Kategori: Resor

Det är något med Slovenien, som gör att man alltid måste undra vad som får plats där. I Kroatien skojar man gärna om Sloveniens litenhet och berättar historier som går till exempel så här:

Vilka affärer i Slovenien är öppna på söndagar?
Båda.

Ja, kul. Eller kanske inte så värst. Och ändå tänker jag alltså på det här med litenheten rätt ofta. Nu senast när jag åkte förbi den lilla staden Laško på väg till Wien. I Laško finns ett stort bryggeri – fast ibland hör jag att en del av ölet tillverkas i Rijeka i Kroatien och det behöver ju i och för sig inte vara lögn – och om man kommer med tåg ser man alltid jättestora gröna, ölgröna, Laškogröna lastbilar i rader på ett ställe nära bryggeriet från tågfönstret. Jag tänker alltid två saker då: att öl är grönt är den ena tanken, om inte annat så hör man det på öet. Den andra tanken handlar om hur de här jättelastbilarna ska kunna få plats att svänga om det någon gång finns någon skarpare kurva utmed vägarna de ska köra.

Någonstans halvvägs mellan Laško och Celje fick jag syn på en av de gröna lastbilarna. Upprymd tog jag en rad bilder. Det här är en av dem. Lastbilen följer floden Savinja och hit åtminstone har den hittat plats för sin mäktiga längd! Resten kan jag bara fantisera om.

Tågresan är för mig resandets själva essens och jag tycker mycket om att resa, vilket inte betyder att jag reser så värst mycket, men det beror på annat än mina direkta önskningar.

Och nyligen tog jag alltså tåget till Wien. Det finns bara ett tåg om dagen från Zagreb till Wien och det avgår strax före halv åtta på morgonen och är framme strax efter två på eftermiddagen. Jag undrar om inte den här tidtabellen är lika gammal som järnvägslinjen. Och att undra är fritt.

Efter en halvtimmes färd lämnar tåget Kroatien och vi far in på stationen i Dobova. Strax innan gled vi sakta förbi stadens eller byns stora Mariakyrka som drog solstrålarna till sig där i halvvädret.

Gränsen kontrolleras lite hårdare igen efter en tid av nedtonade kontroller och beväpnade män och någon kvinna stampade igenom vagnarna och begärde fram identitetshandlingar. Så bröt vi upp och for först genom ett ganska platt och enahanda land, ja, lite kullar vid synranden, men annars inget särskilt. Men efter Krško följer järnvägen Sava och sträckan mellan Krško och Zidani Most är en av de vackraste järnvägssträckorna jag vet. Kort efter Sevnica finns den emblematiska dungen som speglar sig i floden. Långt i förväg satt jag beredd med ”kameran”.

Några flodkrökar senare tog jag ännu en bild, också en klassiker. Jag känner till både kyrkan och husen och deras spegelbilder i vattnet.

Sedan förvånades jag på nytt över att tåget inte stannade i Zidani Most. Jag tycker envist att det borde det. När man fortsätter norrut (nordväst?) mot Ljubljana så gör det ju det. Men nu bara vi hasade lite, som för att ändå på något vis markera stationen. Från Zidani Most och västerut är ganska obekant land för mig, här har jag väl vara åkt så där en sju-åtta gånger… Vi passerar Laško med sina bryggerier och jag ser rader av stora gröna öllastbilar. Landskapet omkring är också mycket grönt och de små vita kyrkorna blinkar till här och där.

Och så når vi Celje och från tågfönstret ser jag en krök av Savinja och några torn. Celje är en stad som ännu väntar på mitt besök.

Sedan fortsatte resan förbi Pragersko och det stora Maribor och kort därpå till Spielfeld och Österrike.

Tanken gör sina egna resor. Och kroppsligen far jag hit och dit med stadens spårvagnar och tanken åker med. Den är som ett oändligt rep, alltid fästat vid mig. Och nu tänker jag på Lonely Planet, detta märkliga namn på, ja, på vad? Resehandböcker? Är det världen som är ensam i universum? Eller finns dessa alltmer detaljerade och preciserade böcker – eller appar kanske snarare eller något annat papperslöst eller -fritt – med allt hemligare tips för att så många resenärer är så ensamma eller tvåsamma eller gruppsamma att de aldrig skulle drömma om att fråga någon på platsen om vägen dit eller dit? GPS är en förkortning för ”våga inte fråga” på ett språk som ännu inte formats. Och bilden här är från vägen hem en dag när ljuset föll på just detta sätt på den gula husväggen vid Strojarska.

Tåget som befar sträckan Zagreb-Sarajevo har påfallande många stopp, 28 tidtabellsenliga och några till, efter vad jag har kunnat se. Men den delsträcka som jag undrar mest över är den sydligaste delen av den kroatiska. Efter Sisak – som ju är en riktig stad – stannar tåget fem gånger med ett fåtal minuters mellanrum innan man når den kroatiska grässtationen Volinja. Så här: Sunja 10.14, Hrastovac 10.20, Graboštani 10.24, Majur 10.27 och Hrvatska Kostajnica 10.31. Till saken hör att att flera av de här stationerna inte har några egentliga stationsbyggnader, utan det är ruiner som är ett slags platshållare där. Den värdigaste stationen bland dessa och den tydligaste byn är så vitt jag kunnat se Hrvatska Kostajnica:

Stationen i Hrastovac är en gulaktig vägg med tomma fönstergluggar och den i Graboštani ser ut på liknande sätt, fast den är ljusgrå. Och byarna har jag hittills inte kunnat identifiera, men Sunja och Majur är båda lite större och har varsin antydan till station.

Jag förundras – vilket inte betyder att jag skulle ha någon invändning – över att ett internationellt tåg mellan två huvudstäder stannar i byar som knappt går att upptäcka för tågresenären, byar där åtminstone vissa har en station som inte utgörs av något annat än en jordväg utmed järnvägen. Och människor hoppar av och klättrar på där, särskilt i Hrastovac, det har jag sett flera gånger. Är detta en bygd som tills nyligen var full av liv och människor och som man nu i ett slags sammanbiten fantasi håller kvar vid liv? Särskilt undrar jag över Hrastovac och Graboštani…

(De senaste dagarna – och inte minst nätterna – har jag ägnat mig en del åt verbet kašljati, dess praktik och hur väl ordet passar till handlingen. Kašljati betyde alltså ”hosta”. I övrigt har jag arbetat och konstaterat att många av mina studenter lider av samma åkomma. Mycket oväsen alltså.) Men nu vill jag återkomma till min senaste bosniska resa, denna resa genom världarna och historien. På hemvägen någonstans efter Doboj skaffade jag mig ett nytt ”projekt”: Jag fotograferade stationsbyggnader och stinsar eller försökte i alla fall. Jag hade nämligen förvånat lagt märke till hur många flaggviftande män och även en del kvinnor, som bevakade också stationer som vi inte stannade vid, ja, vissa av de här små stationsskjulen tror jag faktiskt inte att ens det obetydligaste lokaltåg stannar vid, fast riktigt säker på det kan jag ju inte vara. Alltsammans gav mig en känsla av att åka bakåt i tiden, kanske femtio år, kanske mer. Och de där röda mössorna! Och ett visst magnifikt visslande som i gamla tjeckiska järnvägsfilmer.

Hela sträckan här går genom Republika Srpska och det var intressant att se att endast en minoritet av stationerna hade skyltar också med latinskt alfabet. Jag hade hört att det egentligen är obligatiskt att stationerna har skyltar med båda alfabetena i BiH.

Här följer fem bilder som inte blev helt misslyckade. Vi kan kalla dem projektets framsida.

Ukrina:

Vrbanja, om jag tyder bokstäverna rätt, stationen finns inte med i tidtabellen:

Omarska – en av det förra krigets värsta brottsplatser:

Prijedor – också med ett mörkt förflutet:

Dobrljin – gränsstationen mot Kroatien: