Kategori: Resor

Efter två härliga dagar i Slovenien klev Miki och jag på tåget hem igen. Vi lämnade Ljubljana vid tretiden och tåget var bara måttligt fyllt trots att det är sommar. Jag tänkte att det berodde på att inga kroater ville sitta på tåget när finalmatchen mot Frankrike pågick. I alla fall var de flesta på tåget unga turister från olika länder och runt oss var nästan alla spanjorer. Strax innan vi kom till Zidani Most började de som satt närmast oss att spela briscola, ett italienskt kortspel, som jag inte har sett eller spelat sedan somrarna i Pesaro när barnen var små och vi kanske spelade något annat med de här korten. I alla fall satte sig en av killarna på golvet och Miki blev då genast intresserad och trängde sig fram mot ”spelbordet”.

En liten stund senare satt han tätt intill killen på golvet. Ungdomarna välkomnade honom och han trivdes där.

Ytterligare lite senare for vi förbi min speciella trädgrupp som speglar sig i Sava som alltid och jag tog min obligatoriska bild. Jag har nog tagit mer än hundra.

Kortspelet fortsatte och Miki deltog allt intensivare. Snart hade han hälsat ordentligt på alla i gruppen.

Men så blev det med ens lite i bökigaste laget och jag förde honom till min sida av gången och lyfte upp honom och lät honom titta ut genom fönstret. Ingen kan titta ut genom ett fönster som Miki.

Så nådde vi gränsen och alla satte sig i förebyggande syfte lite mer ordnat. Men det behövdes egentligen inte. Gränskontrollen genomfördes med mer vänlighet än noggrannhet och någon eller några av slovenerna hade rödvitrutiga kroatiska halsdukar löst hängande över axlarna eller runt nacken. Kroaterna såg jag inget av eller de verkade i alla fall inte hålla på med kontroller. De unga spanjorerna började titta i sina mobiler och så hade matchen börjat. Strax innan vi kom in på stationen hade fransmännen gjort mål och alla beklagade detta. Miki och jag steg av och gick raskt till vår spårvagnshållplats och nästan genom var tvåan där och vi klev på. Vagnen var nästan tom men alla var klädda i kroatiska färger. När vi stannade vid Branimirova for en buss förbi och signalerade övertydligt att Kroatien gjort 1-1. Alla förstod och folk på hållplatsen och i spårvagnen jublade och jag var också glad. Sedan började det smälla från olika håll och en lilafärgad raket for ut genom ett fönster mittemot Branimirova Tržnica och i barerna vid Autobusni Kolodvor stod folk upp och sjöng eller ylade. Fyra hållplatser senare steg vi av hemmavid och jag valde vägen genom ”parken” för att kunna titta till livet på Simpa. Utanför stod grillarna och två av Ivans vänner vände på köttbitarna. I uterummet tjoade man och på terrassen sorlade det glatt och förväntansfullt, några hejade på Miki och mig. Ännu stod det 1-1. Ja, och så gick vi in till oss, Miki var nu lite skrämd av alla ljuden och han gled in i badrummet och gömde sig där. Ja, och sedan gick det som det gick, men ute låter det fortfarande som om Kroatien hade vunnit. Åtminstone nästan. Ja, egentligen tror jag att Kroatien vann.

Hemma igen. Jag har just hämtat Miki hos Vesna och gått längs Rapska i natten. Dagarna i Trieste ligger bakom mig och jag visar en bild av Canal grande från igår kväll, en bild med blicken ut mot havsmörkret. Palazzo Gopcevich till höger.

Den korta tiden har varit full med allt. Jag ville visa Gabriella Trieste på samma sätt som hon visade mig Subotica och Budapest förra sommaren. Så vi gjorde allt det där som jag tycker att man ska göra på sin första helg i Trieste. Vi åt fisk på Vecia Pescheria (mitt emot Vecchia Pescheria/Salone degli Incanti) den första kvällen för att det är bäst där. Och sedan satt vi länge och pratade med Alessandra och Piero när de kom hem från arbetet med båten. Dagen därpå tog vi bussen till Filtri Santa Croce och letade oss fram till den rätta stranden under berget. Högt där ovanför ligger byn Santa Croce/Križ, där jag en gång har firat första maj på ett strålande sätt med jag säger inte vilka. När vi kom tillbaka till stan gick vi ut på Molo Audace och så strövade vi lite runt Canal grande och Piazza Ponterosso och vidare till Cavana. På kvällen tyckte Gabi att fotbollsmatchen mellan Kroatien och Ryssland var viktig så vi satte oss på en bra fotbollsbar mitt i ett kroatiskt gäng och lät Kroatien vinna framför oss. Vi tog några gruppbilder efteråt men bilderna blev väldigt gröna, men kanske är segern grön eller är det hoppet som är grönt?

Sista dagen gjorde vi den där alldeles riktiga rundvandringen, ni vet. Vi gick till Caffè San Marco och funderade på vilket bord Claudio Magris brukar sitta vid och jag pekade ut för Gabi var jag satt första gången jag var på San Marco, jag pekade på bordet där jag läste Claudio Magris’ ”San Marco”. Efter det – eller var det före? – gick vi en sväng i Giardino Pubblico och tittade på statyerna och bysterna av stora män och några få stora kvinnor. Och när vi ändå var där i området gick vi ett varv runt den mäktiga synagogan. Trieste har djupa judiska rötter. Sedan försökte vi gå in i det lilla lilla museet för Joyce och Svevo – varsitt rum har de där – men det var tyvärr stängt. Jag pekade ut någon dikt av Umberto Saba i Cavana och vi klättrade upp till San Giusto och var där inne en stund. Ja, och så tog vi några steg över det romerska forumet strax bredvid och tittade ner på havet därifrån. Och så pekade jag ut kyrkogården, den lummiga gamla kyrkogården där ett år på Bloomsday lyssnat till Joyce på triestinsk dialekt. Ja, mycket pekande, men det vi inte kunde vara med om ”in prima persona” kände jag mig manad att peka ut. Förresten pekade jag vagt upp mot förebilden för romanens Via Rossetti när vi var i Giardino Pubblico. Romanen jag talar om är ”Gli sposi di Via Rossetti” av Fulvio Tomizza, men mer om den en annan gång. Vår rundvandring slutade i Caffè Tommaseo, Triestes äldsta nu levande kafé.

Banja Luka har jag inget förhållande till utom att jag har en bosniakisk väninna som fördrevs därifrån av serberna under kriget. Banja Luka är nu huvudstaden i Republika Srpska. (Så här ser befolkningsstatistiken ut:1991 serber 49%, bosniaker 19%, kroater 11% – 2013 serber 90 %, bosniaker 4%, kroater 3%) Trots att jag nog aldrig kommer att sätta min fot i staden, tittar jag alltid med en speciell spänning ut genom bussfönstret när jag kommer in i den från söder (sydväst?) eller när jag lämnar den och far söderut. Vägen följer floden Vrbas och det man ser genom bussfönstret är mycket vackert. Jag har valt ut några bilder från hemvägen. På den första ser ni en sådan där gammaldags träminaret från fridfullare tider.

De andra visar flodens krökar och en modernare och högre minaret och husen som ligger inbäddade i grönskan med skogsklädda kullar bakom sig. Några av husen såg ut att drömma eller att leva ett liv utanför tiden och ett ögonblick tänkte jag att där…

Bosnien är fullt av sår, det vet jag men jag tänker inte alltid på det, fast då och då manas jag till det. Alla kulhålen till exempel, i vissa delar av Sarajevo är det vanligare med hus med kulhål än utan. När jag lämnade Sarajevo den här gången for bussen förbi en ljus nästan kubisk byggnad med för mig obestämt innehåll, men kulhålen såg jag.

Människor lever sina vanliga eller ovanliga liv bland märken efter kriget, efter förstörelsen. Jag försöker förstå vad de som lever här ser, men jag lyckas nog sällan. Och inte heller är jag klar över de etniska konstellationerna, inte klar men ändå famlande efter de bitar som finns. När vi kom ut från staden tror jag vi for ett tag mot nordväst och vi kom till Kiseljak som är eller verkar vara mycket kroatiskt. Här finns en Hrvatski dom och här ser man många kroatiska flaggor och ölreklamen berättar om Karlovačko och Ožujsko.

Jag ser detta men jag förstår inte vad det betyder för människorna i vardagen. Nu är jag inte säker på ordningen på mina bilder, men jag tror att det också finns en stor moské i Kiseljak och om moskén på bilden inte står i Kiseljak, så står den i någon av de omkringliggande ganska kroatiska städerna: Busovača, Bila och kanske Fojnica.

Hur lever människorna här, jag menar hur är förhållandet mellan bosniaker och kroater? Det här är ju inne i Federationen, så det är ändå en enhet, inte avhugget eller losshugget som Republika Srpska. Ute på landet mellan städerna i denna som jag uppfattar det mycket blandade del ser jag de där typiska husen utan balkongräcken. Eller det är väl så att balkongräcket kommer sist, kanske efter år av liv på balkongen och innanför den. Alla lär sig att hålla balansen. De här balkongerna är en bild av livet i Bosnien.

Och nybyggen växer upp och stannar sedan ibland av och stannar de inte av har man sällan råd att sätta puts på råteglet. Vägarna slingar sig enligt gamla mönster, ibland ut i ingenstans och det är väldigt svårt att inte känna lockelsen in i detta ingenstans…

Ljubljana igår var en drömstad för våren att komma till. Lite synd bara att det var så smockfullt av turister överallt, men kanske gjorde det ingenting, alla hade ju ändå plats att sätta ner fötterna och vem ville jag frånta en vandring genom staden? Ingen. Vi gick längs Ljubljanica under det skirgröna grenverket. Så långa och smidigt tunna grenarna var och så vackra stammarna!

Ovanför oss på sin grönskande höjd vakade borgen. Nästan varje gata i det inre av staden erbjuder en vy dit upp.

Efter allt kringströvande låg vi en stund på en av gräsmattorna på eller vid det vidsträckta Kongresni Trg. På detta torg tror jag att man kan samla hela Sloveniens befolkning. Men nu kanske jag överdriver och ni får förresten bara se ett litet gräshörn med Miki på.