obligatoriskt med
skriftliga omdömen. Det är inte riktiga betyg, men de ska ange om eleven nått målen eller
inte. Exakt hur dessa utformas bestäms av varje skola, men de ska innehålla information om
hur det går för eleverna i de olika skolämnena.

Eftersom de skriftliga omdömena är omdiskuterade vill jag säga att jag tror att detta är
en viktig reform. Lärarna på låg- och mellanstadiet måste ordentligt tänka igenom samma
saker som en högstadie- och gymnasielärare måste tänka igenom vid betygssättning; nämligen hur varje elev ligger till i förhållande till målen i varje ämne. Det tvingar låg- och
mellanstadieskolor att sätta elevernas resultat på pränt och redovisa dessa för
föräldrarna. Men räcker det då inte med muntliga utvecklingssamtal, frågar någon. Måste vi
ha betyg och skriftliga omdömen? Utvecklingssamtal är bra, men inte tillräckliga. Vi har
väl alla deltagit i utvecklingssamtal i olika egenskaper; som anställda eller som chefer.
Den som ska säga något obehagligt, har en tendens att linda in detta. Den som skall lyssna
på något obehagligt har en tendens att lyssna med lite bomull i öronen. Det är därför som
riktiga betyg och skriftlig information om elevernas resultat är viktiga. De ger en tydlig
redovisning av hur eleven ligger till. De resultaten är en bra grund att stå på i
utvecklingssamtalet.

En skolelev tillfrågades i TV4 häromdagen om hon tyckte att det vore bra om politikerna
kom överens om skolpolitiken. Hennes svar sammanfattar även min hållning och var ungefär:
"Ja, om de kommer överens om något som är bra, så vore det bra. Men kommer de överens om något dåligt, så är det inte bra." Precis så är det ju. Hade inte några av oss brutit
enigheten i svensk utbildningspolitik för 10-12 år sedan och börjat agitera för en
omläggning, så hade dagens skolpolitiska reformer inte ägt rum. Det hade möjligen blivit
mer stabilt och mindre debatt, men hade det varit bättre? De båda lärarfacken, som
efterfrågar mer enighet från partierna, är själva inbördes mer oeniga än på länge. Inte
för att ni tycker oenighet är bra, men för att ni uppriktigt tror på olika idéer för
framtiden. Låt mig vara tydlig; jag är beredd att lyssna på alla kloka synpunkter från den
politiska oppositionen. Men jag inte beredd att kompromissa bort huvudinriktningen för den
nya svenska utbildningspolitiken. Jag tar ansvar för en skolpolitik för att lösa problemen
i svensk skola. Jag tänker inte genomföra en skolpolitik som är nästan likadan som den som
har skapat problemen.

I svensk utbildningspolitik har det under många årtionden odlats en märklig myt, nämligen
att de pedagogiska processerna skulle vara viktigare än ämneskunskapsresultaten. Denna myt har lett till att utrymmet för ämneskunskaper i lärarutbildningen har krympts och till att
utvärderingar av elevernas kunskapsresultat i form av betyg, prov och skriftliga omdömen
har minskat kraftigt till skillnad mot förr. Denna inställning har också inneburit att
ämneskonferenser under ledning av en huvudlärare, har ersatts med sammanträden i
arbetslaget. Fokus förskjuts då från ämneskunskaper till elevernas sociala utveckling. Min
bedömning är att denna skolideologiska förskjutning har varit mycket skadlig för
utvecklingen i svensk skola. Den har bidragit till de lägre resultat vi idag ser. Nu
skiftar vi fokus. Ämneskunskaper kommer återigen att bli viktigare i den nya
lärarutbildningen som planeras. Reglerna för behörighet ska gälla även att man undervisar
i rätt ämnen. Jag bestämmer ju inte över exakt vilka möten ni har på era skolor; men jag
skulle bli glad om vi får se fler ämneskonferenser och mindre av andra möten i framtiden.

”Jag var väldigt skoltrött, men här är jag alltid före sju på morgonen. Nästa vecka ska
jag och lägga textilmatta i en 600 kvadratmeter stor våning på Sheraton, men jag lägger
annars mest trägolv.” Detta säger Fredrik Lundin, som är 17 år gammal. Han är lärling på
företaget Linoleumkompaniet och arbetar där tre dagar i veckan. De andra två dagarna läser
han teoretiska ämnen i skolan. Men Fredrik är ett undantag. Han ingår i ett försöksprojekt
med lärlingsutbildningar i Stockholms kommun. När Sverige genomförde den stora
gymnasiereformen i början av nittiotalet var utgångspunkten att alla ungdomar ska tvingas
läsa in teoretisk högskolebehörighet. Sverige är det enda landet på hela jordklotet där
man bestämt att hela befolkningen ska bli universitetskompetent. Men verkligheten är en
annan; alla ungdomar vill inte bli akademiker; alla ungdomar kan inte bli akademiker och
samhället fungerar inte om alla är akademiker. Reformen har skapat avhopp och utslagning,
i stället för jämlikhet.

Nu återuppvärderar vi yrkesutbildningar; yrkesämnena kommer att få ta mer plats på
gymnasiets yrkesprogram, de allmänteoretiska ämnena något mindre. Vi höjer kraven i
yrkesämnena. De som beskriver detta som en kravsänkning har enligt min mening en
nedvärderande syn på yrkeskunskaper. Vi inför också lärlingsutbildningar, med början redan
efter sommarlovet i år. Den som väljer ett yrkesprogram ska alltid ha rätt att läsa in
högskolebehörighet, både på själva yrkesprogrammet men även en laglig rätt att senare läsa
in dessa ämnen på komvux. I det nya gymnasiet kommer de teoretiska kraven att öka på de
studieförberedande utbildningarna. De yrkesmässiga kraven kommer att öka på
yrkesutbildningarna. Men den tiden är nu förbi när man ansåg att jämlikhet skulle skapas
genom att teoretiska utbildningar och yrkesutbildningar skulle bli kopior av varandra.

Är han inte lite för hård? Kan verkligen han som talar om krav och studiedisciplin i
skolan ha ett socialt engagemang? Jag är född i ett textilarbetarhem. Mina föräldrar hade
sju års folkskola. Jag är den förste i hela min släkt som gått längre i skolan än vad man
måste. I mitt hem fanns inget bibliotek. Jag hade inte stått här idag utan en skola med
höga ambitioner och lärare med höga krav. En skolpolitik där krav och studiedisciplin är
viktiga inslag bygger just på ett starkt socialt engagemang. Skolan ska ha höga
förväntningar på dem som inte har några förväntningar på sig själva. Den kravlösa
skolpolitiken är grymmast mot de som behöver skolan mest.

Men skolans uppgift är inte bara att förmedla kunskaper. Varje ny generation av ungdomar
måste också vinnas för de centrala värderingar som bygger upp vår samhällsmodell;
demokrati, humanism och att visa respekt och solidaritet med sina medmänniskor. Då duger
det inte att bara kunna zappa, surfa och messa. I ett tryggt liv och i ett civiliserat
samhälle måste vi människor ha kulturella förankringar. En av de viktigaste uppgifterna i
skoldebatten är att hävda bildningsperspektivet. Skolan finns för att överföra vårt
gemensamma bildningsarv till den uppväxande generationen. Skolan är helt enkelt vår
viktigaste kulturinstitution. Lärarkåren är Sveriges i särklass viktigaste kulturarbetarkår.

När jag var liten grabb satte min mamma upp en sparbössa på köksbordet. Den var av papper och lilafärgad. Den var utgiven av Lutherhjälpen och mamma sade att man skulle stoppa 25-öringar i den för att hjälpa svältande barn i Indien. Numera är vi imponerade av
Indiens utveckling. De utexaminerar 200 000 civilingenjörer varje år. 200 000! Det var ju
därför vi samlade in 25-öringarna, vi ville att de skulle få det bättre. Men nu möter oss
Indien men nya utmaningar. Hur ska vi klara konkurrensen från dessa länder? De satsar
stenhårt på utbildning och kunskap och på att höja resultaten. Låt mig vara tydlig på en
punkt; Jag vill att Sverige på 2000-talet ska vara en av världens mest framgångsrika
nationer, precis som vi tidvis var under 1900-talet. Då duger det inte att resultaten i
svensk skola sjunker. Vi måste bryta den utvecklingen. En av mina företrädare som
skolminister brukade säga att bara vi får en ny generation lärare så kommer skolan att
fungera, för de gamla lärarna följer inte direktiven som skickas ut från
utbildningsdepartementet. Tvärtom, skulle jag säga, så fungerar svensk skola på grund av
att vi har erfarna lärare som många gånger har struntat i de flummigaste direktiven från
utbildningsdepartementet. Ni kanske tror att det är kungen, statsministern eller jag som
har Sveriges viktigaste jobb. Så är det inte. Det är ni, Sveriges lärare, som har de
viktigaste jobben för vår framtid. Tack för att ni har lyssnat.