Härom dagen fick jag en länk till en intressant artikel av en god vän. Den handlar om hjärnforskaren Martin Ingvar. I artikeln får vi se hans forskning i ett samhällsperspektiv. På några ställen berörs också skolfrågor. Det är främst två saker som Martin Ingvar med utgångspunkt från sina forskningsreslutat vänder sig emot i dagens svenska skola:
Den mest systematiska dumhet han för tillfället känner till är skolans hantering av läsförståelse. Tätt inpå kommer utformningen av betygssystemet.
Beträffande läsinlärning och läsförståelse säger han bland annat följande:
All forskning visar entydigt att det är avgörande för hur det ska gå för en i livet om man kan läsa och skriva och har ett bra språk. Det är nyckeln till all annan kunskap. Samtidigt har Sverige som enda land i västvärlden tagit bort läsmetodik från lärarutbildningarna.
Hjärntekniskt ligger det till så här: Att läsa och skriva är en färdighet som måste tränas upp. En hjärna som tränas i att läsa får efterhand en automatisk färdighet i detta.
Därmed behöver inte tänkandet och minnet belastas med själva läsningen. Först då kan hjärnan ägna sig åt att också förstå en text. Lära sig. Och tänka själv.
I och med att man inte tar hänsyn till detta har man skapat en skola som ensidigt diskriminerar barn som kommer från icke-läsande hem. Och det är oacceptabelt.
Via olika forskningsprojekt har Martin Ingvar funnit en gräns för när en elev får problem med skolan i övrigt. Den som kan läsa fyra–fem ord eller fler utan att staka sig klarar sig.
Vi fann att de som misslyckas i åttan–nian var svaga redan i tvåan och i sexan. Det finns ett direkt samband. I dag är runt femton procent där.
Men vi har också visat att med riktade insatser kan man komma ner till tre procent eftersläntrare. Då är det bara de mest hårdnackade dyslektikerna kvar.
Läsförmågans betydelse har Martin Ingvar och medforskare bland annat dokumenterat med undersökningar av en grupp analfabeter, kvinnor i ett samhälle i Portugal. Där är det tradition att den äldsta dottern inte lär sig läsa utan i stället ägnar livet åt hushållet.
Tester och försök med magnetröntgenkameror visade att analfabeters hjärnor är påtagligt sämre än andras på förståelse, abstrakt tänkande och bildtolkning. Dessutom har de sämre minne.
När det gäller betygen och tidpunkten för de första betygen kan vi läsa det här:
Martin Ingvar fördömer också betygssystemet på hjärnvetenskapliga grunder. Barnen behöver en fungerande återkoppling för att pedagogiken ska fungera.
Dels är förstås lärarens roll viktig. Eleven måste ha en känsla av att det betyder något för läraren om eleven lyckas med något, ett slags socialt kontrakt lärare-elev.
Men också betyg spelar roll – om de kommer tidigt. Betyg först i åttan, som i dag, ger ingen stimulans, snarare en negativ press eftersom det inte varit ett naturligt inslag från tidiga år.
Mäts inlärningssvårigheterna först i åttan har tåget redan gått. Att inte mäta och belöna är med Martin Ingvars ord en ”välvillighetens tyranni” som cementerar elevernas klassbakgrund.
Själv är hjärnprofessorn son till – en hjärnprofessor. Pappan David Ingvar var en av de akademiska Lundaprofilerna, rikskänd bland annat genom tv-programmet ”Fråga Lund”.
Naturligtvis hade jag inte varit där jag är i dag om jag inte haft den bakgrunden. Men mer beroende på inställningen och attityden i mitt barndomshem än pappas jobb.
Hur fungerar det före åttan då? Inga betyg alls? Eller något utan siffror, alltså bara någon ”prosa” för föräldrarna?
Här börjar man ju under de första ett eller två åren med sådana prosa-betyg. Sedan kan föräldrarna rösta när de ”vanliga” betygen (1 till 6) ska börja. Så var det i alla fall när mina barn gick i skolan. Då röstade vi att läraren skulle sluta med de där prosa-betygen efter ett år. Barnen (och föräldrarna) vill ju veta var de står ungefär och om det finns något ämne som var lite ”farligt” eller känsligt och barnet kanske behövde extra hjälp med detta…
Men vilken ohygglig tradition, att offra första flickan! Är det modern tid vi talar om?
Mycket intressant! Här debatteras ju oftast tvärtom: betyg i de första åren skapar ”bara” konkurrens mellan barnen och leder till att barnen är ovilliga att fortsätta plugga. Nu har jag inga forskingsresultat men jag tror inte att det har skadat oss så mycket att vi redan fick betyg fr.o.m. åk 1.
Det med läsförmågan är också intressant pga språkinlärningsprocessen. Nu har ju bara lite koll på tyska och franska (som främmande språk) men då verkar ssk läroböcker (och jag antar också de flesta undervisningsmetoder angående inlärningsprocessen) ganska gammaldags.
Har nu läst igenom artikeln som var mycket intressant, inte minst det där med placeboeffekten som jag sett fungera på nära håll.
Och det han kallar ”välvillighetens tyranni”, och det där med att många blir lite lätt deprimerade trots att det mesta runt om är bra…
Men du ville ju diskutera betygen. 🙂
Keri,
före åttan är det ”omdömen” som kan vara mer eller mindre vaga – lite ”prosa för föräldrarna” kan man väl kalla det.
Constanze,
förr hade vi ju också betyg från åtminstone årskurs två i Sverige och jag tror inte att det skadade varken barnen eller föräldrarna. Eftersom någon form av mätning av kunskaper och förmåga ändå kommer så småningom, så är det nog en fördel att få vänja sig vid detta åtminstone någorlunda tidigt. Dessutom blir det ofta oklart och delvis förskönat med de här pratbetygen. Som förälder och också som elev får man ägna en del energi åt att försöka tolka de här vagheterna: Är det något min dotter/min son håller på att förlora greppet om? Hur allvarligt är ”inte så bra”?
Snowflake,
det här med flickorna i det samhället i Portugal vet jag ingenting om, men jag förmodar att det inte kan vara så svårt att få redan på det. Av artikeln låter det i alla fall som om det vore fråga om modern tid.
Egentligen tycker jag att artikeln som helhet är intressant. Att jag plockat ut just avsnitten om betyg och läsinlärning beror på att de hör till ”mitt område”. Fast ”välvillighetens tyranni” är ju just ett utslag av det här kattvandrandet kring den heta gröten i stället för att ge raka besked (betyg).
Pratbetygen, Bodil, är bra sagt! Annars kan man kanske också kalla det för eufemism. Jag kommer ihåg hur jag instruerades av skolan när jag skulle skriva betyg i åk 7. ”Betygsprosa” alltså! Det blev ju bara lögn och vaghet. Det ursäktades med man får inte såra barnen. Jo, men om jag växer upp sådär överskyddat, hur ska jag kunna klara mig då senare i livet? Ibland kändes det för mig att det är något typiskt svenskt: att vara lite extraförsiktigt.
Tycker också att det är rätt orättvist mot barnen själva. Jag är nämligen övertygad om att de skulle klara sig utmärkt och förstå situationen på riktigt om de skulle få chansen.
Vill inte säga att jag har läst för det orkar jag inte men har just sett två artiklar i svensk press: en som menar att betyg har en negativ inverkan på studieresultaten och en intervju med någon förbundsordförande som är alldeles upprörd för att det nu kan bli så att barnen i Bandhagen kanske får en bokstav i betyg och barnen i Skinnskatteberg en siffra!
Ang. Martin Ingvars släktskapsförhållanden: Den som sett hans faster Cilla iförd lång röd aftonklänning sjungande ”Amanda Lundblom” i Povels revy ”Ryck mig i snöret” glömmer det aldrig. (Hon hoppade in för Lill Lindfors).
Ja, det var bara det jag ville säga.
Constanze,
ja, också för barnen är klara besked bättre än diverse hummanden eller försök att göra allas prestationen till en jämn smet. Livet är orättvist, men det blir inte rättvisare av att vi – för en tid – döljer detta, för jag tror alltså inte att alla skulle klara sig utmärkt, även om det förstås vore glädjande om det skulle förhålla sig så.
Bengt,
intressant om faster Cilla, tack för det.
Vad gäller betygsdiskussionen så skulle det vara intressant att höra hur de som anser dem skadliga resonerar. Har du tid att plocka ut det ur den där ena artikeln?
Ja du Bodil, för en gångs skull kan jag belägga mina påståenden ;-). Det är forskare Jönsson som i gratistidningen City menar att ”Ungdomar som får högt betyg påverkas negativt eftersom de lutar sig tillbaka.” ”Betyg som vi använder dem idag är rentav dåligt för lärandet” har han också forskat fram liksom att ”så fort betyg är inblandat så fokuserar eleverna enbart på det, och inget på den återkoppling som man får av lärarna.”
Här är en länk: http://stockholm.city.se/nyheter/2008/06/11/_Dagens_betyg_ar_daliga_for_larandet_/
”Dagens betyg är dåliga för inlärningen” innebär ju inte att gårdagens betyg skulle vara det. I Finland används samma betygsystem sedan mer än hundra år och finländsa skolelevers resultat ligger i topp i alla jämförande undersökningar med andra länder.
Bengt,
artikeln ger egentligen rätt vaga upplysningar. Det är svårt att säga emot så ”mosiga” formuleringar.
*Resultaten visar att ju tydligare och genomskinligare krav som ställs på eleverna, desto bättre presterar man, säger han.*
*Men tydliga krav och betyg är inte synonymer, menar Jönsson. Skriftliga omdömen ger betydligt bättre kunskapsutveckling än betyg – men omdömena får ingen positiv effekt om de kombineras med betyg.*
Det skulle vara intressant att se några exempel på sådana här skriftliga omdömen. Dessutom skulle det vara intressant att se hur kunskapsutvecklingen mäts. Sedan kan man kanske fundera på varför de här omdömena inte får den där föregivet goda effekten när de kombineras med betyg.
Agneta,
ja, det är kanske just ”dagens betyg” som inte har någon vidare inlärningseffekt. Men nu ska vi ju få en sexgradig betygsskala och då kommer det förmodligen att se annorlunda ut. Att höja sig från G till VG kan vara ett för stort och svårt steg. Att höja sig från D till C eller från C till B kommer att vara mera genomförbart.