Kategori: Resor

Det har nu gått några dagar sedan Miki och jag återvände från Rijeka. Innan jag glömmer alla detaljer vill jag nu försöka rekonstruera denna ganska svåra resa. Egentligen hade jag tänkt att vi skulle åka tillbaka på söndagen, men när jag kom till stationen några dagar innan för att höra mig för om tiderna fick jag veta att det inte fanns någon enda riktig tågförbindelse Rijeka-Zagreb den dagen och inte heller på måndagen, men på tisdagen vid halv åtta skulle det gå ett tåg till Ogulin och därifrån ett tåg till Zagreb. Det blir väl, tänkte jag då och inte var det synd om oss för att vi var tvungna att stanna två dagar extra i Rijeka. På måndagen gick Miki och jag till stationen för att köpa biljetterna men då fick jag höra att det ändå skulle vara buss mellan Ogulin och Generalski Stol, fast jag kunde kanske försöka be chauffören att låta Miki åka med. I en stämningen någonstans mellan snopen och sorglös köpte jag biljetterna, det skulle kanske ordna sig.

På tisdagens morgon kvart över sex hade Mamma Maria gjort i ordning turkiskt kaffe åt oss båda och dessutom hade hon bakat en kaka som var en blandning av orahnjača och makovnjača, den innehöll alltså både valnöt och vallmo. Fantastisk frukost – jag brukar ju annars mest äta vitlök och surkål. Miki fick någon god och kanske lite olämplig korvbit. (bilden är nog från dagen innan)

Efter frukosten tog vi farväl och Miki och jag travade iväg till stationen. Tåget var ganska tomt och allt var tyst och ingen kom och bjöd hela vagnen på rischoklad som på ditresan. Till Ogulin skulle det vara tåg hela tiden så jag sköt upp oron ett par timmar och tog emellanåt lite stinsbilder. (Hela sträckan har ju 45 eller 46 stationer och de flesta har en stins.)

Här ser ni stinsen i Gomirje med berget Klek osynligt i bakgrunden. Stinsar har röd mössa, vit skjorta och blå kavaj. Strax efter Gomirje var vi framme i Ogulin och klev av. Jag hörde mig för lite om vidare förbindelser och blev hänvisad till någon ”ured”, något kontor, där jag fick olika tider uppskrivna på en lapp av en blåklädd man. Klockan var lite över tio och det fanns en buss till Generalski Stol en knapp timme senare och sedan ytterligare en någon gång på eftermiddagen. Kanske kunde det finnas ett tåg till kvällen. Mannen tyckte att jag skulle fråga busschauffören. Jag tackade och så gick Miki och jag på en liten promenad i stationsområdet.

Jag är ofta lite nyfiken på Ogulin men inte mest när jag är där. Det blir liksom för svårgenomträngligt. Nej, ni behöver inte fatta vad jag menar. Så småningom var vid vår tilltänkta buss och jag frågade försiktigt om Miki fick följa med. Chauffören tittade bistert på mig och sa nej. Jag försökte en gång till och konduktrisen hjälpte mig lite och även den blåklädda närmade sig över planen. ”Molim Vas!” men det hjälpte inte. Jag tog ny sats och upprepade formeln två gånger till: ”Molim Vas, molim Vas”. Jag fick tydligen in rätt röstläge för han mjuknade lite och sa ja, men ”om hunden stör passagerarna så åker ni av och om han smutsar ner så blir det er sak att städa upp”. Tack, sa jag och vi klev på och satte oss längst bak. 40 minuter skulle det ta. Miki hade sin rysk-tjeckiska brnjica på sig och jag satt som en käpp.

Vi satt och satt. Då och då knäppte jag upp Mikis brnjica, men så fort han ville sticka fram huvudet så att han blev synlig i mittgången knäppte jag raskt på den igen. Tiden gick långsamt men till sist gick den väldigt fort och jag ”upptäckte” att vi var framme i Generalski Stol. Smidigt hoppade vi av kort därefter satt vi på tåget som var påfallande knarrigt och gnisslat, men vad gjorde det? Nu visste vi ju att vi fick åka. Så där en två timmar senare var vi framme i Zagreb och steg ut i värmen vid Glavni kolodvor: 23°.

För den intresserade, här är stationsnamnen, möjligen fattas något men rätt komplett. (Att ta sig med bil från Rijeka till Zagreb tar ungefär två timmar.)

Rijeka – Sušak Pećine – Škrljevo – Meja – Plase – Zlobin – Drivenik – Lič – Fužine – Vrata – Lokve – Delnice – Zalesina – Kupjak – Skrad – Žrnovac – Brod Moravice – Moravice – Vrbovsko – Gormirje – Ogulinski Hreljin – Ogulin – Oštarije – Košare – Tounj – Gornje Dubrave – Donje Dubrave – Generalski Stol – Gornji Zvečaj – Zvečaj – Belavići – Duga Resa – Mrzlo Polje – Karlovac Centar – Karlovac – Draganići – Lazina – Domagović – Jastrebarsko – Desinec – Zdenčina – Mavračići – Horvati – Hrvatski Leskovac – Remetinec – Zagreb

I förmiddags tog Miki och jag tåget söderut i riktning mot Sisak, men vårt mål var den lilla byn Mraclin, så redan efter tjugo minuter steg vi av. Vi åkte dit på ett slags låtsasuppdrag, jag skulle ha tagit en bild på en skylt, men den bilden kom att inte behövas, så det blev just ett låtsasuppdrag. Eller ett nöje. Våren slog upp sina portar på vid gavel och över oss strömmade värme och ljus. Mraclin är ”berömt” (vet inte om Mraclin egentligen är berömt, vem känner till Mraclin?) för sina stora mörka tunga gamla trähus i Turopolje-stil. Ja, Mraclin ligger i Turopolje.

Genom byn går en ganska rak gata åt höger från järnvägen om man tittar längs spåren mot söder. Vi följde den och tittade in lite här och där mellan husen. På många ställen var det ett rikt hönsliv och Miki tog på sig jägarblicken och jag stramade åt kopplet.

Jag tog en del husbilder men eftersom detta var vårt tredje besök, minst, så tog jag bilder på annat också, hönor då – men också hus.

Bakom staketen skällde hundar mer eller mindre farligt eller respektingivande, men en och annan hund gick också lös och verkade inte arbeta för någon utan leva sitt eget liv. En sådan hund träffade vi strax intill den vita kyrkan. Miki och den här lille svarte for runt i glad yra, tills jag blev rädd för trafiken, som inte var tät men som ändå var trafik. Jag fick springa en stund innan jag fick fatt i kopplet.

Vi gick tills avstånden mellan husen blev allt större och vi vände när jag hade tagit en bild av en magnifik tupp som gol från sin tron, en liten brädhög.

Sedan gick vi hela vägen tillbaka till stationen, korsade järnvägen och gick den raka vägen åt andra hållet. Jag frågade en kvinna vi mötte om en bar och hon pekade ut den enda baren i byn: Calypso. Dit gick vi och där drack jag en kopp kaffe, inomhus eftersom det inte fanns några bord ute, men vi var de enda gästerna, så jag tyckte att det kunde gå, trots, ja, ni vet vad…

Och så bar oss våra ben tillbaka till järnvägen igen och vi korsade den och tog sedan en ”tvärgata” ut i markerna.

Och nu är vi så utmattade som om vi gått till fots hela vägen till Mraclin.

Efter närmare fem dagar i Slavonski Brod är vi tillbaka i Zagreb igen. När jag blickar tillbaka inser jag att detta var en av mina allra bästa resor någonsin. Det är sant att jag satt min fot i staden tidigare, att jag åkt förbi med tåg eller buss, men egentligen visste jag ingenting när jag nu kom dit och det människor här berättat om staden var alltid så lite och så liksom ”bortvänt”: ”det är bara en liten stad, där finns inget särskilt och ibland kommer dålig luft över från industrierna i Bosanski Brod”. Ungefär detta hade jag fått veta innan Nilla, Miki och jag steg på tåget som – långsamt – skulle ta oss några timmar i sydöstlig riktning.

Vi for iväg en lite småmulen men ganska ljummen dag och landskapet vi for igenom var ganska platt men långa åsar följde oss på den norra sidan. Vi for sakta genom byar och skogar utmed fält och ofta kunde man se får och hönor utanför tågfönstret. På stationerna vinkade uniformerade stinsar värdigt av tåget. Det är ju så det ska vara när man åker tåg på riktigt.

Vår ankomst i Slavonski Brod minns jag bara otydligt för när man stiger av finns egentligen ingenting att fästa blicken på. Bred och tom låg ”ingången” till staden där. Kanske spår av olika krig och bombningar. Vi gick och gick tills vi så småningom passerat genom detta limbo och vi gick förstås en omväg, det gör man lätt när man går på okänd mark. Och så var vi med ens på det vidsträckta Trg Ivane Brlić-Mažuranić (Slavonski Brod är nämligen en av den stora sagoberättaren Ivana Brlić-Mažuranićs hemstäder), som trots sina enorma dimensioner ger den som går där en känsla av trevnad och omslutenhet, kanske för de vackra, inte alltför höga ljusväggade husens skull eller för det täta sorlet av röster från barer och kaféer. Torget slutar – eller börjar, om ni så vill – vid Sava med en storslagen utblick över vattnen. Stadens skapare och invånare har verkligen förstått att göra floden till en del av staden.

De första två nätterna bodde vi i ett rum vid en vackert sliten gammal innergård. Det enda störande var att värden var trist, så efter två dagar flyttade vi tvärs över gatan till en vänlig dam som hyr ut rum vid en annan behaglig innergård. Avståndet till torgets kortsida och floden från båda platserna var en halv minut och priset var rätt. Och redan första dagen hittade vi vår restaurang, Kuća Piva, där vi dagligen åt mäktiga vällagade kötträtter. Vi åt bara en gång om dagen utom någon småsak till frukost. När man är mätt så är man mätt.

Redan andra dagen var vädret högsommaraktigt härligt och himlen välvde sig blå högt över oss under alla de kommande dagarna. Ofta gick vi längs flodpromenaden och ibland satt vi i någon av barerna under platanerna där eller så strövade vi omkring vid det vackra duvblå franciskanerklostret.

En gång gick vi till stadens stora fästning, Tvrđava Brod, som byggdes på1700-talet som en del av Militärgränsens befästningar. När man går runt i fästningsområdet växer avstånden på ett nyckfullt sätt och man kan lätt hamna utanför både rum och tid och förvåningen är stor när man plötsligt upptäcker hur nära stadens hjärta och floden fästningen ligger. Detta är sådant som egentligen inte går att beskriva. Bara med egna fötter kan man förstå denna obegriplighet.

Höjdpunkten för oss kom den dagen då vi gav oss av österut längs floden till Poloj. Först kom vi till Splavarska ulica, som är en ”flodgata” med ett åttiotal husbåtar längs strandkanten. (En skymt av dem syns på bilden.) Vi gick mest uppe på vallen men ibland slank vi nerför någon av stigarna mot floden. Plataner, valnötsträd och pilar stod höga och vackra längs vattnet. Vi greps av en stilla glädje över tillvarons mirakler. Luften var mjuk och varm och solljuset flödade över oss. Och efter en tid, kanske lite mer än en halvtimme, var vi framme vid Poloj med dess härliga sandstrand. Där stannade vi resten av dagen och solade och simmade och spanade in i Bosnien. Kanske var detta den här sommarens bästa dag för mig. Och jag vet nu att jag vill tillbaka till Slavonski Brod för där finns allt man kan önska, där bor ett särskilt slags glädje.

Och nu är vi hemma igen efter fem timmars tågresa. För ett slags låtsasordnings skull visar jag en stationsöversikt jag satte ihop under en annan resa:

Rijeka – Sušak Pećine – Škrljevo – Meja – Plase – Zlobin – Drivenik – Lič – Fužine – Vrata – Lokve – Delnice – Zalesina – Kupjak – Skrad – Žrnovac – Brod Moravice – Moravice – Vrbovsko – Gormirje – Ogulinski Hreljin – Ogulin – Oštarije – Košare – Tounj – Gornje Dubrave – Donje Dubrave – Generalski Stol – Gornji Zvečaj – Zvečaj – Belavići – Duga Resa – Mrzlo Polje – Karlovac Centar – Karlovac – Draganići – Lazina – Domagović – Jastrebarsko – Desinec – Zdenčina – Mavračići – Horvati – Hrvatski Leskovac – Remetinec – Zagreb

Under morgonen och förmiddagen gjorde vi allt vi kunde för att få ut den sista glädjen ur Rijeka. Vi drack kaffe i ”lusthamnen” och sedan gick vi genom hamnen till vår ”privata” badplats. Där fanns det två unga män med sina hundar, så Miki bråkade lite med dem och blev sedan vän med åtminstone den ena.

Jag tog långa simtag ut mot Cres. Luften var ovanligt klar och jag såg längre bort än någon av de andra dagarna. På tillbakavägen plockade vi lite druvor och tuggade i oss och spottade ut de för stora kärnorna. Och sedan satt vi på Konoba Fiume och åt hobotnica. Alla skrattade vänligt mot oss och frågade om vi verkligen trodde att vi skulle komma iväg idag. Jag sa att jag hoppades det, men jag vet inte om jag egentligen talade sanning. Hos Mamma Maria fick jag en tallrik soppa och en rakija och Miki fick en bit korv och några bobice. Och så var det dags för avfärd. Dagens tåg var lite modernare än det vi hade på ditvägen, man kunde ladda telefonen om man ville och det var ju bra för mig som tog hundra bilder.

Först klättrade tåget från havet upp mot Gorski Kotar. På stationen i Meja fångade jag en scen med stins och avstigande passagerare. De senare hade visst handlat i Rijeka.

</a

I vagnen hade vi ett ungt par bredvid oss tvärs över gången. De tittade redan från början på Miki och så började vi prata om honom och efter en stund hade han flyttat över till dem. Han vet hur man gör när man trivs.

Utanför fönstret hade vi lövskogar, berg, floder och hagar. Och alla de små stationerna, gårdarna och de grånade små rucklen. Så svårt att ta blicken ifrån.

I Gornje Dubrave fångade jag på nytt en stins i samspel med en avstigande passagerare. Det är något särskilt med de här små lantliga stationerna – det är som om de låge i hjärtat av tillvaron. Ja, de ligger där helt säkert.

Nu fort fort, innan det stora nuet suddar ut alla detaljer ur det jag hade velat berätta igår. (Nuet är Rijeka i ”högseptember”, bland det bästa man kan tänka sig.) Jag vill säga något om mysterierna med de kroatiska järnvägarna och med tågen som rör sig nyckfullt på dem. Jag vill genast säga en sak som är bra: de flesta tågen här har ingen luftkonditionering så man slipper den elaka konstgjorda kylan och svettas i stället eller så öppnar man fönstren – om det går. Nå, i alla fall gick jag till Glavni kolodvor härom dagen för att köpa biljetter till Miki och mig till Rijeka. I biljettluckan möttes jag av ett ansikte som en vägg. ”Vill ni åka klockan åtta?” frågade väggen hårt. Jag prövade med att svara ja för jag visste att det inte fanns mycket att välja på, kanske var det till och med det enda tåget direkt till Rijeka, och ”direkt” är en mycket slingrig väg. ”Det går inte”, fick jag veta. ”Det är buss från Lokve och hundar får inte åka buss.” ”Hur ska jag då göra?” undrade jag rätt handfallet. Väggen ryckte på axlarna och Miki och jag traskade iväg till informationen. Där satt en liknande person fast kanske inte fullt så sluten. Hon bläddrade lite i sina tabeller och sa till sist att jag kunde åka klockan 13.12. Jag tackade lite tveksamt och ställde mig i en biljettkö igen, nej, inte samma, men på sätt och vis ändå. I alla fall fick jag köpa två biljetter, men bara för enkel resa. ”Biljetten för tillbakaresan köper ni i Rijeka.” Jaha. Inte helt övertygad gick jag sedan till den stora papperstidtabellen i väntsalen och hittade ett tåg som går 13.12, problemet var bara att tåget inte gick längre än till Ogulin, det vill säga ungefär halva sträckan. Jag gick tillbaka till informationen och frågade om saken. ”Ni måste naturligtvis byta i Ogulin”, sa vägg nummer två med stöddig röst. Då undrade jag hur långt uppehållet var. ”Tio minuter.” ”Kan det inte bli väldigt bråttom?” undrade jag. ”Det är en liten station.” OK, tänkte jag, vi prövar och igår klev vi på tåget mot Ogulin. Det var en vacker dag och jag tittade mycket genom fönstret bland annat på den vackra floden Mrežnica med sina små vattenfall och trädkantade krökar.

Allt fick vara som det var och jag kände mig ganska obekymrad. Någonstans kommer vi väl, for det genom huvudet. Miki satt på sätet mitt emot mig och vilade.

När biljettkontrollören tittade på min biljett sa hon att tåget, även om det inte stod på det, gick ända till Rijeka med en dryg halvtimmes paus i Ogulin ”så att man kan hämta luft”. Lättad tackade jag samtidigt som jag var fascinerad av att ingenting stämde, absolut ingenting. Och eftersom det var varmt i tåget var det lockande att få hämta luft i Ogulin. När vi kom dit tog Miki och jag en liten promenad och drack lite vatten och åt av vår färdkost. Tåget avgick sedan punktligt enligt den nya planen och körde sedan rätt fort en stund – tills vi kom till Gomirje en livlös station, fast förstås med stins, under bergen.

Vi stannade där så länge att tiden stannade och jag började fundera på om vi skulle kunna leva där. Ja, bergen är vackra, lövskogarna ändlösa och floden Dobra glittrar vackert. Men som ni förstår så bosatte vi oss inte där. Tåget rusade iväg och höll märkligt hög fart bland trädstammarna en bra stund. Sedan minns jag inte riktig. Vi stannade förstås gång på gång och jag tittade på stinsar. Det är ju minst 45 stopp på den här sträckan som tar en och en halv timme med bil, fast med bil tar man en rak väg. En del av stationerna var svåra att upptäcka, Zlobin var inte värst.

En gång stannade tåget någonstans mellan två stationer och släppte av en liten man som hastigt försvann längs en skogsstig. Vid Skrad såg jag höga mörka granar bland lövträden och blandskogen fortsatte ett tag, men sedan hade vi lövskog igen och till sist började skogen vika och vi var ovanför havet, ovanför Kvarnerbukten och man såg Krk, Cres och Istriens berg.