Kategori: Resor

Dagen har varit fylld till brädden, ja, egentligen har den runnit över. Vi tog tåget till Ljubljana tidigt på morgonen, Nilla, Miki och jag. Vi ville pröva Mikis vingar: Kan han åka tåg? Är hans pass giltigt för utlandsresor?

Snabbt förstod Nilla och jag att Miki vet hur man gör på en tågresa. Han förstod sig både på utsikten och leken med kupéns inredningsdetaljer.

Efter drygt två timmar var vi framme i Ljubljana och sedan rullade dagen iväg omöjlig att återge, men vi nådde i alla fall ut till Špica, udden som skiljer floderna åt. Den ena av dem är Ljubljanica.

Vi åt, vi drack, vi träffade Igor och vi gick i långa öglor längs floderna och gränderna. Solens strålar flödade ymnigt över oss och löven slog ut inför våra ögon. Dagen välvde sig mäktig och vi tog emot allt den bjöd oss. På hemvägen längs Sava tog jag den hundrade bilden av min speciella trädgrupp någonstans mellan Zidani most och Sevnica.

Nu har tiden fört mig genom länderna igen, så jag blir plötsligt osäker på vilken dag det var som jag lämnade Trieste. Men kanske har jag hittat en ledtråd. På den första bilden jag vill visa nu, ser vi några äldre ”alpini” stå vid disken till en bar i Basovizza (Bazovica på slovenska). Alessandra och jag sitter på höga pallar strax bakom dem och äter crauti och dricker terrano, en mycket god terrano. Ale berättar för mig att det är dagen då man högtidlighåller minnet av offren för ”la foiba di Basovizza” som ägde rum under andra världskriget. Jugoslaviska partisaner kastade ner ett stort antal italienare – döda eller levande – i denna foiba, som är en djup grop i den karsiska terrängen. Och dagen då man minns dessa offer är den tionde februari, så det var alltså i förrgår. Jag minns att jag först inte förstod vad hon sa. ”Foiba, sai cos’è una foiba, no?” Och min tanke följde osäkert två spår, det ena ledde till den djupa gropen i jorden, det andra till en massaker eller slutsteget i en massaker. ”Sì, credo di sì”, sa jag och lät det hela hänga i luften.

Vi drack ur vårt vin och gick sedan ut och bort mot busshållplatsen som skulle ta oss ner till staden igen. I handen höll jag en påse med ”ricotta affumicata” som vi köpt i en gårdsbutik något hundratal meter bort. Ordet ”foiba” låg stilla inne i mitt huvud och där fick det ligga. När vi kommit ner bestämde vi oss för att gå lite utmed havet. Vi gick längs Canal Grande och så över gatan och havet framför oss var lugnt och blått på ett lite kärvt sätt och jag tog en bild på det med Molo Audace som en tunn strimma med små mörka människofigurer på. Annars brukar jag oftast välja andra perspektiv.

På Buffet Sandwich Club hade vi stämt möte med Alexandra och Federico och snart gick vi tillsammans därifrån för att ta den ”hemliga” hissen upp till San Giusto, Triestes gamla centrum – tror jag – där det förutom den mäktiga kyrkan också finns ett romerskt forum och en borg. Solen sken på oss och vi pratade om jag minns inte vad, kanske om andra gånger vi varit där och jag tog i smyg en bild från sidan på de båda unga och märkte efteråt att bilden verkade innesluta en hemlighet.

Och jag tänkte igen på Triestes linjer – så vertikala, så horisontella.

Jag är ute på en av mina ”klassiska” resor, en typ av resor som gör att ”hemma” och ”resa” flätas ihop till en livstråd eller -vajer. I förrgår nådde jag Trieste efter en bussresa förbi Karlovac och genom det snöklädda Gorski kotar till Rijeka och Opatija vid havet – det där havet som utanför Opatija verkar rulla nedför jordens rundning – över ett stycke ganska höglänt Slovenien och så serpentinbacken ner från Opicina.

I Trieste gick jag mycket vid havet, både ensam och tillsammans med Alessandra. Igår gick vi i solskenet förbi den där vackra punkten i segelbåtshamnen där man har il faro della Lanterna som ett ljus mitt i, ett ljus som pekar uppåt mot himlens blåa och neråt i det vågblåa. Strax därtill svängde vi in mot staden och gick in på det rustika och traditionsrika ”Buffet Sandwich Club” på Via Economo. Ja, löjligt namn – vad är en ”sandwich club”? – men vi åt underbar soppa och drack vin på bästa sätt bland de larmande gubbarna där.

Igår eftermiddags steg jag på tåget mot Bologna och färdades först längs havet och sedan genom ett flackland med berg i bakgrunden. I Mestre steg jag av för tågbyte och passade då på att som vanligt gå längs Via Piave fram till korsningen med Via Cavalotti – det är en ungdomsväg – och sedan tillbaka. På kvällen nådde jag ett Bologna i regn, men tack och lov finns portici, som skyddar mot alla väder, nästan överallt. Och idag har Alexandra och jag varit på en utställning som heter ”Italiani a Parigi” med målningar av bland andra de Chirico.

Här ser ni Alexandra någon meter framför mig gående framåt genom en av dessa ändlösa, lätt slingrande portici. Färgerna är Bolognas, dessa toner av rost, rött, brandgult, ockra…

På italienska finns det något som heter ”il mal d’Africa” och efter hemkomsten har flera av mina italienska vänner här i Zagreb frågat mig om jag känner av detta tillstånd, denna längtan. Och jag svarar ”sì”, för det är ju något särskilt med Afrika, som ger att även det flyktigaste möte med denna ändlösa kontinent ett svindlande och samtidigt bindande djup. Så igår kväll befann jag mig, redan för andra gången sedan jag återvände hem, på stadens enda afrikanska restaurang. I onsdags var jag där med Toma och tog ett glas vin strax före stängningsdags. Vi pratade med en av de två nigerianska ägarna och tittade på matsedeln och jag tänkte att hit vill jag igen. Och igår var jag där och åt med min ungerska väninna Gabi som jag delat många spännande upplevelser med både i Vojvodina och Ungern. Vi beställde rätter med ingredienser som på svenska verkar heta jams, maniok och okra.

Framför oss hade vi en karta över Afrika och när jag försökte beskriva resan söderut – eller åt sydost – från Kapstaden till Hidden Valley märkte jag ännu en gång hur nästan skrämmande stort Afrika är och att det alltid är hur långt som helst dit man ska. Ja, försök att uthärda om jag verkar galen, det finns obeskrivliga sammanhang.

Och jag såg ut över lokalen som är ganska liten och smygtog i ett mycket stillsamt ögonblick en bild eller två. Jag kommer att komma tillbaka för här finns spår av något som jag förlorade ur sikte när jag lämnade Afrika. Afrika är ett stort varmt nu som knappt får plats i sig självt.

En av dagarna med Rudolf och Susanne åkte vi inåt landet till Stellenbosch, som är den äldsta staden som européerna grundat i Sydafrika. Det är en lugn liten stad, där man mest hör afrikaans på gatorna och där de flesta är vita, men långt ifrån alla. Vi gick runt en stund och tittade bland annat in på en turistbyrå för att höra vilka vinfarmar i området man kunde besöka den dagen. Det var mycket varmare än i Kapstaden för här blåser inte den uppfriskande kapvinden.

Efter lite velande hit och dit bestämde vi oss för Hidden Valley och så gav vi oss av.

Vi for genom ett kuperat och grönskande landskap och vattenbristen verkade nästan som en ond saga. Men bara nästan för här och där stack torr sprucken jord fram.

Så nådde vi den dolda dalen och Rudolf parkerade nära restaurangen där vi skulle prova lite viner. Vi hade inte bokat bord, så först blev vi rätt snäsigt behandlade, men så småningom hade vi en plats att sitta på och vi fick in vin och ost och sedan annat vin och sedan annat vin. Och allt var gott och fint men liksom lite stelt och verkade samtidigt vilja vara något speciellt. Som avslutning gick vi en runda kring ett slags bevattningsdamm och funderade mycket på det här med vattnet. Vi gick under pinjer och jag försökte öppna några frön, men de var tomma, så jag blev bara svart och kådig om händerna.