Nu fort fort, innan det stora nuet suddar ut alla detaljer ur det jag hade velat berätta igår. (Nuet är Rijeka i ”högseptember”, bland det bästa man kan tänka sig.) Jag vill säga något om mysterierna med de kroatiska järnvägarna och med tågen som rör sig nyckfullt på dem. Jag vill genast säga en sak som är bra: de flesta tågen här har ingen luftkonditionering så man slipper den elaka konstgjorda kylan och svettas i stället eller så öppnar man fönstren – om det går. Nå, i alla fall gick jag till Glavni kolodvor härom dagen för att köpa biljetter till Miki och mig till Rijeka. I biljettluckan möttes jag av ett ansikte som en vägg. ”Vill ni åka klockan åtta?” frågade väggen hårt. Jag prövade med att svara ja för jag visste att det inte fanns mycket att välja på, kanske var det till och med det enda tåget direkt till Rijeka, och ”direkt” är en mycket slingrig väg. ”Det går inte”, fick jag veta. ”Det är buss från Lokve och hundar får inte åka buss.” ”Hur ska jag då göra?” undrade jag rätt handfallet. Väggen ryckte på axlarna och Miki och jag traskade iväg till informationen. Där satt en liknande person fast kanske inte fullt så sluten. Hon bläddrade lite i sina tabeller och sa till sist att jag kunde åka klockan 13.12. Jag tackade lite tveksamt och ställde mig i en biljettkö igen, nej, inte samma, men på sätt och vis ändå. I alla fall fick jag köpa två biljetter, men bara för enkel resa. ”Biljetten för tillbakaresan köper ni i Rijeka.” Jaha. Inte helt övertygad gick jag sedan till den stora papperstidtabellen i väntsalen och hittade ett tåg som går 13.12, problemet var bara att tåget inte gick längre än till Ogulin, det vill säga ungefär halva sträckan. Jag gick tillbaka till informationen och frågade om saken. ”Ni måste naturligtvis byta i Ogulin”, sa vägg nummer två med stöddig röst. Då undrade jag hur långt uppehållet var. ”Tio minuter.” ”Kan det inte bli väldigt bråttom?” undrade jag. ”Det är en liten station.” OK, tänkte jag, vi prövar och igår klev vi på tåget mot Ogulin. Det var en vacker dag och jag tittade mycket genom fönstret bland annat på den vackra floden Mrežnica med sina små vattenfall och trädkantade krökar.
Allt fick vara som det var och jag kände mig ganska obekymrad. Någonstans kommer vi väl, for det genom huvudet. Miki satt på sätet mitt emot mig och vilade.
När biljettkontrollören tittade på min biljett sa hon att tåget, även om det inte stod på det, gick ända till Rijeka med en dryg halvtimmes paus i Ogulin ”så att man kan hämta luft”. Lättad tackade jag samtidigt som jag var fascinerad av att ingenting stämde, absolut ingenting. Och eftersom det var varmt i tåget var det lockande att få hämta luft i Ogulin. När vi kom dit tog Miki och jag en liten promenad och drack lite vatten och åt av vår färdkost. Tåget avgick sedan punktligt enligt den nya planen och körde sedan rätt fort en stund – tills vi kom till Gomirje en livlös station, fast förstås med stins, under bergen.
Vi stannade där så länge att tiden stannade och jag började fundera på om vi skulle kunna leva där. Ja, bergen är vackra, lövskogarna ändlösa och floden Dobra glittrar vackert. Men som ni förstår så bosatte vi oss inte där. Tåget rusade iväg och höll märkligt hög fart bland trädstammarna en bra stund. Sedan minns jag inte riktig. Vi stannade förstås gång på gång och jag tittade på stinsar. Det är ju minst 45 stopp på den här sträckan som tar en och en halv timme med bil, fast med bil tar man en rak väg. En del av stationerna var svåra att upptäcka, Zlobin var inte värst.
En gång stannade tåget någonstans mellan två stationer och släppte av en liten man som hastigt försvann längs en skogsstig. Vid Skrad såg jag höga mörka granar bland lövträden och blandskogen fortsatte ett tag, men sedan hade vi lövskog igen och till sist började skogen vika och vi var ovanför havet, ovanför Kvarnerbukten och man såg Krk, Cres och Istriens berg.