Malinska/Krk

Om ni tittar på kartan över Krk i inlägget strax nedanför, hittar ni säkert den lilla kustorten Malinska.

Här finns en liten segelbåthamn, sydländskt yppiga parkanläggningar och de vackra villorna kring hamnen för tanken till Italien.

De sköna barrträden utmed strandpromenaden skapar en atmosfär av stillsam tidlöshet:

Men tittar man in bland thujor och pinjer så upptäcker man snart ett jättelikt hotellkomplex statt i vittring och förfall. Vi undrade mycket över detta och nu har jag hittat de här raderna i tyskspråkiga wikipedia om saken:

An der Küste am Ortsrand der Ortschaft befindet sich ein Hotelkomplex mit ca. 2.500 Betten. Das Hotel ist seit dem Krieg mit Serbien nicht mehr bewirtschaftet und wurde von einem russischen Investor gekauft, der es verfallen lässt.

Dessa ord ger väl snarast upphov till nya frågor…

Krk på Krk

Jag avstår från att försöka mig på att närmare kommentera demonstrationerna här i Zagreb, eftersom jag inte lyckats reda ut hur de tre disparata demonstrantgrupperingarna – facebookgruppens ungdomar, krigsveteranerna (delvis falska sådana?) och Bad Blue Boys (ett slags idrottshuliganer, om jag fattat det rätt) – förhåller sig till varandra. En del säger att man främst demonstrerar mot regeringskretsarnas korruption. Nå, jag vänder i stället blicken mot ett stycke väg av förra veckans lilla resa till havet.

Kraljevica blev vårt basläger och därifrån gjorde vi en utfärd till ön Krk, som enligt uppgift är den näststörsta i Adriatiska havet. Lättast tar man sig dit via en bro strax söder om Kraljevica. Från bron ser ön ut som ett månlandskap och inlandet har också ett slags månkaratär, men längs kusterna finns många vackra små städer och byar. Vi tillbringade några timmar i huvudorten Krk, promenerade i gränderna, besökte ett fint kafé, där vi åt var sin underbar kremšnita, ja Londi fick bara en smakbit… och så tittade vi ut över havet.

En handduksresa

I somras under en resa längs den polska Östersjökusten köpte jag en handduk över den polska Östersjökusten. Ja, ni läste rätt. Det var i Rewal eller möjligen i Trzęsacz. Så här ser den ut:

Jag tänker på sommar, piroger och havsutblickar varje gång jag torkar mig på den och då och då reser jag i tanken utmed dess vägar och kustlinjer. Vi kom från Międzyzdroje (min mammas barndoms Misdroy) och som vi tyckte ”ända till” Kołobrzeg (Kolberg), men tittar jag på handduken, så ser jag att nästan allt finns kvar att upptäcka. Vi reste i och för sig också nedanför handdukskanten, men det är en annan historia.

Tittar jag lite längre österut mot mitten av handduken hittar jag namnen på två orter som finns inristade i min släkthistoria: Sławno och Polanów, fast jag känner dem som Schlawe och Pollnow. Dit vill jag också en gång – och inte bara på handduken.

Medresenärer

Londi och jag lämnade Brno en förmiddag någon dag före nyårsafton. Tåget Brno-Wien Meidling var knappt halvfullt och vi delade kupé med ett par från Moskva som såg ut att vara i fyrtioårsåldern, hon kanske något yngre och han möjligen något äldre. Snart utspann sig ett samtal mellan henne och mig. Hon klappade Londi och visade mig bilder på sin gråa katt i telefonen. Den var hemma i Moskva hos hennes mamma, fick jag veta. Sedan pratade vi om vintrar och somrar, om förra vintern, då jag åkt skidor från takkanten i Vänersborg och om förra sommaren med alla bränderna i Ryssland månad efter månad. Luften hade haft en hemsk färg och den hade släppt ifrån sig en äckelframkallande stank hela sommaren. Elden bet sig också så småningom fast i… torf, berättade min ryska samtalspartner. Det låter som ”torv”, tänkte jag. Vi beskrev fram och tillbaka för att försäkra oss om att vi menade samma sak – vi talade alltså engelska – och mannen som just hade en viktig roll inom torvbrytningen i Ryssland, så förstod jag det i alla fall, ingrep till sist, men gav sedan skrattande upp. Fast hon och jag bestämde att ”torf” och ”torv” var samma sak. De ryska myndigheterna hade för övrigt ingripit allldeles för sent och sedan vidtagit rent destruktiva åtgärder, så nu är de vidsträckta torvmossarna i centrala Ryssland dränkta i vatten för lång tid framöver. Hon ruskade på sitt blonda hår och skrattade lite. Jag log lite snett och tänkte på hur det kunde vara att leva innesluten i en illaluktande luft under en lång het sommar.

I Meidling skildes vi åt och Londi och jag fyllde den långa väntetiden där med promenader hit och dit och en del restaurangsittande blev det också. Men så var det dags att stiga på nästa tåg, det mot Zagreb. Också här var det gott om plats och vi delade kupé med en mor och en son i nedre tonåren. De var på väg hem till Maribor efter ett besök hos systern/mostern i Wien. Vi talade tyska. Det visade sig att den slovenska damen egentligen ursprungligen var från Kroatien, från den vackra barockstaden Varaždin, dit jag absolut måste åka någon gång. Hon berättade om Slovenien, om vackra platser, Ljubljana borde jag besöka, om den hårdnande ekonomin, om Maribor, vars industrier krympt ihop. Jag sa något om att jag trott att Slovenien var ganska rikt, kanske nästan som Österrike. Nej, verkligen inte som Österrike, men lite bättre än i Kroatien var ekonomin i alla fall. Hon log lite halvt uppgivet men började sedan prata lite om slovenskans speciella drag med sin dualis och sedan sa hon att i Maribor är slovenskan full av germanismer precis som den är full av italianismer i Koper. Vi skrattade lite åt några slovensktyska ord, som jag tyvärr inte minns. Tåget gungade fram, sonen sa något om Londi och sedan lutade vi oss alla tre (människor) mot huvudstöden och somnade så småningom. WO KÖNNEN WIR UNS TREEFFEN? pressade sig plöstligt en gnällig röst in i min sömnvärld. Framför mig satt en kraftigt berusad för att inte säga aspackad man med en halvlitersflaska Ožujsko i högsta hugg. Jag kastade en blick på hans byxor. De var blöta av öl eller kiss eller båda delar. Han skrek ut sin gnällande fråga i telefonen igen och igen och igen. BEI DER LARA? Och så igen: WO KÖNNEN WIR UNS TREEFFEN? E:et drogs ut på ett förfärligt nästan mardrömsaktigt sätt och själva upprepningen av frasen gjorde att det kröp utefter ryggraden på mig. Via speglingarna i fönstren – det hade hunnit mörkna ute – såg jag att mina slovenska medresenärer också vaknat. Vi kastade försiktiga signalblickar mot varandra. Mannen lutade sig fram emot mig och frågade vad jag hade emot honom. Jag teg. Då sträckte han sig efter Londi, som väl inte var helt förtjust, men ändå förhöll sig ganska vänlig. Han klappade henne och grep efter hennes hals, men den halsen griper man inte så lätt om. Jag satt stel och väntade på att det hela skulle upphöra. Så drog telefonmonologen igång igen: WO KÖNNEN WIR UNS TREEFFEN? BEI DER LARA? Plötsligt lystrade jag till vid ett för mig intressant tillägg. Han skulle av i Graz och vi befann oss strax utanför Graz. Tack! Kanske skulle det gå bra ändå. Jag fick frågan om inte jag också skulle gå av i Graz. Nej, jag ska längre. Mannen lutade sig framåt och gungade liksom inombords, flaskan lutade än hit än dit. Då och då grep han lite hårdare om den och höll den i höjd med mitt ansikte. Tåget saktade in och stannade till sist med en knarrning. Den fulle satt kvar. Min kvinnliga medresenär frågade honom försiktigt om han inte skulle av, vi var ju i Graz. Han suckade bara och stänkte lite öl omkring sig. Men så reste han sig. Och han föll inte framstupa över mig eller Londi utan han krängde sig ut ur kupén med flaskan klirrande mot dörrvredet. Vi såg lättade på varandra, vi tre människor, Londi hade somnat på golvet. Vi bytte några ord om agressiva fyllon och om att det egentligen säkert var synd om mannen, men vad kunde vi göra? Till slut började vi flamsa lite, vi var ju så lättade, om Ožujsko-flaskan; den måste ha kommit från tågets restaurangvagn, för inte dricker man väl kroatiskt öl i Österrike i vanliga fall? Men snart sov hela kupén och så fortsatte det till gränsen vid Spielfeld-Straß, där vi bytte lok och pratade lite om detta, vi undrade varför, men ingen hade något bra svar. Från gränsen var det inte långt till Maribor och där tog vi avsked och önskade varandra lycka.