Karlovac i september

Nu har blicken på nuet blivit så accentuerad att jag måste bryta mig ur detta nu och blicka bakåt ett slag. För snart en månad sedan – då det ännu var sensommar här – gjorde R., Londi och jag en utflykt i sydvästlig riktning här ifrån Zagreb och då hamnade vi bland annat i den lilla (skenbart?) stillsamma staden Karlovac.

Innan jag börjar vältra mig i bilder vill jag läsa några rader ur en av min guideböcker igen:

Karlovac är idag en industristad och en viktig knutpunkt för vägarna mot Slovenien. Staden började sin historia som ett bålverk mot turkiska räder. Själva staden grundades år 1579 av ärkebiskop Karl av Habsburg. Det är efter denne Karl som staden är uppkallad. Stadsplaneringen är gjord av italienaren N. Angelini.Han ritade en befäst stad som skulle ligga där floderna Korana och Kupa flöt samman. Staden fick formen av en sexuddig stjärna med bastioner och vallgravar, som nu har gjorts om till stadspark. I den befästa staden låg 24 identiskt lika byggnader, som alla finns bevarade, även om de inte används till samma syften som förr.

Staden hjärtpunkt är Strossmayertorget med Frankopanpalatset i barockstil. I palatset ligger numera stadsmuseet (Gradski Muzej)…

Denna beskrivning av Karlovac för min tanke till det egentligen inte särskilt avlägsna Palmanova. Fast Karlovac känns mer mänsklig när man går omkring där på gatorna…

Bilderna jag tog denna varmt och vänligt solgenomströmmade dag är kanske inte så representativa, men när jag ser på dem får jag lust åka dit igen. Tänk om Londi och jag skulle ta tåget någon dag…

Ozalj

Några mil sydväst om Zagreb, inte så långt från den slovenska gränsen ligger den lilla staden Ozalj. Ovanför staden höjer sig en mäktig borg, som, kanske för att den just nu befinner sig under restaurering, man får ha helt för sig själv om man till äventyrs tar sig dit upp. Den enda människa vi mötte den dag då vi var där var en kvinna som sopade träbron till borgen:

.

.

Jag läser lite ur en av mina utmärkta guideböcker för dem av er som vill veta lite mer om borgen:

En kunglig borg, Stari Grad, stod redan för länge sedan på den här bergiga utlöparen. Borgen byggdes på 1200-talet för att man ville övervaka vägarna och all trafik på floden Kupa nedanför borgen. Senare förstärktes borgen av Barbonićgrevarna. Den tillhörde en tid släkten Frankopan, och i slutet av 1500-talet tillhörde den Juraj Zrinski. När osmanerna inte längre utgjorde något hot växte en by fram runt borgen som hade byggts om till en ståtlig bostad.

Man kan fortfarande se delar av försvarsverken – två ringmurar och fem helvrunda torn. Vid tornen finns en del nyare byggnader: spannmålsförrådet (palas) från 1500-talet och ett familjekapell i gotisk stil. Huvudbyggnaden i flera plan renoverades 1928 av släkten Thurn und Taxis, som hade ärvt borgen.


floden Kupa uppifrån borgen


palas?

Bilder från vägen till Zagreb

Innan jag börjar gå in i Zagreblivet på allvar vill jag kasta en blick bakåt. (Trots att Sava håller på att stiga över sina bräddar inte långt härifrån.) Vägen till Kroatien gick genom Danmark, Tyskland, Tjeckien, Österrike och Slovenien. Vi gjorde tre övernattningar, en i Neuruppin, Fontanes födelsestad strax norr om Berlin, en i den traditionsrika brunnsorten Teplice i norra Tjeckien och en i Mikulov, en liten stad bland vinodlingarna i södra Moravien.

Neuruppin:

Teplice:

Mikulov:

Vid världens ände

En dag for vi österut, först med Rewal/Rewahl som mål, sedan längre bort. Till Rewal hade vi följt kusten, men när vi kommit ut på byns östsida ”styrdes” vi mot en väg lite längre in i landet och så småningom kom vi ända till Kołobrzeg/Kolberg, men det ska jag inte tala om nu. I stället tänker jag visa er ett stycke av återvägen. Nu ville vi ”som omväxling” eller ”för att se något annat” följa kusten. På den tvåspråkiga kartan jag köpt i Wolgast var de minsta vägarna vita och jag såg att de här och där – på ganska många ställen faktiskt – helt enkelt slutade i ingenting. Jag funderade över om trycket möjligen kunde vara dåligt.


kartan här börjar något öster om Rewal

Först gick det ganska bra att färdas utmed kusten och vägen ledde framåt på ett smidigt sätt och ibland skymtade vi havet, men vid Dżwirzyno/Kolberger Deep tog vägen plötsligt slut och det var bara att vända. ”Då tar vi en väg söder om Jezioro Resko Przymorskie/Kamper See.” Jag såg på kartans små vita vägar söder om sjön och vi for genom ett vackert landskap med stillsamma, ibland smått förfallna byar. Längre och längre in i landskapet reste vi och allt oftare kom vi till de där ställena som kartan markerade med tomrum. Vägarna var smala men vackert stenlagda – så länge de fanns. På många ställen var de täckta av en skir genomskinlig grönska. I byn Samowo/Zamow (jag har markerat den med en stjärna på kartan) nådde vi världens ände eller kanske den punkt där världen börjar. Ett storkpar promenerade i sakta mak utmed vägen och svängde sedan in på sin gård:

Vi stannade, steg av och såg oss omkring; ja, vi hade kommit till en plats, ”wo sich Fuchs und Hase gute Nacht sagen” eller på tjeckiska (i svensk översättning): ”där rävarna säger godnatt”. Det fanns ingen fortsättning på vägen och efter en stund steg vi in i bilen igen, vände om och styrde kosan mot ett annat ingenstans: