Nu har tiden fört mig genom länderna igen, så jag blir plötsligt osäker på vilken dag det var som jag lämnade Trieste. Men kanske har jag hittat en ledtråd. På den första bilden jag vill visa nu, ser vi några äldre ”alpini” stå vid disken till en bar i Basovizza (Bazovica på slovenska). Alessandra och jag sitter på höga pallar strax bakom dem och äter crauti och dricker terrano, en mycket god terrano. Ale berättar för mig att det är dagen då man högtidlighåller minnet av offren för ”la foiba di Basovizza” som ägde rum under andra världskriget. Jugoslaviska partisaner kastade ner ett stort antal italienare – döda eller levande – i denna foiba, som är en djup grop i den karsiska terrängen. Och dagen då man minns dessa offer är den tionde februari, så det var alltså i förrgår. Jag minns att jag först inte förstod vad hon sa. ”Foiba, sai cos’è una foiba, no?” Och min tanke följde osäkert två spår, det ena ledde till den djupa gropen i jorden, det andra till en massaker eller slutsteget i en massaker. ”Sì, credo di sì”, sa jag och lät det hela hänga i luften.
Vi drack ur vårt vin och gick sedan ut och bort mot busshållplatsen som skulle ta oss ner till staden igen. I handen höll jag en påse med ”ricotta affumicata” som vi köpt i en gårdsbutik något hundratal meter bort. Ordet ”foiba” låg stilla inne i mitt huvud och där fick det ligga. När vi kommit ner bestämde vi oss för att gå lite utmed havet. Vi gick längs Canal Grande och så över gatan och havet framför oss var lugnt och blått på ett lite kärvt sätt och jag tog en bild på det med Molo Audace som en tunn strimma med små mörka människofigurer på. Annars brukar jag oftast välja andra perspektiv.
På Buffet Sandwich Club hade vi stämt möte med Alexandra och Federico och snart gick vi tillsammans därifrån för att ta den ”hemliga” hissen upp till San Giusto, Triestes gamla centrum – tror jag – där det förutom den mäktiga kyrkan också finns ett romerskt forum och en borg. Solen sken på oss och vi pratade om jag minns inte vad, kanske om andra gånger vi varit där och jag tog i smyg en bild från sidan på de båda unga och märkte efteråt att bilden verkade innesluta en hemlighet.
Och jag tänkte igen på Triestes linjer – så vertikala, så horisontella.