Kategori: Resor

Dagen på Farmica var full av intryck och upplevelser och den skapade nya band, men någonstans började det luta mot avfärd och hemfärd. Innan Miki och jag blev skjutsade till stationen, den där stationen som egentligen inte befinner sig i Našice, så åt vi glass i parken nära slottet där Dora Pejačević en gång bodde, ja, ni minns den berömda komponisten, eller hur? Runt om var det fortfarande hett men under parkens träd fanns det stråk av svalka.

Och så tog vi farväl av alla, klev ut på den smala perrongen och klättrade upp på tåget och resan kunde börja. Miki ville sitta högt och ha möjlighet att titta ut så jag la en handduk på platsen mitt emot min. Han hoppade upp och la sig till rätta. Konduktören kom, log jovialiskt och torkade svetten ur pannan och sa något trevligt till Miki medan han stämplade våra biljetter.

Jag frågade om vi skulle bli tvungna att byta till buss mellan Križevci och Vrbovec som på ditvägen, men nej vi kunde ta det lugnt och låta tåget ta oss hela vägen. Konduktören log igen och såg ut som om han kunde ordna allt. Jag andades ut och kände att jag kunde ägna mig åt att bara färdas, titta ut genom fönstret och prata med min krushårige färdkamrat. Vi passerade genom Slavoniens platta men ändå spännande landskap. Det är något med tiden där, den dunkar inte utan ligger. Tiden ligger som en slätt. Tåget stannade många gånger och vid varje station vinkade en stins med röd mössa, vit skjorta och blå byxor av oss. Jag tänkte på gamla filmer, kanske allra mest på en tjeckisk film om händelser på en station. Nej, minnet är mycket vagt och kanske förvrängt. Jag försökte ta bilder på stinsarna, men för det mest hann jag inte, men här är i alla fall stationen i Virovitica:

Lite senare lämnade vi nog Slavonien, fast Slavoniens gränser är ganska tänjbara och runt omkring ser det likadant ut som där och stämningen är densamma. Vi kom till Kloštar och blev avvinkade. Miki observerade allt från sin plats:

Och vi kom till Đurđevac och stinsen vinkade av oss och Miki tittade noga från sin fönsterplats.

Jag vet inte men jag tror att vi kom fram nästan i tid och nu är vi här sedan flera dagar. Och jag tänker ofta på Farmica och nu särskilt på den lille svarte Đoni. När får han resa till sitt nya hem?

Nu är vi hemma igen från den stora resan till Mikis hemtrakter. Vi har inte hämtat oss riktigt än från alla de starka intrycken. Jag försöker sortera och förstå mina och Miki ligger mycket på soffan. Nå, det hela började i middagshettan i förrgår och vi steg på tåget mot Našice och Osijek långt borta på perrong 2a, som jag först inte fattade fanns. Det var fullt med folk på tåget men jag hittade en sittplats och Miki fick ganska smidigt plats framför mina fötter. Luftkonditioneringen var i kallaste laget men annars var allting bra, tills konduktören frågade mig om jag visste att det skulle bli buss en bit. Nej, det visst jag inte och inte många andra heller för den delen. Jag hoppades att jag hade missförstått honom. Och tåget dunkade fram och stannade än här än där, men så i Vrbovec förstod jag att det där med bussen var rätt uppfattat. Snabbt kastade vi oss av för att ha chans att få platser. Miki drog på i hårt tempo, så att vi kom bland de första. Jag frågade om bussen jag hamnade framför var rätt om jag skulle till Našice. Jadå. Vi klättrade upp och klämde in oss på en plats i ett hörn längst bak, en plats med en smal väskplats bredvid. Jag satte Miki på väskplatsen och så bar det av. Bussen var proppfull och rätt många stod, men ingen klagade på att Miki var hund. Han själv tyckte det var trångt och klättrade fram och tillbaka mellan väskplatsen och mitt knä. Jag ursäktade mig åt olika håll, men ingen klagade. Alla bara svettades och suckade och såg mer eller mindre tålmodiga ut. Jag funderade på hur vi skulle klara dryga fyra timmar så där, men beväpnade mig med tålamod och tänkte att på något sätt går det nog. Så när vi någon halvtimme senare i Križevci blev avsläppta, var lättnaden stor och ännu större blev den när jag såg hur tomt det väntande tåget var. Vi delade en rymlig kupé med en dam och allt var bra. Dessutom slapp vi den iskalla luftkonditioneringen. Här körde man vanliga hederliga öppna fönster. Visst rann svetten på mig och Miki blev lite flåsig, men det var ändå som det skulle. Då och då stannade tåget utan att det fanns någon station och folk klev av för att röka eller bara titta. Spåren sträckte sig raka långt ut över slättlandet och tiden förlorade sin snabba puls.

Damen i vår kupé frågade vart vi skulle och när jag svarade ”till Našice”, sa hon ”där finns det ingen station”. Förskräckt skrev jag till tjejerna från Farmica och fick snabbt svaret att det visst fanns en station, ja, att det egentligen finns tre lite utspridda, men att jag skulle stiga av där det stod ”Našice”. Det gjorde vi också, även om det såg lite ödsligt ut just där, men så såg vi att några väntat på oss. Ivana och Suzana vinkade och vi knatade snabbt fram längs den smala perrongremsan. Vi hoppade in i bilen och allt var frid och fröjd och snart steg vi av i centrum av Našice och strax befann vi oss vid slottet där den berömda komponisten Dora Pejačević en gång levde. I parken där hade Miki haft sina jaktmarker då han var ensamhund och vild.

Vi gick en runda där och uppsökte platserna där han en gång levt sitt liv mattar och hussar eller hus och hem. Han gick frejdigt framåt och drog bestämt i sin ända av kopplet. Ingen vet vad han tänkte under sin borstiga fäll.

Och kvällen kom och vi besökte en restaurang och åt gott och gick sedan ner till en romantisk damm med bänkar vid stränderna. Vi satt där och drack något och livet var överens med oss.

Till sist förde en av tjejerna, Marina, tror jag, Miki och mig till byn Zoljan ett tuppfjät därifrån. Där hade vi vårt natthärbärge som bjöd oss allt vi kunde önska. Och morgonen efter tittade jag ut genom takfönstret och blev då hälsad av en bevingad varelse och den härliga omgivande grönskan. Slavonien är kanske paradiset, tänkte jag utan att tänka så mycket.

Nu ligger Mikis och min stora Europa-resa delvis bakom glömskans mjuka kuddar, så jag måste gräva och flytta på saker i huvudet för att hitta tillbaka till den ena eller andra punkten eller etappen. Denna morgon har jag rekonstruerat lite från sträckan Villach-Wien, som väl tog närmare fem timmar på grund av en del smärre förseningar som växte till sig undan för undan. I alla fall kom det att bli en av de svårare etapperna. Det första problemet var de österrikiska kontrollörernas (gäller säkert inte alla, men många nog) svaghet för munkorg (Beißkorb, som det så signifikativt heter på österrikisk tyska). Detta medförde en direkt konflikt med Miki som avskyr munkorg och är blixtsnabb på att trassla sig ur den. Han är ju uppvuxen i det vilda på gatan, så han känner instinktivt att munkorg är ett övergrepp. Ändå försökte jag träna lite hemma före avresan och fann att jag kunde få honom att behålla den på i ungefär tio sekunder. Det är inte så kort tid som man tror, om man inte tänker efter och vandrar genom de tio sekunderna med ögat på tiden. Nå, ganska kort efter Villach kom den första attacken. En kvinnlig konduktör krävde att jag satte på Miki munkorgen, även om det just då var ganska tomt i vagnen. Jag rotade fram korgen och började omständligt att reglera remmarna och lika trögt och krångligt började jag trä på den, jag låtsades tappa den emellanåt. Konduktrisen kastade en varnande blick på mig men lät sig nöja – för den gången.

Några stationer senare var hon där igen och ställde sig bredbent framför mig. Jag låtsades ge Miki vatten. Han kan väl inte dricka med munkorg? mumlade jag lågt. Och så drog processen med remmarna igång och så kom påträendet och misslyckandet och nya försök. Men något annat hände längre fram i vagnen och vi blev lämnade ifred en stund igen. På nästa station steg en ganska stor grupp unga afghaner på. Det pratade högt och kastade saker omkring sig och tog fler platser än de behövde. Österrikarna i vagnen blev stelare och krympte, i alla fall de som inte reste i sällskap. Jag försökte också göra mig mindre och Miki mindre synlig för en stor sko kom hotfullt alldeles för nära honom. Vid nästa station gick de under stort buller av, men in kom en liknande grupp, ropade högt genom vagnen, tog fler sittgrupper än de behövde och sträckte ut benen i gången. Och de ensamma österrikiska resenärerna kröp ihop. Jag satt vaksam, för jag vet ju att inte alla tycker om hundar. Två stationer senare vällde killarna ut och någon sparkade ganska hårt på en väska som stack ut i gången. Konduktrisen kom förbi och jag inledde nervöst mina munkorgsgester igen, men hon hade annat i sikte och vi fick en stund relativ ro igen.

Så strömmade nya unga afghaner på tåget och scenerna från förut upprepade sig. Samtidigt fick jag syn på konduktrisen och nu stod det klart att hon ville just mig något. Hastigt såg jag mig om åt sidan och upptäckte då att en av de unga afghanerna tittade intresserat på Miki, ja, han lockade på honom. En plats i killens sittgrupp var ledig och jag tänkte att det här är kanske vår räddning. I ett nu tog jag ryggsäcken, påsen och Miki och gled som en ål över gången, sände en fråga med blicken till killen och sjönk ganska smidigt ner på platsen mittemot efter att ha korsat en rad ben. Och ja, jag hade räknat rätt. Konduktrisen vågade sig inte på mig inne i det afghanska gänget. Jag såg att en av dem ogillade mitt eller vårt inträngande, men jag struntade i det för killen mittemot kliade Miki och vi var räddade – för en stund. Och så småningom – efter ytterligare några kriser – nådde vi faktiskt fram till Wien.

Från Freising reste vi till Ljubljana. Den färden hade bara en kritisk punkt och den var vid München Ostbahnhof. S-Bahn från Freising var försenad och jag tänkte att nu kommer vi inte att få ihop det, min plan har varit för sorglös. Men så visade det sig att tåget mot Zagreb också var försenat, så ordningen och balansen återställdes milt och liksom motståndslöst inne i något mjukt. Tiden ställde om sig till oss och världen låg vänligt stilla i väntan på våra steg och önskningar. Tåget kom in och vi klättrade upp och steg in i en kupé med en man och en kvinna. Kvinnan kom sedan att stiga av i Salzburg, men mannen blev vår reskamrat ända fram till Ljubljana, där vi enligt planen kom att stiga av. Under den gemensamma resan fick vi veta ett och annat om varandra. Mannen berättade att han var född i Slavonien – att han var slavonac precis som Miki – men att han sedan länge bodde i Heilbronn. Han talade en för mig rolig schwabiskklingade dialekt som han då och då med en blinkning stoppade in ett kroatiskt ord i. I Ljubljana tog vi ett hjärtligt avsked och efter lite krångel hittade jag Igor på den vanliga platsen bakom stationen. Och så nådde vi huset vid Tivoli och kvällen rullades upp och vi satt vid bordet bland alla ostar, korvar, frukter och brödstycken med höjda vinglas och gick igenom våra senaste böcker och färder och funderingar. Någonstans dök Harry Schein upp i samtalen och jag vet inte hur men där lyckades vi bli lite arga på varandra, så Harry Schein förföljde mig sedan in i drömmen. Och någonstans under denna kväll klev min svartkrullige lille slavonac utanför takterrassens räcke och kikade ner i trädgården från kanske trettio meters höjd. Stel av skräck slet jag in honom till rätt sida och efter det stängdes dörren till terrassen.

Morgonen därpå gick Miki och jag en runda i Tivoliparken. Vi gick bort mot fältmarskalk Radetzkys alltid lika sommarlätta ljushyllta slott och bland träden anade vi det nyrenoverade Schweizerhuset. I mitt huvud studsade ”Radetzkymarsch” hit och dit enligt en egen hemkokt melodi, som jag inte kan återge.

Och vi gick bland krukorna med de exotiska plantorna i parken. Lite senare på dagen kom vi att gå samma väg med Igor och då fick jag höra lite om växternas historia och Igors förhållande till dem. Men i morgonljuset var plantorna bara gröna och utan någon särskild historia. Miki luktade på det han ville.

Några steg utmed näckrosdammen tog vi också och jag undrade om Miki kanske ändå skulle tycka att det var värt att hoppa i, men nej. Den drömska bilden här är från eftermiddagen och den efterföljande rundan med Igor. De två promenaderna sjunker i minnet in i varandra och blir till en och förenar sig sedan med alla de föregående. Kanske går jag i tanken alltid runt i Tivoliparken. Det finns sämre vägar att gå, det lovar jag.

Pärlorna har visst blandats i resans blå skål, så ordningen blir kanske inte tidsenlig, fast halsbandet går ju runt och en cirkel har ingen början, inget slut. Jag plockar upp Flensburg, Flensburg från hemresan. Miki och jag lämnade Varberg på morgonen och for med tåget ner längs den västsvenska kusten. Nej, jag minns inget särkilt från det, men jag tittade säkert ut över havet ibland. Någon gång i början av eftermiddagen kom vi till Köpenhamn, köpte biljetter till Flensburg och gick lite ut och in från stationen, åt lite, drack lite och så klev vi på tåget mot Fredericia. Utanför fönstret såg jag sedan gröna danska bukter, broar, vatten och så nådde vi Jylland och lite senare Fredericia. Där var det hett på stationen och stor trängsel och tåget försenat. Miki vantrivdes och visade det förfärande tydligt och jag gick hit och dit sökande efter lugn utan att förlora uppsikten över händelserna på perrongen. Miki försökte gång på gång att smita ut baklänges ur kopplet, men jag klämde fast honom mellan knäna. Så kom vårt tåg och vi steg på och efter en liten stund och några krumbukter lägrade sig friden över oss. I kvällningen nådde vi Flensburg och vi kom till vårt hostel innan de stängde, med ganska tunn marginal. Jag tänkte på uppresan när Alex varit med och allt varit så lätt och roligt. För att få åtminstone ett återsken av den glädjen valde jag att äta kvällsmat på samma innergård som då. En svart katt skapade lite farlig spänning, men annars var det sig likt.

Och jag beställde Matjes nach Hausfrauenart som sist och det var lika gott som sist. Två gånger på en sommar kan man äta det.

Sedan gick vi mellan de vita husen längs gatan ner till Förde (fjorden, fjärden) precis som förra gången. Jag tittade över vattnet till andra sidan och Miki följde sina luktspår.

Ganska snart vände vi tillbaka till vårt härbärge och sjönk ner på bädden, Miki vid fotändan. Luften i rummet stod stilla och lastbilar bullrade förbi på gatan utanför, men snart somnade vi ändå. Vi har båda god sömn. Natten gick och så blev det morgon och vi gick ut i parken mittemot. En stund stod vi vid grodfontänen och jag beundrade grodans runda skuggspegelbild i vattnet.

Miki klättrade upp på kanten och försökte sedan nå ner för att dricka, men lyckades inte. Men som ni vet kom han två dagar senare i Freising att uppnå det målet. Det är en stor sak att dricka ur fontäner, särskilt om de är djupa och har höga kanter.