Resa med förhinder

Nu ligger Mikis och min stora Europa-resa delvis bakom glömskans mjuka kuddar, så jag måste gräva och flytta på saker i huvudet för att hitta tillbaka till den ena eller andra punkten eller etappen. Denna morgon har jag rekonstruerat lite från sträckan Villach-Wien, som väl tog närmare fem timmar på grund av en del smärre förseningar som växte till sig undan för undan. I alla fall kom det att bli en av de svårare etapperna. Det första problemet var de österrikiska kontrollörernas (gäller säkert inte alla, men många nog) svaghet för munkorg (Beißkorb, som det så signifikativt heter på österrikisk tyska). Detta medförde en direkt konflikt med Miki som avskyr munkorg och är blixtsnabb på att trassla sig ur den. Han är ju uppvuxen i det vilda på gatan, så han känner instinktivt att munkorg är ett övergrepp. Ändå försökte jag träna lite hemma före avresan och fann att jag kunde få honom att behålla den på i ungefär tio sekunder. Det är inte så kort tid som man tror, om man inte tänker efter och vandrar genom de tio sekunderna med ögat på tiden. Nå, ganska kort efter Villach kom den första attacken. En kvinnlig konduktör krävde att jag satte på Miki munkorgen, även om det just då var ganska tomt i vagnen. Jag rotade fram korgen och började omständligt att reglera remmarna och lika trögt och krångligt började jag trä på den, jag låtsades tappa den emellanåt. Konduktrisen kastade en varnande blick på mig men lät sig nöja – för den gången.

Några stationer senare var hon där igen och ställde sig bredbent framför mig. Jag låtsades ge Miki vatten. Han kan väl inte dricka med munkorg? mumlade jag lågt. Och så drog processen med remmarna igång och så kom påträendet och misslyckandet och nya försök. Men något annat hände längre fram i vagnen och vi blev lämnade ifred en stund igen. På nästa station steg en ganska stor grupp unga afghaner på. Det pratade högt och kastade saker omkring sig och tog fler platser än de behövde. Österrikarna i vagnen blev stelare och krympte, i alla fall de som inte reste i sällskap. Jag försökte också göra mig mindre och Miki mindre synlig för en stor sko kom hotfullt alldeles för nära honom. Vid nästa station gick de under stort buller av, men in kom en liknande grupp, ropade högt genom vagnen, tog fler sittgrupper än de behövde och sträckte ut benen i gången. Och de ensamma österrikiska resenärerna kröp ihop. Jag satt vaksam, för jag vet ju att inte alla tycker om hundar. Två stationer senare vällde killarna ut och någon sparkade ganska hårt på en väska som stack ut i gången. Konduktrisen kom förbi och jag inledde nervöst mina munkorgsgester igen, men hon hade annat i sikte och vi fick en stund relativ ro igen.

1IMG_2456

Så strömmade nya unga afghaner på tåget och scenerna från förut upprepade sig. Samtidigt fick jag syn på konduktrisen och nu stod det klart att hon ville just mig något. Hastigt såg jag mig om åt sidan och upptäckte då att en av de unga afghanerna tittade intresserat på Miki, ja, han lockade på honom. En plats i killens sittgrupp var ledig och jag tänkte att det här är kanske vår räddning. I ett nu tog jag ryggsäcken, påsen och Miki och gled som en ål över gången, sände en fråga med blicken till killen och sjönk ganska smidigt ner på platsen mittemot efter att ha korsat en rad ben. Och ja, jag hade räknat rätt. Konduktrisen vågade sig inte på mig inne i det afghanska gänget. Jag såg att en av dem ogillade mitt eller vårt inträngande, men jag struntade i det för killen mittemot kliade Miki och vi var räddade – för en stund. Och så småningom – efter ytterligare några kriser – nådde vi faktiskt fram till Wien.

Kommentera