Kategori: Resor

Under julresan gjorde vi också ett besök i Znojmo, som blivit mycket vackrare sedan vi var där sist strax efter kommunismens fall. Husen var smakfullt renoverade och hade helt andra färger än senste gången, då de huvudsakligen var smutsgråa. Men bitande kallt var det, så där snölöst illkallt. Det var svårt att tänka sig Znojmo som aprikosodlingarnas stad, men aprikoser är ju å andra sidan inte några vinteräpplen. Men kanske är det här med aprikoserna också något som blivit lite vildvuxet i min fantasi. När jag läste om staden nyss hittade jag inget om aprikoser, utan det var gurkor i stället och vinodlingar. Nå, här är i alla fall varmt och behagligt om somrarna.

Vi slog upp kragarna, lindade halsdukarna tätare och tryckte ner mössorna djup ner i pannan och började vår stadsvandring; Londi var väl den enda som inte tyckte att vädret var hårt. Framför ingången till katakomberna stannade vi och kikade in i mörkret. Det var vinterstängt, vilket väl var helt i sin ordning.

Rådhustornet fångade jag in på bild för att kunna titta på deltaljerna senare i lugn och ro. Något med de små tinnarna däruppe fick mig att tänka på Mariakyrkan i Kraków.

Vi gick ner mot Masaryktorget – medan vi envist tog bilder på det ena och det andra –

och fram till pestkolonnen där. Den vackra byggnaden utmed torgets nedre sida har en gång varit ett kapucinerkloster.

Isvinden ven så efter en stund vi slank in på ett café och samlade krafter och lite värme. Strax var vi ute igen och bland annat fann vi den här vackra lilla kyrkan, Wenzelskapelle på tyska, på tjeckiska blir det något med Vaclav, tänker jag mig.

Från kapellet såg man ner i Thayas (Dujes) dalgång:

Som ni kanske märkt så har jag en särskild förkärlek för landskaplig skönhet. Tågresan genom östra Slovenien var mycket generös med sådan. Stora delar av den slovenska delen av färden Zagreb-Brno gick utmed en flod eller kanske utmed flera floder; jag blir inte riktigt klok på det, trots att jag tittat på diverse kartor på nätet. Mina Kroatienkartor tar av naturliga skäl bara upp delar och gäckar mig därför mest. I alla fall verkar vi till en början ha åkt längs Sava och sedan möjligen längs dess biflod Savinja. Mot slutet av den slovenska sträckan kanske det var Drava vi (eller jag, för Londi kunde nog inte se floden genom fönstret) såg flyta förbi. När vi vid Spielfeld-Straß kom in i Österrike (och enligt uppgift bytte lok) fick vi oss en tidtabell med stationernas namn tillslängd på ett säte. Det här är namnen längs den slovenska delen av resan (från Kroatien räknat): Dobova (där en minutiös kontroll genomfördes, i vilken bland annat letande efter någon eller något under sätena ingick) – Krško – Sevnica – Laško – Celje – Pragersko – Maribor. Här är några av bilderna jag tog genom tågfönstret:

I Slovenien ropades alla stationer ut på både slovenska och tyska och den tyska frasen inleddes varje gång med "Meine Damen und Herren". Jag förmodar att den slovenska frasen inleddes med en liknande formel, men nu minns jag inte längre hur det var.

Senast jag satte min fot i denna vackra sydmoraviska stad var i september. Då var det ännu sommar i luften och man kunde gå med lätta steg utan jacka upp- och nerför de smala gatorna i den lilla staden ovanför vinodlingarna och man kunde sitta ute och äta och dricka utan någon som helst heroism.

Nu var det andra bullar som satt i högsätet. En bister snål vind klämde ihop varje flaneringsförsök till ett sammanbitet stretande längs gator och torg.

Och ändå var det lika vackert som sist och vi ville ju se allt detta vackra, om inte annat så för att spara för minnet eller fotografiet. Här en vy över huvudtorget:

Bortom Mikulov höjer sig berget Svatý kopeček u Mikulova, ett slags Monte Calvario eller Via Dolorosa med Kristi lidandes olika ”stationer”.

Alltsammans behärskas av det mäktiga ljusa slottet som utgör stadens själva ”grundben” och dess silhuett mot himlen.

I Mikulov finns också en vacker synagoga, men någon judisk församling finns sedan andra världskriget inte längre på denna plats.

Inte långt från Brno strävar det vilda slottet Pernštejn från sin höjd mot himlen. Nå, vår färd dit blev, på grund av ett visst övermodigt i förhållningssätt gentemot den snattrande navigatorn, något längre:

men så småningom nådde vi ändå vårt mål, låt vara att allt det inre var stängt, men ”det bästa med slott är ju ändå utsidorna”:

Dessutom fann vi en klargörande skiss över hela komplexet:

Vi slank trots allt det stängda ut/in genom en öppen port som förde oss längs den ena yttermuren:

Där innanför ylade en jättelik – så lät det i alla fall på rösten – gårdvar som gjorde sin ensamma tjänst på borggården. Slottet blickade spöklikt dramatiskt ut över nejden:

Londi lyssnade skeptiskt på sin artfrändes råa stämma bakom den höga muren:

Londi och jag är tillbaka i Zagreb och medan Londi vilar under bordet ger jag mig på en liten återblick på vår moraviska julresa. Jag ”plockar” lite bland bilderna jag tog.

Katedralen, som är en viktig del av Brnos signalement, sticker upp sina mörka spiror i vinterhimlen.

Det här vackra huset kan jag tyvärr inte identifiera, men jag minns att det befinner sig ganska nära hotell ”Europa” där familjen Zalesky hade sitt europeiska basläger.

Det stora centrala torget Náměstí Svobody (Frihetstorget) påminner mig inte så lite om Zagrebs Trg Bana Jelačića.

Julmiddagen åt vi uppe i Myslivna (på tyska Jägerhaus):

Därifrån såg vi ner i ett glimmande ”Brno by night” med fästningen Špilberk som ”kronjuvel”.