Dagen har varit fylld till brädden, ja, egentligen har den runnit över. Vi tog tåget till Ljubljana tidigt på morgonen, Nilla, Miki och jag. Vi ville pröva Mikis vingar: Kan han åka tåg? Är hans pass giltigt för utlandsresor?
Snabbt förstod Nilla och jag att Miki vet hur man gör på en tågresa. Han förstod sig både på utsikten och leken med kupéns inredningsdetaljer.
Efter drygt två timmar var vi framme i Ljubljana och sedan rullade dagen iväg omöjlig att återge, men vi nådde i alla fall ut till Špica, udden som skiljer floderna åt. Den ena av dem är Ljubljanica.
Vi åt, vi drack, vi träffade Igor och vi gick i långa öglor längs floderna och gränderna. Solens strålar flödade ymnigt över oss och löven slog ut inför våra ögon. Dagen välvde sig mäktig och vi tog emot allt den bjöd oss. På hemvägen längs Sava tog jag den hundrade bilden av min speciella trädgrupp någonstans mellan Zidani most och Sevnica.
Fin bild! . Det är som dagen efter den sista dagen i ens liv. Vem vill inte att den ska se ut så där?
Jag fotograferar (som jag skrev) alltid den trädgruppen och den tycker tydligen om att låta sig avbildas.